Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Livet passerar revy

Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.

Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?

Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?

Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.

För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.

Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.

Knausgårds barndom

Automagi utan finess

I den nya bilen finns allehanda automatik och finesser, men de hänför inte, ty vi talar om en Toyota. I förra bilen var automatiska vindrutetorkare det nya: en sensor kände av nederbörd och började veva med någotsånär rimlig frekvens. I nya bilen är det helljuset som tänds och släcks automatiskt, med hjälp av en kamera som spanar efter ljus i mörkret. Men den agerar som en riktigt skitnödig förare, ultradefensiv för att inte råka blända mötande bilar och hamna i krig. Så fort ljuset blir synligt, om det så är en kilometer bort i en kurva, så bländar den av. Ibland kan den t o m tro att den ensamma gatlyktan vid en frusen brevlåda är ett möte och blända av. Sådana förare finns förstås inte i verkligheten och nog hade Toyota kunnat kosta på sig lite artificiell tjurskallighet: vänta så länge som möjligt med att blända av, ett bra rättesnöre är att hålla ut och låta den andra blända av först och om man mot förmodan måste blända av först trots allt, så ska man ju tända helljuset lite för tidigt för att blända mötet lite just vid passage som hämnd för att de inte bländade av först.

November – igen

Jag har vid upprepade tillfällen gnällt på november. Nu tänkte jag ta tillfället i akt att komplettera. Det är ju inte bara det att det är mörkt, utan om det händelsevis är klart väder så hänger solen bara lågt och bländar ögonen å det grövsta. Upplysande snö och halvklart, det är det minst dåliga november kan erbjuda.

Naken utan mobil

Gick till pizzerian för att köpa söndagsmiddag och redan halvvägs insåg jag att mobilen låg kvar hemma. Vända? Nej, då blir det något rabalder med ungarna. Dessutom var gåendet av besvärlig sort: regn på kallt landskap isbepansrade hela byn.

Det var bara att acceptera, mina tio minuter, en kvart, skulle avlöpa med den fysiska verkligheten närvarande. Obehaget tilltog när det stod klart att inte heller tidningar syntes till. Finns det något märkligare idag än en sysslolös person i det offentliga rummet som inte sitter med böjd nacke stirrandes på en skärm? Jag tog på mig hörlurarna, som lyckligtvis låg i innerfickan, för att simulera min frizon, då kunde jag rentav blunda. Skojar bara. Kom på nu att det hade kunnat vara en lösning.

Nej, jag stirrade på TV-skärmen med kommunens information och reklam. Två gubbar kom in. Känner jag dem? Nickade diskret mot dem, tillräckligt för att godkännas om vi träffats tidigare och inte för mycket för att vara främlingar.  Det var tvunget att göras. Utan mobil måste man blotta nacken, visa sitt anlete och öppna porten till själen, om så bara för en sekund.

Tillspetsad barnbok

Jag är väl en smula teatralisk när jag vill. Därför är det ganska trevligt att läsa godnattsaga för gosse på kvällen, med viss inlevelse och hitta på röster åt figurer. Nöjet avtar visserligen när man läser samma berättelse för femtiofjärde gången. Dock är det roligt varje kväll när gosse förmodligen har somnat, men man vågar inte riktigt sluta läsa. Då smyger jag in lite förändringar för att testa om gosse reagerar:

”Vad händer, mamma? Är det morgon redan?” undrade Musselina Mussolini yrvaket.

”Jag är stolt över dig, Thomas! Jag är så nöjd med dig, att jag bestämt mig för att ge dig en alldeles egen tågrutt ”tåg-prutt”, sa kontrollchefen.

Det är så här det går när man är föräldraledig.

Känslor för ting

Sonen är ledsen för att växellådan i Silverbilen gick sönder och den nu är på väg till skroten. Nog för att det känns lite vemodigt för en själv också, den har varit med i 10 år. Det kanske är mänskligt att förmänskliga ting.

Som när man har haft gäster och de nedersta tallrikarna i skåpet äntligen får komma i tjänst. Nog har man sett sorgen i deras mönster. Är det dessutom en som är en smula sargad, men inte förstörd, är den nog förpassad till positionen i botten. Oönskad och onyttig. De förtjänar några uppmuntrande ord. Ännu bättre är att skapa en rotationsordning. Det nydiskade läggs underst, bakerst. Då behöver man heller inte oroa sig för att de oönskade och onyttiga är ofräscha av damm och mikropartiklar.

Skorpioner är vi allihopa

En artikel om missuppfattningar om stjärntecknet skorpionen kom mig tillhanda. Spännande, tänkte jag, som alltid uppfattat mig som en ärkeskorpion (med reservation nu för att astrologerna skriver saker som träffar rätt på någon aspekt av de flesta, så som de flesta horoskop gör). Blev lite besviken på artikeln, då den varken adresserar passionen eller sexualiteten, där man i vissa tolkningar framhävdar någon form av könsfixering som ett karaktärsdrag. Mitt i de inre associationerna kom jag att tänka på Martin Timell. Polisen har inlett en förundersökning gällande en våldtäkt som han misstänks för (personalfest i badtunna). Bland övriga vittnesmål utmärker sig den som Caroline Giertz lämnat: Timell tar kontakt med Giertz på fest, ber henne följa med för att se någonting och släpper sedan ut sitt kön. De står sedan och småpratar en stund med lilleman ute i det fria. Jag antar att associationen kom av att Timell tycks vara gravt könsfixerad och skulle därmed kunna vara den yttersta avarten av en skorpion.

Enligt Wikipedia är Martin Timell född 13/11. En skorpion.

Något nedslagen av detta faktum, var jag tvungen att kontrollera två av de andra kända namnen som letts till räkenskapens dag efter #metoo.

Fredrik Virtanen är anklagad för, men förnekar, våldtäkt och sexuella trakasserier. Han erkänner sig ha betett sig tölpigt under drogernas inflytande. Han är född den 15/11. En skorpion.

Lasse Kronér har av en tidigare SVT-praktikant polisanmälts för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Kronér menar att han missuppfattat allt och att hans talrika sex-sms var av ömsesidigt intresse. Han är också född den 15/11. En skorpion.

”Inte alla skorpioner!”

Nej, exempelvis lär ca 50 % vara kvinnor.

Själva gudfadern till den nu aktuella #metoo-rörelsen, Harvey Weinstein, då? 19 mars – en fisk!

Inte heller det här tycks vara skrivet i stjärnorna. Det är bara mansrollen som i såväl det offentliga som det privata försöker klamra sig fast vid sin överordning med alla medel som står till buds.

 

Government by Twitter

Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.

Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.

Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?

Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för ”systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket.  Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.

Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.