Året med extra allt

2018 har hittills bjudit på det lilla extra.  Till att börja med var det en mycket snörik vinter. Kall var den också, inget blidväder på flera månader norröver. När väl värmen kom så försvann de stora mängderna snö rekordsnabbt. Snöhögen som såg ut att kvarstå till midsommar var plötsligt borta. Det grönskade och träden knoppade. Sedan kom en rejäl vårflod som fyllde källare och stängde av vägar. Men lika snabbt var den över och vattennivåerna hamnade något under det normala – det hade ju blivit sommar. Sommaren har nästan uteslutande varit solig och varm, med följden att det är torrt som vid Medelhavet. Våra vanliga grödor hade kunna bytas ut mot oliver, druvor och citrusfrukter denna sommar. Torkan är så pass omfattande att de åskoväder som ändå bildats tänt eld på hela landet. Det brinner Ystad-Haparanda.

Så frågan är vad som gör hösten till en med extra allt. Det naturliga vore att det regnar hela hösten till 31 oktober, innan en meter snö faller de första veckorna i november. Man kan väl hoppas på särskilt frisk höstluft och starka höstfärger, men dessa är inte förenade med några problem som de förhållanden som hittills varit: raserade altantak, fuktskadade golvbjälkar och skogsbränder. Så räkna med syndafloden.

Skammens konvalescens

Jag var väl 20 år gammal och läste sociologi med viss glädje. Sociologiska teorier är verkligen intressanta, därav den vissa glädjen. Men samtidigt var det tufft: jag var ju bara en enkel arbetargrabb, som kanske hade visst kreativitetsfokuserat självförtroende (ja, det får väl sägas att utgångspunkten var att allt som kreerades var skit, men jag hade iallafall glädje av känslan av kreativitet), men i första hand dominerade känslan av att vara liten och enfaldig. Men någonstans där i det moderna samhället, vid rationalitetens järnbur och med kulturellt, symboliskt och ekonomiskt kapital hittade jag ett tråkigt men tryggt sätt att se på världen. Människan är ständigt kalkylerande i sina handlingar, samhället ett väv av transaktioner. Jag skrev texten relationsteorin, ej att blandas ihop med relativitetsteorin, om den oromantiska, kalkylerade kärleken som en förklaringsmodell måhända för mina egna tillkortakommanden i fältet.

Det hände väl att detta diskuterades vid några tillfällen, även om jag helst bara skrev och slapp stå upp för mina förslag. Ett förslag som någon annan kom med är att vi drivs av rädsla i första hand. Ja, vi kom väl fram till att rädslan var en viktig spelare även i mitt synsätt: kalkylerandet handlar mycket om riskminimering och att undvika rädslan. Ett annat förslag som hamnade på bordet var skammen. Bland känslor väger den blytungt.

Hörsägen: det tycks vara vanligt att seriemördare förnedrats som barn, att de verkligen badats i skam, så att de till slut imploderar.

Jag antar att de flesta människor drabbas av skammen, för det har då jag gjort genom hela livet. Kännetecknande är att det blir nattsvart i stunden. Hur kunde det bli så här? Nu är jag körd. Jävlar, jävlar, jävlar. Allt kommer att gå åt helvete. Skammen är stor och eftersom det är just fråga om skam vill man helst inte dela den med någon, så man är lämnad ensam med den. Den slog hårt när man var yngre; man kunde bli liggande i evigheter efter en knock. Ju äldre man blivit desto mer uddlösa har skammens slag blivit. Kanske för att man är mindre yvig på livets resa och lyckas kryssa förbi skammens vassa klippor, kanske för att man är mer motståndskraftig. Konvalescenstiden tycks minska ju äldre man blir.

Jag har kommit att tänka på det nu när ”livet passerar revy”. Barndomsminnen och skamliga upplevelser upp till gymnasiet skulle jag nog kunna berätta om öppet idag. Skammen är i huvudsak utagerad. Skamligheter från tiden som ung vuxen är svårare. Kanske är skammen i huvudsak utagerad, men samtidigt känns det så nära och skvallrar om de svagheter man förmodligen bär på än idag.