Taggarkiv: Umeå

Umeåklubb

Tack vare Facebook råkade jag hitta en klubbafton med Umeå-tema på Strand vid Hornstull, som gick av stapeln häromdagen.

Först ut på scenen var Frida Selander med trivsam singersongwriterpop. Roligast var hennes spretiga mellansnack, där hon bland annat konstaterade att sevenelevenkioskerna inte håller vad de heter, medan vårt 07-01 (sju till nollett!) faktiskt gör som de heter. Så när umebor kommer till storstan går det runt och letar efter bågenhuset, utan framgång. He he.

Därefter var det dags för Caotico, som nyligen släppt en singel tillsammans med Tove Styrke. De spelar en mycket trevlig elektronisk pop med en doft av både Melody Club och Pet Shop Boys. Energin på scenen är också bra, men de skulle vara ännu lite coolare med en trumslagare. Dessa gossar kommer vi nog att se lite mer av.

Tredje akt var Dennis Lyxzéns band Invasionen (tidigare The Lost Patrol på engelska) med tempofylld pop med vissa släktdrag åt det punkiga hållet. Det passar mig utmärkt med blandningen av härliga, trallvänliga refränger och lagomt med mangel.

Mot slutet av kvällen gick även ett hipetihopgäng upp på scenen, men det är förstås ingenting för farbrorn.

Idag har jag lyssnat på ett gäng av gårdagens låtar på Spotify och det är bra skit. Det är nästan så att man är en lite mer stolt umebo idag. Och så säger man det man alltid säger: jag måste ge fler nya band chansen.

Sök på Spotify:

Invasionen – 120 dB
Invasionen – Sanningsenligt
Invasionen – Demonerna

Frida Selander – Woman in me
Frida Selander – Forever on your team

Back of my head – Caotico

Äntligen vår?

Det är vår. Nåja, idag var det rena rama junisommardagen för en umebo i exil. Och ikväll åskade det. Men, det är faktiskt vår. Det innebär för en färsking på arbetsmarknaden att det är dags att söka förnyat förtroende. Ikväll har sju tiggarbrev skickats iväg. Skönast vore det förstås att undvika besök på Arbetsförmedlingen, för där riskerar man att mötas av deprimerande anslag som det nedan, som jag möttes av i Umeå i våras.

08-vinter

DSC00425

I och med flytten ner till Stockholm förväntade jag mig paraplyväder under vinterhalvåret. Så blev det ej. För det första var det en tämligen behaglig höst: inte en enda gång regnade det i problematisk omfattning på väg till eller från jobbet. Och sedan denna vinter från några dagar innan jul: det är ingen särskild skillnad mot vintern i Umeå de senaste åren. Det finns ingen anledning att sakna Umeå för vinterns skull iallafall.

En skillnad är tydlig: här finns inte samma snöröjningsresurser. Bilvägarna prioriteras, och så är det ju i norr också, men några dagar efter ett snöfall blir det uppenbart hur man inte hinner med trottoarer som lämnas i besvärligt moddigt skick under flertalet dagar.

Ett tåg i natten

Häromdag fanns det inte en enda ledig flygstol från Norrland till Stockholm, varför jag tvingades att åka det ökända nattåget. Det är trots allt ändå inte värre än att jag är en gammal tågromantiker, och innerst inne hoppas jag nog alltid att något ska hända och en privatdetektiv kliver fram ur en kupé för att frambringa sanningen. Dessvärre händer det aldrig något och allra minst längs norra stambanan som bokstavligen går mitt i obygden. Det är en obeskrivlig tristess, och lyckligtvis får man sova några av de 12 timmar som måste avverkas.

Nattåget är verkligen ingen höjdare. Det har varit samma vagnar utan någon nämnvärd uppfräschning så länge jag kan minnas. Det luktar dåligt och känns allmänt sunkigt.

Men tågromantikern är inte död: när den sk botniabanan kommer igång nästa år kommer jag gladeligen att åka till t ex Umeå på sex timmar, det är helt okej.

Pizzasaknad

Nu har jag snart varit ifrån Umeå i två månader. Har hunnit börja känna mig som en riktig nackabo, men går fortfarande dagligen in på vk.se och läser senaste nytt från den forna hemstaden.

Idag ser jag att Västerbottens-kuriren uppmärksammar Riccardo och Anette Cucurnias trettionde bröllopsdag. En icke-nyhet för en del, men för mig som vissa söndagseftermiddagar saknat möjligheten att åka till Teg och köpa världens bästa pizza hos Pizzabutiken Roberto, som paret driver, är det lite av veckans nyhet.

Läs mer och se en saknad pizza: http://www.vk.se/Article.jsp?article=305524

Löven behöver konstgjord lunga

IF Björklöven, en gång ett välkänt och uppskattat varumärke, kan dö.

Det är drygt 22 år sedan som Umeå firade föreningens enda SM-guld i ishockey. Året därpå knep man silvret, för att ytterligare ett år senare åka ur elitserien. Under 1980-talet gjorde Löven ett avtryck i gemene mans idrottsmedvetande genom att dels ha duktiga spelare och spela en rolig ishockey, och dels för att man hade ett intressant och avvikande namn och varumärke. Även under det dystrare 1990-talet behöll föreningen dess status som en klassisk svensk ishockeyklubb, utan att kanske förtjäna det. Faktum är att till och med långt in på 2000-talet har mossiga sportredaktörer i hockeyallsvenska orter som Borås och Oskarshamn, som minns Lövens glansdagar poängterat vilken relativ storhet som står som motståndare. Nu har de kommit ner på jorden och insett att Lövens muskler långsamt förtvinat, så att det nu krävs livsuppehållande åtgärder. Eller, med andra ord, att Löven är som vilket skitlag som helst för Hockeyallsvenskans nedre tredjedel.

Varför har det blivit så här? Till syvende och sist handlar det självklart om pengar. Löven har egentligen aldrig haft någon långsiktig huvudsponsor med stora ekonomiska muskler, vilket delvis beror på att Umeå inte är en industristad, men kanske framförallt på att föreningen under så många år levt på gränsen och många gånger långt över vad tillgångarna tillåtit, vilket skadat förtroendet för klubben hos de sponsorer som ändå funnits. Konkursen har varit nära flera gånger: säsongen innan lagets senaste sejour i Elitserien spatserade laget och ledarna på torget med sparbössor för att få lite likvida medel. Väl i kvalserien var föreningen kreditmässigt svartlistad och tvingades åka på bortaturné med en kappsäck full med pengar från de senaste hemmamatcherna och betala hotellnätter kontant. Elitseriesäsongen 2000/01 var det mindre snack om pengar, men det var heller inget snack om sanering. Dolt under ytan fortsatte klubben att blöda och leverantörsskulder samlades på hög. Därefter följde nya satsningar: förvärvet och uppgraderingen av Umeå ishall till Umeå arena, som på sikt skulle bli ett klipp, samt den sportsliga satsningen mot elitserien med Randy Edmonds som coach. Hockey var ganska populärt i Umeå, men bakom kulisserna tornade hoten upp sig, löneutbetalningar uteblev och spelare fick helt plötsligt ont i ljumskarna.

Året därpå, nu är vi alltså inne på säsongen 03/04, blev det ingen ny sportslig satsning. Det skulle bli ett mellanår med mycket juniorer från det egna leden, kryddat med kvarvarande spelare under kontrakt. Men detta mellanår har blivit till sex mellanår, för att de ekonomiska liken var inte bara ett fåtal, utan en hel armé av skulder, ej fullföljda åtaganden och tvivelaktiga beslut.

Ordföranden och direktörer har spätt på det hela genom uttalanden om trestegsraketer, ett mellanår, en halvsatsning och sedan full satsning med god ekonomi, eller spekulationer om att man tror sig vara nära ett avtal med en samarbetspartner som kommer att generera stora pengar till nyförvärv. Därigenom har man snart förlorat allt förtroende även hos supportrarna, vars relation till föreningen är närmast sakral och orubblig. Förra året var det rekordglest i Umeå arena på en del matcher. Kan inte minnas att det var så tomt ens på 1990-talet när gamla division 1 norra bjöd på läckerheter som Antjärn, Husum och Clemensnäs.

Där är vi nu. Det har under sommaren pratats om att miljoner är på ingång. Det har pratats om att den här säsongen ska ha sportslig inriktning, och att andra investeringar får vänta.

Igår åkte jag till Uppsala för att för första gången den här säsongen se laget i matchmundering mot Almtuna. Kom lite sent, men kan inte tänka mig att det var så annorlunda första minuterna. Löven skapade nästan inget på egen hand, men kom till några skott efter att ha stressat fram misstag. Annars bestod anfallsspelet av sargbök i hörnen och ständiga försök att tvinga sig in närmast kassen, eller chansflippa in pucken i slottet bakifrån mål. Försvarssidan är alarmerande blek och det bästa förvärvet där (?) Aki Heino har visserligen offensiva kvalitéer men var katastrofal i defensiven. Det blev en 0-3-förlust.

Om det fortsätter så här och laget slutar på plats 10 i allsvenskan är det forna och eventuellt potentiella elitlaget IF Björklöven dödförklarat. Nu krävs behandling med konstgjord lunga. Vare sig det kommer genom en satsning på en evenmangsarena i Umeå, som kräver ett populärt återkommande evenemang som elitishockey, eller om det är tvivelaktiga ryska oljemiljoner som står för kalaset, måste behandlingen sättas in nu.

Umeå – Stockholm med buss

Nu är jag på vägen igen. Dock ombord på en buss. Det kan ju vara tradigt, men man kan ju å andra sidan strunta i alla husvagnar och lastbilar, luta sig tillbaka och utnyttja internet. Fast på en sådan här tur är det kanske inte så mycket värt, när det inte finns eluttag. Men ett par timmar blir man ju av med iallafall.

Ikväll är flaxandet över och imorgon börjar arbetet igen.