Taggarkiv: Västerbottens-kuriren

Önskvärd feedback

Jag blir rätt arg när man blir pissad på av någon/något med maktresurser. Ett par gånger per år hatar jag Västerbottens-kurirens webbsajt vk.se, för att det sitter någon nisse där och bestämmer vilka kommentarer som publiceras eller inte. Att kommentarer blir ratade beror på brott mot dessa bestämmelser:

När du skriver en kommentar får du gärna kritisera, argumentera, utveckla och tillföra ny kunskap i ämnet. Sakliga och välformulerade kommentarer är vad vi vill ha.

Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg som inte tillför debatten något eller som vi på annat sätt uppfattar som olämpligt.

VK accepterar inte kommentarer som kan tolkas som hets mot folkgrupp, uppvigling, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller upphovsrättsintrång.

Mina nekade kommentarer har generellt innehållit kritik mot VK eller den journalistiska prestationen. Sakligt har det varit och selbstklarnatürlich välformulerat. Kanske kan mina inlägg kritiseras för att inte tillföra så mycket, antaget att någon redan framfört samma kritik. Jag skulle aldrig medvetet skriva och upprepa något som redan skrivits, man vill ju självklart vara unik, först och bäst! Kanske har någon hunnit skriva något motsvarande opublicerat, men…

…upprepningsförbudet gäller i övrigt nästan aldrig. Det är bara att se hur förutsägbara dumheter radas upp och upprepas ideligen i övrigt.

Den enda rimliga tolkningen är att VK inte tål kritik. Och starkare ställning än VK kan man väl knappast ha som medieföretag i en medelstor stad. Med sådana maktresurser är det inte helt oväntat att det slutar med åsiktsförtryck.

Min kommentar?

Jag ställer mig tveksam till allmänintresset i denna artikel. VK  bör fundera över sin identitet – saklig morgontidning eller?

NEKAD NEKAD NEKAD NEKAD

Ryska namn

Apropå Tasjkent så är den generella engelska stavningen Tashkent. Någon typ av omskrivning är ju ett måste, eftersom vi på den präktiga sidan av järnridån inte begriper det kyrilliska alfabetet.

Min ståndpunkt är att vi självklart bör skriva ryska namn utifrån vilka svenska sje- och tje-ljud som passar in bäst. Risken är dock att USA vinner även denna kamp. Nästan varje gång det skrivs om ishockeyspelare som Ovetjkin kan man i tidningarnas kommentarsfält läsa ungdomar som undrar varför man inte tidningen skriver som spelaren ”egentligen heter”, nämligen Ovechkin, vilket alltså är den engelska stavningen. Jag blir så frustrerad, utan att orka leverera en tillrättavisning. Jag är helt säker på att dessa kids uttalar namnet korrekt, men tänker inte på att om vi skulle uttala hans engelska namn skulle det snarare bli Ovesjkin.

Tycker kidsen att vi ska börja lyssna på Tchaikovsky, läsa Dostoyevsky och resa till Moscow? Ska tidningarna börja skriva om Nicklas Backstrom också, eftersom han heter så nu när han lämnat Brynäs för Washington Capitals? Vakna, kids!

Men det är å andra sidan bara inte kidsen som beter sig på tvivelaktigt sätt. En gång i tiden när Björklöven var ganska bra så hade de en fantastisk lettisk spelare som av klubben kallades Alexander Beliavski, vilket han själv och hans familj också anammat. När han kom till Löven tidigt under 1990-talet hade de baltiska staterna nyligen blivit fria från Sovjet, vilket förmodligen innebar att han redan då hade en lettisk respektive rysk version av sitt eget namn. Internationellt, t ex i VM-turneringar, har han nämligen fått heta Alexandrs Belavskis, vilket säkert är till följd av en lettifiering. I Umeå blev det två olika versioner som representerades av de två morgontidningarna, Västerbottens-kuriren respektive Västerbottens Folkblad. VK körde en typisk rysk variant: Alexander ”Sasja” Beljavskij. VF valde en amerikansk variant: Alexander ”Sascha” Belyavsky. Med tanke på den komplicerade bakgrunden är det väl förståeligt att det blir så, men VF:s amerikaniserade version irriterade mig ganska tidigt, och än värre blev det att de insisterade att behålla stavningen ända tills ”Sasja” pensionerade sig.

”Det var bättre förr”

Pizzasaknad

Nu har jag snart varit ifrån Umeå i två månader. Har hunnit börja känna mig som en riktig nackabo, men går fortfarande dagligen in på vk.se och läser senaste nytt från den forna hemstaden.

Idag ser jag att Västerbottens-kuriren uppmärksammar Riccardo och Anette Cucurnias trettionde bröllopsdag. En icke-nyhet för en del, men för mig som vissa söndagseftermiddagar saknat möjligheten att åka till Teg och köpa världens bästa pizza hos Pizzabutiken Roberto, som paret driver, är det lite av veckans nyhet.

Läs mer och se en saknad pizza: http://www.vk.se/Article.jsp?article=305524

”Micke tar på sig ansvaret”

Enligt en artikel i dagens Västerbottens-kuriren (http://www.vk.se/Article.jsp?article=253940) tar sportchef Mikael Andersson på sig ansvaret. Detta ansvarstagande citeras inte i tidningen och framkommer heller inte i artikeln. Sannolikt har han fått frågan och erkänt, typ: Jo, visst är det mitt ansvar, men…

Det som lyfts fram i artikeln är snarare en klar flykt från ansvaret och försök att flytta över fokus på annat.

Angående entledigandet av förre tränare Joakim Fagervall säger han till VK:
– Jag tycker ändå att jag fattade rätt beslut. Laget fungerade inte som vi förväntat oss, jag var ytterst ansvarig. Det hade varit fegt att inte agera.

Det här låter som flykt, att blanda ”jag” och ”vi” där ”vi” står för den samlade bedömning och ”jag” bara administrerade enligt praxis.

Vidare säger han:
– Totalt sett har vi inte fått det lyft man önskat, men det var ändå helt rätt att försöka.

Återigen delar han med sig av ansvaret till ”vi”, vilket förvisso är delvis rätt då tränare alltför ofta ensamma får bära skuld. Men här poängterar han återigen att han gjorde rätt i att försöka, men ”vi” misslyckades och det är ansvarsflykt.

Sedan kommer juniorerna på tal:
– Vi har ett rätt bra juniorlag och det måste vi ha. Det är där vi ska hitta nya spelare. Möjligheterna blir betydligt sämre om vi tappar platsen i högsta serien, säger han till VK.

Han ska också ha benämnt det en katastrof, att eventuellt åka ur högsta J20-serien. Han är sportsligt ansvarig för föreningens ishockey, även den i juniorlaget, men kanske är det för att det finns någon annan att skylla på, J20-managern Tomas Sandlin, som ordet katastrof tas i bruk.

Givetvis är det illa att åka ur J20 SuperElit, men det är närapå en lika stor katastrof att sluta på elfte plats i Hockeyallsvenskan. På de sena värvningarna vann Micke lite publik till arenan, men i övrigt har de glesnat betänkligt på läktarna under säsongens gång. Vissa hävdar att Björklöven har stabil sponsring på en viss nivå år till år, men en del i det är nog att drömmen om Elitserien ändå varit livskraftig i Umeå. Nu är man väldigt långt ifrån för andra året i rad, och trots att ekonomin relativt sätt är stabil, har den här säsongen varit ett steg bakåt jämfört med tidigare.  Även sponsorer är supportrar och vid dålig skötsel av klubben och bristfälligt ansvarstagande över de slantar som de, liksom supportrarna, investerar i föreningen kan de komma att hålla än hårdare i plånboken. Mickes två år som sportchef och månaderna som tränare är en katastrof.

Det här var inget ansvarstagande. Det var försvarstal. Han behöver ju inte göra klart för alla att han ska lämna föreningen efter säsongen, men ett ärligt ansvarstagande hade varit hedrande i det här läget.

Istället heter i det i artikeln att han ser ”det som fullt möjligt att jobba vidare som både sportchef och tränare”. Som om ingenting hänt.

Förvisso vet vi också att journalister ofta citerar och tolkar fritt, så kan det vara även i det här fallet. Men å andra sidan låter det precis som Micke Andersson.