Kategoriarkiv: Personligt

Skammens konvalescens

Jag var väl 20 år gammal och läste sociologi med viss glädje. Sociologiska teorier är verkligen intressanta, därav den vissa glädjen. Men samtidigt var det tufft: jag var ju bara en enkel arbetargrabb, som kanske hade visst kreativitetsfokuserat självförtroende (ja, det får väl sägas att utgångspunkten var att allt som kreerades var skit, men jag hade iallafall glädje av känslan av kreativitet), men i första hand dominerade känslan av att vara liten och enfaldig. Men någonstans där i det moderna samhället, vid rationalitetens järnbur och med kulturellt, symboliskt och ekonomiskt kapital hittade jag ett tråkigt men tryggt sätt att se på världen. Människan är ständigt kalkylerande i sina handlingar, samhället ett väv av transaktioner. Jag skrev texten relationsteorin, ej att blandas ihop med relativitetsteorin, om den oromantiska, kalkylerade kärleken som en förklaringsmodell måhända för mina egna tillkortakommanden i fältet.

Det hände väl att detta diskuterades vid några tillfällen, även om jag helst bara skrev och slapp stå upp för mina förslag. Ett förslag som någon annan kom med är att vi drivs av rädsla i första hand. Ja, vi kom väl fram till att rädslan var en viktig spelare även i mitt synsätt: kalkylerandet handlar mycket om riskminimering och att undvika rädslan. Ett annat förslag som hamnade på bordet var skammen. Bland känslor väger den blytungt.

Hörsägen: det tycks vara vanligt att seriemördare förnedrats som barn, att de verkligen badats i skam, så att de till slut imploderar.

Jag antar att de flesta människor drabbas av skammen, för det har då jag gjort genom hela livet. Kännetecknande är att det blir nattsvart i stunden. Hur kunde det bli så här? Nu är jag körd. Jävlar, jävlar, jävlar. Allt kommer att gå åt helvete. Skammen är stor och eftersom det är just fråga om skam vill man helst inte dela den med någon, så man är lämnad ensam med den. Den slog hårt när man var yngre; man kunde bli liggande i evigheter efter en knock. Ju äldre man blivit desto mer uddlösa har skammens slag blivit. Kanske för att man är mindre yvig på livets resa och lyckas kryssa förbi skammens vassa klippor, kanske för att man är mer motståndskraftig. Konvalescenstiden tycks minska ju äldre man blir.

Jag har kommit att tänka på det nu när ”livet passerar revy”. Barndomsminnen och skamliga upplevelser upp till gymnasiet skulle jag nog kunna berätta om öppet idag. Skammen är i huvudsak utagerad. Skamligheter från tiden som ung vuxen är svårare. Kanske är skammen i huvudsak utagerad, men samtidigt känns det så nära och skvallrar om de svagheter man förmodligen bär på än idag.

Den ovillige utbytesstudenten

Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.

Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.

Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.

Dunkla fiskevatten

Ikväll körde jag till Arjeplog. På vintern beklagar man sig över sladdriga vägbanor och snörök, medan det så här års är ett elände att på kvällen köra västerut. Solen i ögonen hela resan. Men det är man å andra sidan van vid efter att ha morgonpendlat österut och eftermiddagpendlat västerut i några år: same shit, every day.

Bortåt Arvidsjaur till, börjar de diverse förgreningarna av Byske älv slingra sig längs vägen från Luleå och under någon liten sträcka går det ett något mindre, men ack så charmigt åparti längs vägen. I solglasögonen var det mörkare än i verkligheten, så det såg ut att vara bra fiskeväder, om man då ska minnas fars påståenden om att det nappar bättre när vattnet skuggas. Det måste ha varit en besvikelse för honom att jag inte riktigt taggade till på fisket. Jag kan minnas att jag hade ett spö i handen någon gång, men lyckligtvis nappade det sällan, för det kändes stressande. Men samtidigt minns jag de enstaka fisketurerna med viss glädje. Jag trivdes i naturen, kunde sitta och betrakta eld och vatten länge, som, säg, 9-åring. Det fiskades antagligen på olika ställen, men jag minns att jag särskilt gillade Rickleån mellan Bygdeå och Robban. Skulle gissa att det var för att det lättillgängligt och relativt öppet omkring: mindre mygg, lätt att strosa längs med och så minns jag åtminstone en grillkåta, där man kunde kura in sig när det blåste snålt.

 

Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Vardagslyx?

En blöjtillverkare har ett tillfälligt fotbolls-EM-tryck på blöjorna och jag blir genuint glad över det. När hushållspappret kommer med julmotiv i november känner jag att julen på allvar är här (och för övrigt rotar jag bakom de kvarvarande julversionerna i butikshyllan vid första köp efter jul för det går ju inte att ha julhushållspapper i januari). Jag är tämligen lättflörtad, helt enkelt.

Den sjuka våren

Den här våren var jag sjuk. En vecka gick åt till att bli sjuk, några dagar till att vara sjuk och en långsam återhämtning på det. Sedan några dagar med god sömn och värkfri verksamhet, innan det började kännas i huvudet, bihålorna, näsan eller halsen och nästa cykel var i gång. Snälla, rara sommar, låt dig bli frisk.

Tiden, och hur fort den går

Man brukar säga att tiden upplevs lite relativt. Just nu när man är en medelålders man så är ett år 1/37 = 2,7% av livet, jämfört med 10% när man var tio år eller 50% när man var två år. Och visst, åren, månaderna, loven – de går snabbt. Men när jag skummade i bloggen kunde jag konstatera att jag för tre år sedan satt i ett högt beläget arbetsrum i Nacka och fantiserade om Björklövens återkomst till HockeyAllsvenskan. Det känns som en evighet sedan nu, men det var bara tre år sedan, då jag satt där helt ovetande om livet i Norrbotten, om faderskap och Thomas-tåget.

Mer om att tiden går olika snabbt.

Arbetsgivarens dröm

Sötebrödsdagarna är över. Efter fem månaders föräldraledighet är det dags att jobba igen. Och vilket avslut sedan; en vecka med flunsan. Vanligtvis däckar jag efter arbetsperiodens slut just när ferien inträder, men tydligen kan det fungera åt andra hållet också. Det har varit rena rama Stjärnorna på slottet.  Först frossans dag, sedan feberns dag. Därefter kom torrhostans dag, innan det var dags för muskelvärkens dag. Och så vidare.

Mörkret faller

Det är mulet ute, så nu klockan elvish om kvällen är det ganska mörkt. Sedan blir det ännu mörkare, innan det blir ljusare igen. Men det känns avlägset nu.

I mörkret körde en bil iväg med ett större släp. Fick minnen av sådana turer, på väg till något nytt i augustinatten. Härligt. Men när kommer man fram egentligen?

Känns som att jag har varit sjuk hela sommaren. Ovanligt dåligt utvilad bävar jag för att börja jobba, även om det är bara för några veckor.