Etikett: Umeå

Kategorier
Kultur

Fuck cancer!

I de senaste veckorna har TV-serien Fejkpatient (TV4/CMORE) avverkats. En märkvärdig upplevelse, faktiskt, då den ger ett finfint porträtt av det gamla Umeå som jag minns det. Idealistiska studenter, spoken word, värme och kärlek. Huvudpersonen rullar runt vid ett gammalt bockstyre, helt perfekt. Men samtidigt sjukt deppigt med allt, då cancern till väsentlig del har en huvudroll.

Bara som refensram får man lägga till att när jag var yngre blev Umeå 100 00 invånare, och nu är man i allmänhet över 130 000, en enorm ökning av folk och när jag är hemma och sänker en bägare träffar jag nästan aldrig någon jag känner, utom när det är på hockey.

Kategorier
Spaning

Är det vår?

Vintern rasat ut bland våra fjällar,

Drivans blommor smälta ner och dö.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar,

Solen kysser liv i skog och sjö.

Den studentikosa valborgstraditionen levde inte direkt i Umeå – eller vad vet jag, jag var inte direkt studentikos själv. Men något Uppsala var det definitivt inte.

Men som yngre tonåring var Valborg ett klassiskt tillfälle för fest, eller “supa” som man sa i mina kretsar.

Det på något sätt gulliga i det ohälsosamma och farliga ungdomsdrickandet var att det på Valborg till varje pris skulle ske utomhus. Under mina år som yngre tonåring så handlade det ofta om att hänga nere vid Öbacka, som då bestod av en gångväg omgiven av gigantiska gräsytor längs älven, innan det så småningom blev ett svindyrt bostadsområde.

Vi var väl inte direkt och stämde av vårens framfart på förhand, men så här i efterhand kan man konstatera att Valborgsfestligheterna alltid gav ett tydligt besked om var i årstiden vi befann oss. Var byxorna blöta om stjärten var vi helt klart fortfarande i slutet av vårvintern och förmodligen fanns där en och annan ploghög kvar. I värsta fall luktade det ruttet gräs. Var byxorna torra baktill, var det vår!

Precis som med brännbollsfestligheterna i slutet av maj kunde förutsättningarna variera kraftigt, men på något sätt var det trots allt alltid ljust och härligt. Vissa år kunde björkarna slå ut ordentligt först en bit in i juni, som när jag tog studenten.

Kategorier
Spaning

En värmande hamburgare

I det förra inlägget satt jag på Frasses och åt skrovmål med syrran – men det finns mer att säga om hamburgare och uppväxten i Umeå. Det är klart bröd, kött och gojs är smarrigt; fett och snabba kolhydrater är för det mesta en mycket begärlig kombination. Men det finns något mer med det hela. Det var alltid kallt i Umeå och busstrafiken var gles och otajmad. Hade man hälsat på någon på andra sidan stan, kunde man räkna med att få vänta en halvtimme på stan för bussbyte. Och bussen från ishallen gick för det mesta så att man var tvungen att lämna matchen med halva sista perioden kvar för att hinna med den. Nästa buss gick en timme senare. Oftast valde man väl att gå i isande kyla till stan, bara för att finna att det är 20 minuter kvar tills bussen hem går. På kvällarna var det bara hamburgarhaken som hade öppet. Råkade man då ha lite pengar på sig var det en fantastisk lycka, först att bara kliva in i värmen på restaurangen och känna den härliga doften av friterat, och sedan, att få hugga tag i en varm, smarrig hamburgare och njuta en stund. Fantastisk lycka, alltså.

Kategorier
Personligt

Bakdörren till paradiset

Som höstfödd var det sjuttonde levnadsåret långt när vänner och bekanta började “gå på krogen”. En efter en tillträdde kompisarna in i den exklusiva skaran och utbudet av den tidigare typen av fester minskade till förmån för förfesterna innan krogen. Dessutom växte alla andras sociala nätverk för varje fredag som de gick på Draggen. På måndagen kunde vi i vanlig ordning kryssa genom Östras skolkorridorer på väg till Stencil-Stures geografilektion när klasskompisen plötsligt och glatt hälsar på den snygga tjejen i NV2A. De hade träffats och snackat lite på Draggen. Allt kändes orättvist.

Men så visade sig att en av mina äldsta barndomsvänner sommarjobbade med lokalvård och städade bland annat på Blå Dragonen, Draggen alltså. Han hade fyllt år i april och en kväll kom vi överens om att ge det ett försök. Han skulle gå in som betalande gäst för att sedan, tack vare sin lokalkännedom, smyga i innerkorridorerna till en dörr i ett intilliggande garage och släppa in mig. Det var förstås olidligt nervöst, men en hade kanske fått i sig någon pilsner för att överhuvudtaget hålla ihop det under den fräcka kuppen. Men kuppen gick hem!

Vilket paradis det var! Alla var där, åtminstone alla vi som, så att säga, hade åldern inne. Och ännu fler var där, det fanns ju fler gymnasieskolor i stan. Barer där man helt lagligt fick köpa alkohol. Min barndomskompis var ingen stor öldrickare då, så det blev nog en San Francisco. På något sätt kom jag i kontakt med en tjej som jag kände lite från cyberrymden och tamejtusan, mot alla odds ledde det till febrigt strul ända tills nattbussarna skulle åt olika håll.

Det var nog den mest helgjutna kvällen och natten på krogen någonsin. Där och då, 1997, var den som en dröm. Nog finns det fler minnesvärda episoder, men när kroglivet rutiniserades blev jag snart den som kanske trivdes bäst i förfesten. Många gånger kom vi ner på stan först framåt midnatt, ganska trötta efter att ha hållit igång sedan eftermiddagen. Efter kön in, hutlösa entréutlägg och garderobsbestyr så fanns kanske bara dryga timmen kvar innan Umeå stängde.

Läs gärna Jonas Pekkaris rätt träffsäkra beskrivning av hur det kunde te sig på den tiden.

Kategorier
Spaning

Lennart Holmlund

Med en tämligen trög start på arbetsåret har man drabbats hemlängtan av vissa mått. Umeå har en del plus såsom det relativa lugnet, tillgången till squash och badminton på IKSU, för att inte tala om Björklöven.

Men det finns ju ett minus: Lennart Holmlund. Hur kan denne man ha styrt så länge?

Kategorier
Kultur

Umeåklubb

Tack vare Facebook råkade jag hitta en klubbafton med Umeå-tema på Strand vid Hornstull, som gick av stapeln häromdagen.

Först ut på scenen var Frida Selander med trivsam singersongwriterpop. Roligast var hennes spretiga mellansnack, där hon bland annat konstaterade att sevenelevenkioskerna inte håller vad de heter, medan vårt 07-01 (sju till nollett!) faktiskt gör som de heter. Så när umebor kommer till storstan går det runt och letar efter bågenhuset, utan framgång. He he.

Därefter var det dags för Caotico, som nyligen släppt en singel tillsammans med Tove Styrke. De spelar en mycket trevlig elektronisk pop med en doft av både Melody Club och Pet Shop Boys. Energin på scenen är också bra, men de skulle vara ännu lite coolare med en trumslagare. Dessa gossar kommer vi nog att se lite mer av.

Tredje akt var Dennis Lyxzéns band Invasionen (tidigare The Lost Patrol på engelska) med tempofylld pop med vissa släktdrag åt det punkiga hållet. Det passar mig utmärkt med blandningen av härliga, trallvänliga refränger och lagomt med mangel.

Mot slutet av kvällen gick även ett hipetihopgäng upp på scenen, men det är förstås ingenting för farbrorn.

Idag har jag lyssnat på ett gäng av gårdagens låtar på Spotify och det är bra skit. Det är nästan så att man är en lite mer stolt umebo idag. Och så säger man det man alltid säger: jag måste ge fler nya band chansen.

Sök på Spotify:

Invasionen – 120 dB
Invasionen – Sanningsenligt
Invasionen – Demonerna

Frida Selander – Woman in me
Frida Selander – Forever on your team

Back of my head – Caotico

Kategorier
Spaning

Brottsplats: Universum

Umeå erbjuder fint vårväder och korta avstånd.

Kategorier
Personligt

Sommarens karta


Visa Sommar 2010 på en större karta

Med lite tur kan det bli någon bild, om jag orkar.

Kategorier
Personligt

Äntligen vår?

Det är vår. Nåja, idag var det rena rama junisommardagen för en umebo i exil. Och ikväll åskade det. Men, det är faktiskt vår. Det innebär för en färsking på arbetsmarknaden att det är dags att söka förnyat förtroende. Ikväll har sju tiggarbrev skickats iväg. Skönast vore det förstås att undvika besök på Arbetsförmedlingen, för där riskerar man att mötas av deprimerande anslag som det nedan, som jag möttes av i Umeå i våras.

Kategorier
Personligt Spaning

08-vinter

DSC00425

I och med flytten ner till Stockholm förväntade jag mig paraplyväder under vinterhalvåret. Så blev det ej. För det första var det en tämligen behaglig höst: inte en enda gång regnade det i problematisk omfattning på väg till eller från jobbet. Och sedan denna vinter från några dagar innan jul: det är ingen särskild skillnad mot vintern i Umeå de senaste åren. Det finns ingen anledning att sakna Umeå för vinterns skull iallafall.

En skillnad är tydlig: här finns inte samma snöröjningsresurser. Bilvägarna prioriteras, och så är det ju i norr också, men några dagar efter ett snöfall blir det uppenbart hur man inte hinner med trottoarer som lämnas i besvärligt moddigt skick under flertalet dagar.