Kategoriarkiv: Personligt

Vardagslyx?

En blöjtillverkare har ett tillfälligt fotbolls-EM-tryck på blöjorna och jag blir genuint glad över det. När hushållspappret kommer med julmotiv i november känner jag att julen på allvar är här (och för övrigt rotar jag bakom de kvarvarande julversionerna i butikshyllan vid första köp efter jul för det går ju inte att ha julhushållspapper i januari). Jag är tämligen lättflörtad, helt enkelt.

Den sjuka våren

Den här våren var jag sjuk. En vecka gick åt till att bli sjuk, några dagar till att vara sjuk och en långsam återhämtning på det. Sedan några dagar med god sömn och värkfri verksamhet, innan det började kännas i huvudet, bihålorna, näsan eller halsen och nästa cykel var i gång. Snälla, rara sommar, låt dig bli frisk.

Tiden, och hur fort den går

Man brukar säga att tiden upplevs lite relativt. Just nu när man är en medelålders man så är ett år 1/37 = 2,7% av livet, jämfört med 10% när man var tio år eller 50% när man var två år. Och visst, åren, månaderna, loven – de går snabbt. Men när jag skummade i bloggen kunde jag konstatera att jag för tre år sedan satt i ett högt beläget arbetsrum i Nacka och fantiserade om Björklövens återkomst till HockeyAllsvenskan. Det känns som en evighet sedan nu, men det var bara tre år sedan, då jag satt där helt ovetande om livet i Norrbotten, om faderskap och Thomas-tåget.

Mer om att tiden går olika snabbt.

Arbetsgivarens dröm

Sötebrödsdagarna är över. Efter fem månaders föräldraledighet är det dags att jobba igen. Och vilket avslut sedan; en vecka med flunsan. Vanligtvis däckar jag efter arbetsperiodens slut just när ferien inträder, men tydligen kan det fungera åt andra hållet också. Det har varit rena rama Stjärnorna på slottet.  Först frossans dag, sedan feberns dag. Därefter kom torrhostans dag, innan det var dags för muskelvärkens dag. Och så vidare.

Mörkret faller

Det är mulet ute, så nu klockan elvish om kvällen är det ganska mörkt. Sedan blir det ännu mörkare, innan det blir ljusare igen. Men det känns avlägset nu.

I mörkret körde en bil iväg med ett större släp. Fick minnen av sådana turer, på väg till något nytt i augustinatten. Härligt. Men när kommer man fram egentligen?

Känns som att jag har varit sjuk hela sommaren. Ovanligt dåligt utvilad bävar jag för att börja jobba, även om det är bara för några veckor.

Nya och gamla gubbar

Ryggdebacle del 3 inom ett och ett halvt år. Skamligt att förra vårens smäll inte räckt som motivation till träning. Inom några veckor, när krampandet upphört, blir det styrketräningsspecial på bloggen. Det blir publikt träningsprogram och rapporter. Ett januarilöfte!

Första dagen var som vanligt förfärlig, inte ens fotlånga steg och lika många på knä. Andra dagen kändes riktigt bra i liggande och det gick att stretcha rätt friskt, men gången fortsatt bedrövlig. Tredje dagen började med en förfärlig stelhet på morgonen, förmodligen på grund av stretching och spänd gång, men fram till lunch var det ganska okej. Idag, på den fjärde dagen, känns det hyfsat, även om det fortfarande går mycket långsamt och krafterna tar slut efter 10 minuter. Vilken jävla gubbe.

I viloläget har det blivit mycket gamla gubbar: som Sahasrahla, den kloke ålderman, som hjälper mig som Link att än en gång spela igenom Zelda III – A Link to the Past, som Uno Kronkvist, när jag lite slumpartat hoppade in i säsong 7 av Rederiet på Öppet arkiv och såg några riktigt underhållande avsnitt innan det var dags att avbryta – man måste ju se från början någon gång, och som Stefan Öhman, Martin Johansson och Per Hållberg, 40-åriga gubbar i Björklöven som försöker hänga med ungdomliga talanger i andra lag, men inte lyckas och får stryk, häromdagen den åttonde raka och typ trettonde på de fjorton senaste matcherna – deprimerande.