Rika IT-nissar

Tidningen ComputerSweden har publicerat en lista över de rikaste i IT-branschen. Det är svindlande läsning:

  1. Bill Gates, Microsoft, 40 miljarder dollar
  2. Carlos Slim Helú, Telmex, Telcel och América Móvil, 35 miljarder dollar
  3. Larry Ellison, Oracle, 22,5 miljarder dollar
  4. Michael Dell, Dell, 12,3 miljarder dollar
  5. Sergey Brin, Google, 12 miljarder dollar
  6. Larry Page, Google, 12 miljarder dollar
  7. Steve Ballmer, Microsoft, 11 miljarder dollar
  8. Paul Allen, tidigare Microsoft, 10,5 miljarder dollar

Hoppas de har kul med sina dryga 150 000 000 000 dollar eller 1 335 000 000 000 kronor. Deras gemensamma förmögenheten motsvarande BNP för närmare hälften av världens länder. Varför ska det vara möjligt att sitta på så mycket värde?

Källa: http://www.idg.se/2.1085/1.217754/har-ar-10-rikaste-it-knosarna

Internetfri helg

I helgen var jag bortrest och fri från vardagen och Internets bojor. Det var ganska skönt.

Åter i stan och online kunde jag glädja mig åt massor av intressanta blogguppdateringar. Bra bloggar är mer än bara bloggar – de har innehåll vars bäst-före-datum inte är två timmar senare.

Jag har också sökt ett jobb – oavsett vad man anser om chanserna är det alltid spännande.

Akademiskt generad

Läser som bekant religionsvetenskap under våren. Idag var det tentamen och på distanskurs innebär det ofta någon form av hemskrivning. Skulle skriva en vetenskaplig artikel på 4-6 sidor och jag kan ärligt säga att det är det sämsta jag någonsin skrivit – i alla fall relativt sett till kapaciteten. Det var besvärande och smärtsamt att lämna in. I en tid av utbildningsväsendets förfall finns det dessutom risk att jag ändå klarar mig. Det vore än mer genant.

Känslan påminner om förnedringen på det första seminariet jag deltog i 1998, då jag inte riktigt visste vad som väntade och blev fullständigt förnedrad. Bourdieu hade kunnat få rätt: en klassresa från samhällets lägsta sociala skikt till akademisk framgång är svår. Istället tog jag på allvar revansch terminen därpå, då snarare i lag med Bourdieu.

Förnedring upphöjt i tre. Men därefter kan det bara gå åt rätt håll igen.

Innehållsrika ord

Plus är tecknet för addition inom matematiken. Plus kan också stå för fördelar eller för något varmt och skönt när det gäller väder.

Men så skapade regeringen Persson konceptet Plusjobb som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, vilket gjorde att så kallade plusjobbare dök upp här och där. Dessa tidigare långtidsarbetslösa gavs möjlighet att komma in i arbetslivet genom att få bidrag istället för lön. Jag kan inte uttala mig om plusjobbarnas insatser, men visst hann det bli lite negativ stämpel på fenomenet, förmodligen mer på grund av att det var en politisk kvasilösning.

Till saken hör att jag söker arbete land och rike runt, och i en stad ska de starta Plusgymnasiet. På grund av ovanstående var min omedelbara reaktion att det är någon sorts skola för elever med särskilda behov, en ”särskola” för social missanpassade, de som hamnat i det berömda utanförskapet. (Men jag söker iallafall.)

Ett annat exempel är hur begreppet top of the line blivit ett sarkastiskt top of the line hos björklövensupportrar efter att förre sportchefen Mikael Andersson slängt sig med begreppet i skapandet av den gångna säsongens trupp. Nog för att begreppet luktar meningslöst amerikanskt försäljartugg, men få har använt det som överdrift som Mikael Andersson.

Definitioner

Har läst en helt okej bok om värderelativism, Unapologetic Theology av Placher, vars syfte är att försvara kulturer i allmänhet och kristendomen i synnerhet från den västerländska vetenskapernas sågverk. Han placerar sig någonstans mittemellan upplysningens arvtagare som menar att vi skrider framåt, att vår samlade kunskap är kumulativ och att vi en dag kommer att kunna redogöra för fler absoluta sanningar och, å andra sidan, relativisterna som mer pekar på att alla kulturer och traditioner har olika mål, medel och värderingar, att de västerländska vetenskapernas sanningssökande inte är relevant för alla och att andra kulturers traditioner inte bör ses ned på av västerlänningar. (Bloggens längsta mening hittills?)

Plachers ställningstagande är förvisso inte helt övertygande, men i sin kritik av liberalister och relativister bjuder han på massor av härliga exempel. Ett exempel är hämtat från Foucalt och en uppdiktad kinesisk encyklopedi, där man definierar djur som kejsarens tillhörighet, oräkneliga, på långt avstånd flugliknande, tama, förvildade, et cetera, och så vidare. Det verkar galet, men hur ska man kunna invända. Och varför skulle någon annan definition eller klassificering vara bättre?

Så här säger Wikipedia om djur:

Djur (Animalia) avser de flercelliga organismer som är rörliga, och heterotrofa, det vill säga för sin överlevnad beroende av att äta andra levande eller döda organismer. Med få undantag har djur muskler, ett nervsystem, och inre hålrum i kroppen, ämnat för nedbrytning av födan.

Till skillnad från växterna är djurens kroppsceller ej inneslutna i ett skal av cellulosa, och de kan inte som växterna tillgodogöra sig kolhydrater genom fotosyntes, utan är beroende av att detta tillförs genom att äta andra organismer med energiinnehåll.

Djuren tros ha utvecklats under prekambrium ur flagellater, en grupp inom protisterna. Jordens äldsta djur anses vara kammaneterna.[1]

Människan är också ett djur, i begreppets alla naturvetenskapliga definitioner. I vissa sammanhang används dock begreppet djur i meningen ”djur förutom människan”. Detta gäller både i dagligt tal och i exempelvis juridiska sammanhang.[2]

Naturvetenskapen ger oss många, vad vi betraktar som, absoluta sanningar. Som västerlänning är det lätt att haka på tåget med atomer och celler som främste vägledare. Men vetenskapen är också en konstruktion av människan, hade den haft andra utgångspunkter och annan historia, hade resultaten också sett lite annorlunda ut idag, även om framskridandet varit lika framgångsrikt. Men framförallt förstår man hur moralfilosofiska diskussioner försvåras – det är faktiskt svårt att argumentera för att det finns något universellt gott och ont, rätt och fel.

Hursomhelst gillar jag definitioner. Jag gillar den låtsaskinesiska definitionen och jag gillar den torra naturvetenskapliga. Men det är mer en språklig-estetisk förtjusning det handlar om. I slutändan köper jag ändå det vetenskapliga paketet och de liberalistiska, förnuftiga idéerna om att vi är bäst, vi är de som vet mest och handlar mest rätt. Vilka chauvinister vi är.

”Världens sämsta musikvideo”

En musikblogg har utsett denna video till världens sämsta, vilket uppmärksammats av The Voice. Ja, det brister en hel del kvaliteten och finnarna var ju länge väldigt osynkroniserade med den västerländska kulturen. Men jag skulle inte kalla den sämst genom tiderna så här år 2009. Dagens musikvideos är så likformiga och intetsägande (jag råkar aldrig zappa och fastna på MTV) att den här typen av satsning relativt sett bjuder på så mycket känsla. Jag ler och fnissar glatt.