När jag var liten kunde jag inte säga r och det fortsatte förmodligen att vara något fel på det upp på högstadiet. Jag kan dock inte minnas hur problemet gestalade sig då! Från mellanstadiet har jag inga minnen av förnedringen att inte kunna – kanske för att problemet inte var så stort, kanske för att skolan var så trygg och jag var bra på allt annat än just det. Men från högstadiet har jag ångestfyllda minnesbilder, i synnerhet från lektioner i tyska. Jag minns att det värsta var genomgången av glosor till kommande läxa, där ordet gick runt bland eleverna och man fick läsa upp en glosa. Det gick väl i någon sorts ordning så att man snart kunde börja räkna om man skulle åka på en tysk glosa innehållandes ett r. Bahnhof – yes! Genus, Janne? Helvete.. der Bahnhof.
Men jag minns som sagt inte problemets fulla natur. Kanske var det mer den ackumulerade helheten som knäckte mig. Att ha lämnat tryggheten i mellanstadiet, att vara en sjua, osäkerheten i att vara en finnjävel (även om jag inte var den enda), att tyskan dessutom var utanför klassen och, auf jeden fall, att tysk grammatik och meningsbyggnad är en utmaning. Då blev ett litet r det som fick bägaren att rinna över.
Tyska blev så mitt svaga ämne. I det relativa betygssystemet fick jag ändå en trea, vilket knappast är värdigt de kunskaper jag hade. I gymnasiet var det så många som läste tyska att man var tvungen att skapa en extragrupp, och i den hamnade jag, tillsammans med blott en handfull andra. Fantastiska möjligheter att lära sig mycket? Eller omöjligt att gömma sig? Tyvärr levde den dåliga känslan för ämnet kvar in på gymnasiet så inget kunde ändra kräftgången, även om jag förstås blev godkänd. Det känns bistert, jag tror ändå att jag i smyg utvecklade ett intresse för språket, som blommade ut några år senare. Tänk vad mycket tid som ändå spenderats på lektioner i tyska. Hade jag hittat glädjen där och då så hade det faktiskt kunnat bli nåt.
Det är tyvärr så att man, kanske främst i den åldern, kan få för sig att man saknar talang eller huvud för vissa saker, så pass att man ger upp. Många är de elever som man själv haft senare som haft så lågt matematiksjälvförtroende att de gett upp, som om det vore omöjligt att lära sig eller bli bättre på. Det är klart att det finns diagnoser som kan innebära problem för viss typ av inlärning, men det är ännu fler som bara inte kommit in i det och hittat glädjen i utveckling. Det är olyckligt!
Tyskan är den stora sorgen för mig, men jag har genom också trott att just jag inte kan:
- Programmera – det är bara för Mozarts som haft tangentbord sedan spädbarnsåldern
- Löpa längre distans – det måste man börja tidigt med, annars är det kört
- Ta examen i högskolan – jag är en förlorare från arbetarklassen – den känslan puttrade på hela vägen till den sista uppsatsen (särskilt uppgiven på förhand var jag inför nationalekonomi med alla dess modeller och formler – men i slutändan blev den kursen en av de roligaste, kanske just för att den var som den var och helt annorlunda jämfört med vanliga samhällsvetenskapliga kurser).
Alla kan lyckas med nästan vadsomhelst.
