Kategorier
Personligt

2023: Räntehöjning och terrorbombning

2023 förnekar sig inte, utan fortsätter uselt. Jag ger tredje gnällinlägget på rad (kan vara fler, jag minns inte).

Räntan fortsätter upp. Tidningarna försöker rapportera om att matpriserna sjunker, men sammantaget har inflationstakten kanske mattats av något, men är fortsatt hög. Kronan är svag, Euro är dyrt. Sjukt trist, så pass att man måste undvika makkaraherkku på Aavasaksan Grilli. Det värsta är att lågkonjunkturen inte riktigt tar fart, utan förmodligen har vi det sämsta en bra bit framför oss fortfarande. Personligen är det ingen kris, men det är irriterande och deppigt.

Kriget fortsätter också. Just idag rapporteras ärkesvinet Putin ha terrorbombat det civila Ukraina mer än på länge, lyckligtvis är han och hans verksamhet genomrutten, så det blir svaga resultat, men alla resultat är åt helvete förjävliga. Det är kört för honom och hans regim, men det hjälps inte. Otaliga fler ryssar ska offras, ukrainare kommer att falla och civila kommer att mördas. För ingenting. För en mans princip att låtsas som att han är stark, fastän han även fortsättningsvis är den fattiga kusinen från landet. Det är så meningslöst. Personligen är jag långt från det där, men det är irriterande och deppigt.

Dessutom: en tid av tandvärk, bristande motivation i arbetet, bekantas son sägs ha utvecklat en tumör i huvudet, fotbollsresan blev uppskjuten, barn som tjatar och äter inget vettigt, ja, vad fan.

Får hoppas på en vändning, en ljusglimt, med en trendbrytande höstsemester till veckan.

Kategorier
Personligt Spaning

Mot mörkret

Ibland har det varit kul att återgå i arbete efter semestern. Just nu är det inte det. Då blir det motigt i mörkrets begynnelse, vilket ju förvisso framgick redan av föregående post. Det är sista allsången i ett tragiskt mörker (där egentligen bara rockkonserter får äga rum), det är de första förkylningarna när folk börjar träffas igen, det är insikten att hoppet om liv, som brukar inträffa mot slutet av april, är plågsamt avlägsen. Idag är första dagen på ungefär en säkert en och en halv månad som jag inte har shorts på mig.

Det finns en extra inlagd semester i slutet av september, den kommer att bli fantastisk. Oktober, när det blir friskt, men inte för jävligt kallt eller helt mörkt, är också en acceptabel tid. Julhelgerna som en liten ljuspunkt är inte att förakta.

Ändå känns det lite extra dystert.

Och Kent gör inte skivor längre för att ge dessa känslor skönhet.

Om man överlever 30 år till av det här livet, så blir det absolut garanterat att göra vadsomhelst för att spendera vintern på något annat ställe än mörka Norden.

Men det är klart, som jag nog också resonerat i, det kanske inte är så farligt om man får sitta inne och se på en rad bra filmer om det är förfärligt snöoväder.

Summa summarum, oavsett vad blir det bättre om ca 30 år.

Som vanligt.

Mer hoppfullt så klart än för sverigevänner och annat löst folk som tänker att det var bättre 30 år sedan.

Kategorier
Personligt

Sommarens lata dagar är snart över

Det börjar vara dags att lägga sommaren till handlingarna. Det börjar gå mot mörkt en stund om natten. En älgko med kalv stirrandes vid vägen. Ska de överleva hösten?

Förut var juli en riktig favoritmånad, planlös i kortbyxor, tror jag att jag beskrivit det som. Men jag vet inte längre, det är nog den blomstrande ljusa juni som är bäst och jag noterar här att om det blir semester nästa år ska jag nog sikta på en tidig en.

Men juli har varit bra, många härliga turer med barnen och bortsett från regnveckan har vädret varit hyfsat. Det har blivit sedvanligt många dagar i poolen. Men det är ännu svårt att försöka vara den fastighetsägare man vill och hinna med projekten, det kanske kan bli bättre sen. Det är det vanliga, ännu måste man tjata om tandborstning, lägga upp aktiviteter för annars blir det bara spel och Youtube, man måste laga maten och städa upp, och så vill man ju vila lite. Stora delar av augusti fortsätter ruljansen, men därutöver ska man också börja arbeta. Jag är inte peppad, det skulle behövas en förändring på något plan.

Känns som att jag skrev det här ifjol också. Och året innan det. Och så vidare.

Kategorier
Kultur

Fuck cancer!

I de senaste veckorna har TV-serien Fejkpatient (TV4/CMORE) avverkats. En märkvärdig upplevelse, faktiskt, då den ger ett finfint porträtt av det gamla Umeå som jag minns det. Idealistiska studenter, spoken word, värme och kärlek. Huvudpersonen rullar runt vid ett gammalt bockstyre, helt perfekt. Men samtidigt sjukt deppigt med allt, då cancern till väsentlig del har en huvudroll.

Bara som refensram får man lägga till att när jag var yngre blev Umeå 100 00 invånare, och nu är man i allmänhet över 130 000, en enorm ökning av folk och när jag är hemma och sänker en bägare träffar jag nästan aldrig någon jag känner, utom när det är på hockey.

Kategorier
Kultur

Finska TV-cirklar sluts

Jag tänkte väl, och så var det, att jag hade skrivit här om mina forntida finska populärkulturella referenser. Det jag kan om finsk populärkultur är centrerat till, typ, 1986-1995. (Well, läs mer här!)

En av barndomens favorithumorserier i Finland var Pulttibois, där Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala tramsade fullt ut. Idag kan man på Youtube återse rejält politiskt inkorrekta klipp som driver med samer och zigenare, det var rejält blackface-trams, men också en del finess som man knappast förstod som liten parvel. Eftersom tiden därefter är ett svart hål i finsk kulturkunskap var det spännande att nu se den finska serien Poromafia (Reindeer Mafia), där nämnde Kalliala spelar en brysk patriark i de finska lappmarken. Han gör det fantastiskt!

Serien är rejält karikatyrisk och det är en del svart humor i gestaltningen av både entreprenörer, poliser och MC-skotergäng i gränslandet Finland-Norge-Sverige på Nordkalotten.

Slutet öppnar för säsong 2?

Strax därpå gled jag över till att se ännu en finsk inspel till Nordic/Scandinavian Noir, Kommisarie Hautalehto. Vilket härligt persongalleri, trots helt schemaenlig scandi noir med poliser, konferensrumsdragningar, plötsliga aha-upplevelser, och så vidare, så har den en charmant ton, som gör att man måste trycka skiten på näranog en kväll. Antti Reini som gestaltade “vår” massmördare i Västerbotten, Juha Valjakkala, i Jan Troells Il Capitano är för övrigt med i både Poromafia och Hautalehto nu, till skillnad från förr då, spelandes sköna men lite olika snubbar i femtioårsåldern. Det här hade Finland inte i sig 1989, det var inte bättre förr och ändå får polischefen (som Hautalehto vikarierar för under “sjukskrivningen”) vara en suput och supa i arkivskåpet med svaga ambitioner att dölja misären, men samtidigt fortfarande vara en klart duglig chef. Det är finskt!

Därutöver har jag sett senare avsnitt av Sorjonen som jag inte hade sett tidigare och även där har jag känt värme inför karaktärerna, trots att Sorjonens krimcase nästan uteslutande är isande makabra.

Är det det finska som gör det eller har det hittat en ton i Finland som vi inte bryr oss om i Sverige? Jämför med Beck, där Beck är Beck, men där man också på senare tid försökt förnya med otaliga nya huvudkaraktärer, den ena ointressantare än den andra, med något enstaka undantag.

Kategorier
Spaning

Feta finska missar

Fettisdagen heter laskiainen på finska. Därmed var det heller inte tal om annat när en och annan laskiaispulla, semla, inmundigades i den sverigefinska familjen på 1980-talet. Jag minns inte exakt när, men minns ändå, den omvälvande känslan av att inse att det heter fet-tisdag och inte fettis-dag. Inte för att det senare verkade vettigt alls, men hallå, det gjorde inte laskiainen heller. Läser nu på Wikipedia att det finns en handfull teorier vart det finska namnet kommer ifrån. Spontant ser man ordsläktskap till någon sorts nedgång och det spekuleras i om det kan vara fråga att om gå ned i fasta. Mer specifikt kan det också handla om att avstå kött, från romanska carne lasciare (lämna köttet) eller att laski egentligen är besläktat med fläsk, så som i att det nu var dags att överge det.

På ren association kommer jag nu också ihåg besvikelsen över insikten att TV-kocken hette Jan Boris-Möller och inte Jan-Boris Möller. Jan-Boris, det hade varit ett namn. Och det var ett namn, tills drömmen krossades.

Det finns garanterat fler feta finska missar, men jag kommer inte ihåg just nu. Ja, i årskurs fem och sex var jag en extremt produktiv författare av egna berättelser, som vi ibland fick skriva på svensklektionerna med Stig. Jag har en god känsla av att jag senare upptäckte några grova bommar i dessa skrivhäften. Jag skrev så satans mycket och för det mesta rätt bra, så Stig orkade nog varken läsa allt och därmed heller inte rätta felen.

Kategorier
Data/IT

Jannes blogg 2023

Haha, det här är väl egentligen ingen blogg. Det här är mer en sida där någon enstaka anteckning antecknas när andan faller på.

Men jag råkade hamna i en bläddring i gamla inlägg, där jag i begynnelsen följde hur den här sidans position mot andra jannars bloggar utvecklade sig vid Google-sökning på “Jannes blogg”. Vad jag kan se nådde denna blogg platsen som fjärde Jannes blogg. Konstaterar att utan inlägg och kanske främst utan navelskådarinlägg om just Jannes blogg, så har denna blogg dalat till åttonde plats, trots att det förmodligen är mer ovanligt nuförtiden att överhuvudtaget kalla något för Jannes blogg. Återstår att se om detta specifika inlägg om Jannes blogg kan förbättra positionen!

Lite tråkigt att det inte finns mer innehåll på dessa drygt 14 år, men vissa roliga förändringar kan skönjas:

Twitter är på gång

Automatincheckning, men manuell bagageinlämning

Politikförskjutning från 2010 till 2014 via 2017 x2 till 2018

Kategorier
Personligt Spaning

Mer terrorism

När vi var små lekte vi med pinnar.

Det kom sig att någon, förmodligen Tommi, hittade en längre pinne, mer en gren, som i ena änden hade någon rot eller förgreningsdel som en tyngre klump. Hursomhelst var den Tommis ägodel, som jag minns det. Träslaget, fråga inte vilket, var segt och spänstigt, vilket satte klumpen i fruktansvärd svängning. Pinnen nog hade kunnat användas som vapen i svåra våldsdåd. Men sådana var vi ju inte.

Det drogs däremot slutsatsen att denna pinne kunde verka som golfklubba. Skaftet tejpades och någonstansifrån dök en golfboll upp och snart stod pojkarna och svingade. Tommi var ett kraftpaket så han slog klart längst. Men apropå svåra våldsdåd räckte inte tankekraften till att gå till sådana ytor som golf normalt tarvar, utan slagen avfyrades ofta i grönområdena mellan husen på Elevstråket mellan Geografi- och Matematikgränd. Så som jag minns det så kunde bollen flyga väldigt golflikt, säkert gott över hundra meter, där icke ont ananade ålidhemsbor kunde dyka upp runt husknutar. Man får förmoda att alla slag inte gick rakt och att en och annan boll förmodligen slog mot husväggar.

Jag minns inga katastrofer, men vår mellanstadiegalenskap är något jag minns.

Kategorier
Samhälle

Ingen utväg

Ukraina är en ung stat av idag, men en äldre nation, som tyvärr marinerades i sovjetdiktaturens alla egenheter, där en del korrupta element levt kvar, trots steg mot demokrati. Det sägs t ex att den som bilar (eller gjorde det före kriget) genom Ukraina får vara beredd på poliser som stoppar en för vadsomhelst och erbjuder snabba lösningar mot en liten sedelbunt, en gammal sovjetkvarleva för underbetalda tjänstemän. Även under kriget har höga tjänstemän fått foten på grund av korruption. Läget är långt ifrån bra, men landet har klart ambitioner att bli något som mer liknar en modern demokrati.

Diktaturen Ryska federationen, som det så klart inte finns något demokratiskt hopp för, ockuperar först hela regioner av Ukraina, går sedan in för att invadera hela landet, arrangerar folkomröstningar i regionerna och kallar det självständiga folkrepubliker, samtidigt som man under ett år nu terrorbombat civila mål i hela Ukraina, deporterat barn och de icke-medgörliga varav många dödats, gjort sig skyldiga till avrättningar, våldtäkt och tortyr, sammantaget etnisk rensning och folkmord. Dessutom är man tekniskt efterblivet och har inget annat att komma med än att föra krig som om det vore 1916 igen och skickar dagligen tusen man till döden för att i bästa fall avancera någon kilometer.

Det är inte avgjort på slagfältet än, men Ryssland under dess nuvarande ledning har ingen väg ut. Det kommer att gå åt helvete för dem och oavsett om de ansvariga bara upphör att existera eller om de döms för sina brott, så kommer det ryska folket att få betala det högsta priset under decennier framåt för det här förvirrade vansinneskriget. Likt i fallet med andra diktatorer från, säg, 80 år sedan är utsiktslösheten tyvärr en garant för att vansinnet bara fortsätter tills det är över. Den ryske överstemafioson har redan offrat minst 130 000 man, förmodligen fler. Låt vara att man främst hämtat folk så långt bort som Moskva som möjligt och det motbjudande krigsföretaget Wagner värvat bus från fängelserna, men samtidigt har tiotusentals av de ordinarie yrkesmilitärerna förbrukats. Kanske är det lite tråkigt för ledaren att det gått dåligt, men syndabockar utses och de får en smäll eller faller olyckligt ut genom fönstret. Men enligt diktatorns logik finns oändliga resurser kvar, långt många fler potentiella soldater än andra någonsin kan frambringa, det är deras förbannad plikt att försvara moderlandet från hotet och leda oss, eller snarast fader diktator, till seger.

Ryssland kommer att bryta ihop i Ukraina, frågan är bara när och hur många fler som skickas till döden innan så sker. Det bästa vore förstås att den ryska armén imploderar snarast, men sannolikt krävs det leverans av tunga vapen till Ukraina och en hård utdrivning.

Den nuvarande envåldshärskarens eftermäle blir så klart denna så kallade specialoperation, som någotsånär enade den mer demokratiskt sinnade, fredsuppskattande delen av världen. Den befäster bilden av den ryska federationen som den skurkstat man är med ytterst få vänner, där folket förtrycks av paranoida ledare för deras expansiva drömmar, en rysk politisk tradition sedan Ivan den förskräcklige. Återstår att se om det räcker med under 200 000 döda specialoperatörer för ingenting eller om det kommer att krävs fler eller många fler.

Kategorier
Kultur

Albuquerque Show

Albuquerque, visst är det en läcker kombination av bokstäver att skriva ut. Stad i New Mexico, som fick namnet av spansk kunglighet som var hertig (eller något sådant) av staden Albuquerque i Spanien, ett namn som tros härstamma från latinets alba quercus, den vita eken. I något sammanhang har jag använt ortsnamnet som en omöjlig frågesportsfråga, försök att stava det här då…

Men framförallt står staden som skådeplats för förvecklingarna i några av 2000-talets hittills mest underhållande serier: Breaking Bad och spin-offen Better Call Saul (båda finns på Netflix). I Breaking Bad får vi se kemilärare Walter White, ställd inför tuffa livsbesked, välja den kriminella banan och lägga allt krut på att tillverka och kränga meth för att tjäna pengar till familjen. Saul Goodman framträder i Breaking Bad som en totalt urartad advokat, som är beredd att göra vad som helst för att få sin del av knarkpengarna. I Better Call Saul får vi istället följa tiden före Breaking Bad som visar på hur Sauls tidigare liv var och hur han hamnade där han hamnade.

Båda serierna, 5 respektive 6 säsonger, har gemensamt att nämnda huvudpersoner introduceras i någotsånär hedervärda ansträngningar för någotsånär goda saker, även om de uppenbart har karaktärsbrister och klåpar sig för jämnan, där det senare bidrar till seriernas mörkt komiska ådra. Denna bild förändras över tid och under resans gång börjar man känna att de borde skärpa sig, innan man inser att de är bortom räddning och ska gå under, på ett eller annat sätt.

Den mer hårdkokta delen står den etablerade knarkhandeln och dess karikatyriska karaktärer för, där varken White eller Goodman egentligen passar in. De båda får orienteringshjälp av den före detta korrupta polisen Mike Ehrmantraut som blir hantlangare för kartellen, men som kanske är den ledande karaktär som bäst kommer undan med hedern i behåll.

Allt detta i Albuquerque, lite som Las Vegas fast utan flärd, ett vattenhål i ett annars till synes oändligt ökenlandskap att gräva ner saker och personer i. Ja, efter 5+6 säsonger är man van och önskar närmast att man snart skulle få träffa dem igen, alla färggranna karaktärer, alla svåra förvecklingar, alla smartheter, alla dumheter och givetvis miljöerna i och kring Albuquerque.

Gillar man dessa serier, kan man också uppskatta Ozark (Netflix) där Jason Batemans revisorskaraktär gör en liknande resa, fast i en annan del av landet.