Joppare

Idag frågade en kollega från Boden ungefär följande: Hördedudu Janne, är int det hära joppare tornedalska för smugglare?

Nä, inte vet jag, svarade jag.

Nu har jag kollat och visst, joppare eller joppari, förmodligen beroende på vilken sida av älven man befinner sig på, betyder smugglare. Man lär sig spännande saker dagligen!

Injektion

Idag när jag promenerade till lunchmatsalen blev jag stucken i vänster arm med en fin nål som knappt kändes, och vars yttersta spets efter penetrationen lämnade en dos obeprövat vaccin i min arma kropp. Injektionen var över på några få sekunder, näppeligen tidens gång mellan två blinkningar. Vad som nu skall hända vet ingen, men jag kommer längre inte ihåg ansiktet på min bödel. Sedan åt jag tunna pannkakor som serverades med sylt och råkost.

GW & JG

Man kan med gott mod kalla dem speciella människor, Leif GW Persson och Jan Guillou. Intellektuella kufar med fallenhet för det skriftliga uttrycket. Och kamrater!

Vad jag skulle vilja vara en fluga på väggen när de sitter i en jaktstuga och har fått några flaskor vin under västen. Det är alldeles säkert stor underhållning.

Ryska namn

Apropå Tasjkent så är den generella engelska stavningen Tashkent. Någon typ av omskrivning är ju ett måste, eftersom vi på den präktiga sidan av järnridån inte begriper det kyrilliska alfabetet.

Min ståndpunkt är att vi självklart bör skriva ryska namn utifrån vilka svenska sje- och tje-ljud som passar in bäst. Risken är dock att USA vinner även denna kamp. Nästan varje gång det skrivs om ishockeyspelare som Ovetjkin kan man i tidningarnas kommentarsfält läsa ungdomar som undrar varför man inte tidningen skriver som spelaren ”egentligen heter”, nämligen Ovechkin, vilket alltså är den engelska stavningen. Jag blir så frustrerad, utan att orka leverera en tillrättavisning. Jag är helt säker på att dessa kids uttalar namnet korrekt, men tänker inte på att om vi skulle uttala hans engelska namn skulle det snarare bli Ovesjkin.

Tycker kidsen att vi ska börja lyssna på Tchaikovsky, läsa Dostoyevsky och resa till Moscow? Ska tidningarna börja skriva om Nicklas Backstrom också, eftersom han heter så nu när han lämnat Brynäs för Washington Capitals? Vakna, kids!

Men det är å andra sidan bara inte kidsen som beter sig på tvivelaktigt sätt. En gång i tiden när Björklöven var ganska bra så hade de en fantastisk lettisk spelare som av klubben kallades Alexander Beliavski, vilket han själv och hans familj också anammat. När han kom till Löven tidigt under 1990-talet hade de baltiska staterna nyligen blivit fria från Sovjet, vilket förmodligen innebar att han redan då hade en lettisk respektive rysk version av sitt eget namn. Internationellt, t ex i VM-turneringar, har han nämligen fått heta Alexandrs Belavskis, vilket säkert är till följd av en lettifiering. I Umeå blev det två olika versioner som representerades av de två morgontidningarna, Västerbottens-kuriren respektive Västerbottens Folkblad. VK körde en typisk rysk variant: Alexander ”Sasja” Beljavskij. VF valde en amerikansk variant: Alexander ”Sascha” Belyavsky. Med tanke på den komplicerade bakgrunden är det väl förståeligt att det blir så, men VF:s amerikaniserade version irriterade mig ganska tidigt, och än värre blev det att de insisterade att behålla stavningen ända tills ”Sasja” pensionerade sig.

”Det var bättre förr”

Jazzkent

Vem kunde tro att det skulle bli lätt att rimma på Uzbekistans huvudstad Tasjkent? Men det blev det: Jazzkent.

Vad är då jazzkent? Jo, det är Carolina Wallin Peréz. I våras flirtade hon med oss kentanhängare (och anhängare av melodiös jazz) genom att på MySpace släppa en ”förstasingel” Pärlor i en ganska angenäm version. Nu i höst har fullängdaren Pärlor och svin släppts och finns att avnjuta på Spotify. Trevliga jazziga tolkningar av blandat gods från Jocke Berg (och Martin Skölds) kompositioner. Ingen festfixarskiva förstås, men mysigt en grådaskig höstkväll som denna.

http://www.myspace.com/carolinawallinperez

Solbrist

Idag på förmiddagen var det tendenser till sol under någon kvart. Jag minns också att det en dag förra veckan, ungefär kring lunchtid, sken märkligt från himmelen. I ungefär tio minuter. Dessutom minns jag att det var en aning soligt eftermiddagen den 28:e oktober. Annars har grådasket varit ytterst kompakt. Och folk undrar varför nedstämdheten är en folksjukdom i det här landet!

November

Idag släpps Kents nya platta Röd, men jag har inte riktigt resurser att köpa skivor till höger och vänster, så det blir avsmakning via Spotify så småningom. Vad kom först – hönan eller ägget? För det är nämligen så att Kents musik, i synnerhet de äldre skivorna, är klockrena höstskivor. Men så är det också så att Kents skivor oftast släppts på hösten. Är de duktiga på att beskriva höstkänslorna, eller är det Kent som definierat höstkänslorna för mig genom att ständigt dyka upp då. Förstasingeln Töntarna har jag ingen riktig uppfattning om: den är halvtrist, ungefär som alla andra förstasinglar – oftast den låt som gör minst avtryck. Däremot uppskattar jag verkligen låten Svarta linjer, som bandet framförde hos Skavlan förra fredagen.

Även om jag tyckte om förra skivan, Tillbaka till samtiden, så längtar man ibland tillbaka den gamla typen av låtar, de man växte upp med. Därför är det trevligt att Kent lite då och då kommer med sådana presenter till de åldrande, tillbakalängtande fansen. En sådan låt är På drift? som Jocke Berg skrev till förmån för Friends, som alla har hört en alternativ version av i Friends-reklamen med högstadieflickan som går genom korridoren i skolan och sjunger ut sina tankar. I orginalversionen kommer en härlig beskrivning av november: ”November är en mur av våt betong, där en löjlig dröm om flykt föds, för att krascha och sen dö”. Det ÄR november. I övrigt är det en härlig låt om plikttrogna människor som gnuggar på i det tysta. Här är hela låten:

Och om någon har glömt Friends-flickan så lägger vi in den också:

Ett tåg i natten

Häromdag fanns det inte en enda ledig flygstol från Norrland till Stockholm, varför jag tvingades att åka det ökända nattåget. Det är trots allt ändå inte värre än att jag är en gammal tågromantiker, och innerst inne hoppas jag nog alltid att något ska hända och en privatdetektiv kliver fram ur en kupé för att frambringa sanningen. Dessvärre händer det aldrig något och allra minst längs norra stambanan som bokstavligen går mitt i obygden. Det är en obeskrivlig tristess, och lyckligtvis får man sova några av de 12 timmar som måste avverkas.

Nattåget är verkligen ingen höjdare. Det har varit samma vagnar utan någon nämnvärd uppfräschning så länge jag kan minnas. Det luktar dåligt och känns allmänt sunkigt.

Men tågromantikern är inte död: när den sk botniabanan kommer igång nästa år kommer jag gladeligen att åka till t ex Umeå på sex timmar, det är helt okej.