Taggarkiv: SVT

Äkta människor

Jag har verkligen inget emot att betala TV-licens och på så sätt försäkra mig om fri kvalitets-TV (även om det en gång i tiden var dråpligt värre när jag just lämnat studentkorridoren för att bo på Tomtebo och inte självmant anmält licensen för att ekonomin inte var den bästa och licensagenten (som på den tiden påstods se till att licensskolkaren fick en snigel i ögat) ringde på dörren innan jag öppnade med Rederiets signaturmelodi som ljudkuliss – megahaffad!).

Visst är SVT med och köper och delfinansierar en del dramaprojekt, men det här senaste TV-året har varit fullständigt lysande. Min känsla är att man tidigare dessutom bara gjorde små miniserier, som ibland kunde vara bra, men förlorade lite av de längre seriernas charm. Redan förra våren blev jag chockad att när den gemytliga dramakomedin Gynekologen i Askim återkom till rutan så var det i hela 10 avsnitt. Just nu längtar man lite extra till måndagar, då deppardramat 30 grader i februari sänds, också det i tio avsnitt. Man kanske får lov att återkomma till den, men i söndags tog en annan tioavsnittsserie slut, nämligen Äkta människor.

Äkta människor handlar om en alternativ nutid, där humanoida robotar, hubotar, blivit en del av vardagen. Huboten kan   agera hemhjälp, utföra arbeten som inte kräver mänsklig intelligens eller helt enkelt vara sällskap, oavsett om de används som vänner av ensamma eller avancerade sexleksaker av dem som känner för det.

TV-serien väljer att följa flera olika trådar av varierande intresse: Den tvekande familjen som är osäker på om det verkligen är vettigt att låta en hubot göra allt i hemmet, den splittrade familjen där kvinnan lämnar mannen (Leif Andrée, så klart!) för att leva ihop med huboten istället som hon sedan tweakar sexuellt, pojken som blir kär i en hubot, hubotarna som ett arbetsmarknadsmässigt hot, framväxten av antihubotrörelsen Äkta människor, den svarta hubotmarknaden där man fifflar med koden för att hubotarna ska göra sådan som de kanske ursprungligen inte var ämnade att göra och så vidare. Nog finns det utrymme för drama och många av trådarna väcker visst intresse!

I centrum för förvecklingarna finns dock en ganska oengagerande ramberättelse om en grupp fria hubotar som kämpar för, ja vem vet vad egentligen! De skapades av forskaren Stefan Eischer som också lappade ihop sin son till en halvhubot efter ett han råkat ut för en drunkningsolycka. De fria hubotarnas ledare Niska fick en del av datakoden som de drivs med och sonen Leo fick resterande del. Koden är deras själ, en helt ny livsform, säger Eischer. Denna kod blir föremål för intresse för de mäktigaste männen inom säkerhetspolisen, en fråga om nationens säkerhet. Varför det är det och vad som egentligen var Eischers och de fria hubotarnas agenda förblir ganska oklart, en stor grå fläck i en i övrigt tämligen intressant science-fiction.

Mormors svarta ögon

För en månad sedan berättade en kollega att hon sett föreställningen Mormors svarta ögon på Dramaten, en enmansföreställning med sverigefinskt tema av och med Tanja Lorentzon. Samma dag spanade jag nyfiket efter kommande föreställningar, bara för att finna att den var färdigspelad för den här gången. Nu är det klart att den ska få nypremiär, men av en händelse råkade jag zappa till SVT2 ikväll, just när en inspelning av föreställningen började.

Hur var den då? (Så mycket bättre.) En välfungerande enmansakt. Det är alltid lika imponerande när en person med hjälp av sitt skådespel, musik och andra effekter skapar ett persongalleri som kan kännas starkare än en ensemble.

Och visst kommer problematiken med den sverigefinska kulturidentiteten fram, även om just Tanja Lorentzons största sorg känns att vara att ha blivit lurad på det finska språket, när mammas konformism till slut vann mot pappans fennomani. Den sorgen undkom jag bland många andra.

En tragedi

Veckans Dox-dokumentär på SVT var Dear Zachary, en verkligt anmärkningsvärd historia. Om man vill se dokumentären kan det vara bra att undvika nedanstående stycke där hela berättelsen rullas ut.

En kille, Andrew, gör slut med sin tjej, Shirley och hon tar flyget hem till andra sidan av USA. Hon ringer till honom hundratals gånger i desperation och lämnar meddelanden, innan hon sätter sig i bilen kör genom hela kontinenten med en pistol i bagaget. Väl framme avrättar hon Andrew med fem skott, innan hon sätter sig i bilen och kör tillbaka igen. Hon blir snabbt misstänkt , flyr till Kanada, men åker snart in. Förhandlingar om överlämning till USA inleds, men hon får å andra sidan bli fri mot borgen eftersom hon inte anses utgöra fara för allmänheten. Snart kan dock rättsväsendet i kanadensiska New Foundland fastställa att det är troligt att hon kan fällas för mordet utifrån föreliggande bevis, men eftersom omständigheterna tillåter det får hon återigen bli fri mot borgen. Samtidigt visar det sig att hon är gravid och väntar en son, vars far hon alltså mördat. Sonen döps till Zachary och filmen är ett brev till honom. Andrews föräldrar David och Kate vill få vårdnaden över Zachary, men myndigheterna har inget att invända mot Shirleys kompetens som mor (hon har barn sedan tidigare), även om det visar sig att hon har en rad besöksförbud pga liknande förvecklingar med tidigare män. I det här läget väljer David och Kate att sträcka ut en försiktig hand till Shirley och har under en tid i princip delad vårdnad om Zachary och firar bland annat Zacharys ettårsdag på McDonalds tillsammans med sin sons mördare! De funderar på att kidnappa barnet och leva under ytan resten av livet, men det skulle bli för jobbigt. Istället hoppas de nog att myndigheternas nedsmutsade och slitna kugghjul snart ska börja arbeta igen och rätt bli rätt. Tyvärr sker inte detta tillräckligt snabbt, för plötsligt en dag får de höra att Shirley och Zachary försvunnit. Det visar sig att hon stoppat dem båda fulla med sömnmedicin och hoppat ut i Atlanten. Och vips, så hade hon mördat Kate och Davids barnbarn också.

http://svtplay.se/v/2317229/dox/dear_zachary (t o m 15 februari)

Bra bild!

I dagarna två har TV4 skämt ut sig med pinsamma politiska debatter med Peter Jihde som hovnarr.

Nu är det partiledarnas slutdebatt i SVT och de är otroligt snyggt sminkade och allt andas så mycket mer kvalitet. Göran Hägglunds hy ser ut som silke! Jan Björklund är lika skinande på Folkpartiets affisch. Anna Hedenmo och Mats Knutson drar i trådarna och gör det med stadig hand. Lägg ner TV4, som jag brukar skriva på min Filmblogg.

Inlägg om Daniel Westlings tal

När Victoria och Daniel gifte sig under världens holabaloo befann jag mig i Warszawa med jobbet. För den bröllopstörstande var det visserligen inget problem, då den tyska kanalen ZDF direktsände från vigsel och kortege. Det rådde med andra ord ingen tvekan om att KronprinzessinVictoria hat zu ihrem Daniel Westling Ja gesagt. En riktig Traumhochzeit, tyckte både vi svenskar i P0len, liksom de tyska kommentatorerna.

Efter Victorias ganska imponerande uppsluppna och kärnfulla tal vid Lejonbacken hade vi fått nog och gick ut för att äta. (Kanske borde jag skriva något mer om Warszawa, för det var en tämligen trevlig och städad stad med tydlig kulturprofil.)

När jag häromveckan i Finland läste en kvällstidningsbilaga med allt om det konungliga bröllopet stod det där mången fin sak om herrarna Westlings tal senare under festligheterna. Visst var fader Olles tal gulligt, men hur många gånger kan man säga värme och beskriva hur den strålar mot eller ifrån någon?

Innehållet i Daniel Westlings tal var ganska fint, det är inget snack om den saken. Men hur låter karln i sina pauser? Stönar fram lite stötvisa fnittranden och enstaka ord. Jag är som jag är, men bilden av det sagolikt romantiska ögonblicket som byggts upp av tidningar ut- som inrikes (och i finska statsradions ungdomskanal YleX sa de att det var tur för alla karlar som hann gifta sig före 19 juni 2010 så att man slapp jämföra sig med detta) förvandlades snabbt till ett lustigt ögonblick: vilket ju i själva verket bara för arvet vidare från nuvarande herrn i huset.

Talet finns hos SVTPlay: http://svtplay.se/v/2048659/det_kungliga_brollopet/prins_daniels_tal

Här är kungens klassiker från Arboga: http://svtplay.se/v/1371412/oppet_arkiv/kara_orebroare

(SVT tillåter inte inbäddning av dessa klipp.)

K-G Bergström, rakt på sak

Det är inte helt ovanligt att folk känner viss förbittring över att vi arbetar så stor del av livet. K-G Bergström, denne samtidigt torre och charmige politikkommentator på SVT, har de senaste åren haft en egen talkshow, ”Rakt på sak med K-G Bergström”. Nu ska han gå i pension och är även fortsättningsvis väldigt frank och rakt på sak, här i en kommentar till TT:

-Jag fyller 64 år i sommar och har haft ett tufft och stressigt yrkesliv. Jag vill passa på att göra lite annat än att arbeta innan jag får hjärtattack eller cancer, säger K-G Bergström.

Jag kommer att sakna honom och hoppas att han hoppar in när det är dags för val åtminstone.

Mikrobloggandets år

Hör på radion att mikrobloggandet är det som gäller i år. Slut är det på långa inlägg och detaljerade beskrivningar. I år räcker det med en eller några meningar. Det känns som en naturlig trend för läsarnas skull: om alla skriver kortare och alla bloggar som ska läsas är kortare, blir det avsevärt högre effektivitet i informationsutbytet.

Den gångna hösten har jag gjort mitt yttersta för att lära mig php och databashantering i mysql, genom att bygga en egen blogg, vilket till slut landade i http://film.grymt.org – FilmbloggWebblogg. Jag var faktiskt mycket inne på att skapa en blogg som en läsare skulle orka med, genom att begränsa varje inlägg till först 500 tecken, sedan 1000 tecken. Tänkte t o m på titeln, M är den romerska siffran för 1000 och sidan kunde därför ha hetat MaxM med referenser till Max Martin, Maxim, med mera. Inspirationen kom främst från onlinemanagerspelet Hattrick, där alla lag kan skriva pressmeddelanden som dock begränsas till 500 tecken – det har aldrig varit jobbigt att läsa dem. När filmtemat växte fram kom ytterligare inspiration från de hjältar som genom åren recenserat film på SVT:s text-tv. I höst verkade det som att dessa recensioner upphört (klantigt att inte förutse mikrobloggandets år), men de var sannerligen imponerande när de fanns. Så mycket information på en enda text-tv-sida, där begränsningen är klart snävare  än 500 tecken.

Jag kom att strunta i hela tanken på begränsning, men det kanske är dags att tänka om.