Musikhjälpen

Välgörenhetsapparaten Musikhjälpen är välgörenhet när den är som bäst. Alla ansträngda galor där företagen tävlar om uppmärksamhet och väletablerade artister nyttjar direktsänt skyltfönster går i jämförelse fetbort. Alla bidrag är välkomna, många bidrag hinner hyllas och lyftas fram och det uppstår faktiskt en känsla av att folk gör något extra för den goda saken. Nu på slutet hakar företagen på tåget och visst är det för väl att fler flickor i världen ska få gå i skola, men det är faktiskt en klart finare gåva när mellanstadieungdomar på egen hand skramlat ihop 1000 kronor, än när en bank tar 100 000 kronor av sin statssäkrade mångmiljardvinst och bidrar till kakan.

Musikhjälpen är också otroligt underhållande, se bara på Anders Flanders:

Uppdatering: You know what I’m saying?!

Uppdatering 2, här kom videon:

Saturday Night Live

Strax är det dags, veckans avsnitt av Saturday Night Live, som numera huserar på Kanal 9 och visas blott en vecka efter ursprunglig sändningstid. Det är något visst med SNL. Det är inte det att det alltid är förstklassig humor, utan snarare en blandning av kemin i ensemblen och den osande nerven av direktsändning, samtidigt som man genom alla år haft en genuin respekt för programformatet, trots att skådespelarna hunnit bytas ut flera gånger om. På gott och ont har det också inneburit att vissa tråkigare moment kvarstått: de oftast ganska stela monologerna av kvällens värd och den minst sagt skitnödiga announcern som varje gång ska gasta ut hela ensemblen i inledningen – men å andra sidan känner man sig trygg.

En vecka efter direktsändning får vi njuta av showen. Annat var det förr när Dana Carvey, Kevin Nealon, Adam Sandler, David Spade, Rob Schneider, Chris Farley och mången annan komedistjärna tändes i SNL: i Sverige var det ZTV som sände, gärna ett eller kanske t o m ett par år senare. Det var förstås roligt då också, men man missar en annan av SNL:s stora styrkor, aktualiteterna och den politiska satiren. Man får en klarare inblick i den politiska debatten i USA genom att titta på detta relativa trams.

I Sverige tycks vi vara helt oförmögna till satir på löpande band, möjligen är det P3:s Tankesmedjan som glänser inom området av och till. Annars skämtas det emellanåt med kungen och diverse B-kändisar, men politikerna är oftast märkligt skonade.

Mormors svarta ögon

För en månad sedan berättade en kollega att hon sett föreställningen Mormors svarta ögon på Dramaten, en enmansföreställning med sverigefinskt tema av och med Tanja Lorentzon. Samma dag spanade jag nyfiket efter kommande föreställningar, bara för att finna att den var färdigspelad för den här gången. Nu är det klart att den ska få nypremiär, men av en händelse råkade jag zappa till SVT2 ikväll, just när en inspelning av föreställningen började.

Hur var den då? (Så mycket bättre.) En välfungerande enmansakt. Det är alltid lika imponerande när en person med hjälp av sitt skådespel, musik och andra effekter skapar ett persongalleri som kan kännas starkare än en ensemble.

Och visst kommer problematiken med den sverigefinska kulturidentiteten fram, även om just Tanja Lorentzons största sorg känns att vara att ha blivit lurad på det finska språket, när mammas konformism till slut vann mot pappans fennomani. Den sorgen undkom jag bland många andra.