Kategorier
Kultur

Du skall inte stjäla

Swefilmer som tillhandahåller upphovsrättsskyddat material utan tillstånd tycks ha varit en självklar del i mångas vardag de senaste åren. Särskilt självskriven som filmkanal har den varit bland ungdomar, vilket märkts i skolan av att så många plötsligt råkat ladda ner skräpprogram som gjort skolans datorer sega och potentiellt farliga.

Jag provade faktiskt Swefilmer en gång när jag missade slutet av en film på TV och ingen av de lagliga tjänsterna som jag lastar in pengarna hos tillhandahöll filmen. Det var en usel upplevelse; dålig bild och dassigt ljud, en bedrövlig översättning och den omfattande fulannonseringen fick en att förstå varför orutinerade användare råkar ladda ner en massa skitprogram.

Nu är ungdomarna tokiga! Deras liv är över! Varför inte jaga våldtäktsmän istället för kulturtjuvar? På sätt och vis förstår jag dem, det var inte utan att man själv kände en viss undergångskänsla när Napster brottades ner – hur skulle man nu lyssna på musik? Under några efterföljande år delades filer friskt direkt mellan användare, bland annat genom DC (DirectConnect). Den typen av direktdelning är lättare att försvara då den sker mellan två användare och egentligen inte genererar några intäkter för någon, även om moralen går att ifrågasätta. Men när det är en som står för delandet och gör ganska grova intäkter på fulannonser, som Swefilmer och The Pirate Bay, är jag den förste att sympatisera med upphovsrättsinnehavarna.  Och likt TV4:s bisarra reklamdräkt, en film på en och en halv timme brukar bli två och en halv timme med reklam och nyheter, har Swefilmer förstört filmerna med dålig bild, dåligt ljud och illvillig reklam.

Moralpolisens dom:

Om Ola och co var ideella idealister för fri kultur hade det varit bättre förutsättningar för sympatier, men de har förmodligen rockat ganska fett med smutsiga pengar och därför håller vi tummarna för en fällande dom med rimligt skadestånd.

De som tittar på Swefilmer har inte tjänat något särskilt och gör i lagens mening heller inget fel. Men det känns lite dumt att utsätta sig för den usla produkten och riskera datorns hälsa för att sätta pengar i fickan på några grabbar.

Kategorier
Kultur

Doktor House

I sommar har jag lyckats se några avsnitt av House. De underliggande långsiktiga förvecklingarna och karaktärerna är intressanta, medan avsnittsdramaturgin är irriterande, nästan löjeväckande. House och hans team specialiserar sig på att ställa diagnoser i svåra fall. Avsnitt börjar generellt med patientfokus, en beskrivning av hur de drabbas av sjukdom. Sedan ställer de 2-3 felaktiga diagnoser och behandlar dem, vilket ofta riskerar att skapa andra symtom som förvirrar dem ytterligare. Tio minuter från slutet pratar House om något helt oväsentligt med någon, som råkar säga något som leder till en snilleblixt och vips var fallet löst. Exempelvis kan någon säga “oh, crap!” och då kommer han på att det är avföringen som är nyckeln till allting. Men vad fan, det borde du ha tänkt på tidigare, doktorn. Irriterande, som sagt. Men, det är klart, skulle de vara för duktiga skulle det ju inte bli någon spänning.

Sedan är detta ytterligare ett exempel på ämnesområde som man ju egentligen vet något om. De slänger sig med läckra medicinska termer, men för en medicinare är det förmodligen bara trams!

Kategorier
Samhälle

Bostadsrapport från en plebej

Det är inte lätt att komma från samhällets lägre skikt. Man saknar kunskap och kapital för att komma till rätta i det kapitalistiska samhället. Se bara på mig; enligt en färsk beräkning har jag sedan jag flyttade hemifrån 1998 lagt ut 1,1 miljoner kronor på hyra för bostad. Nåväl, jag har förstås undkommit ansvar för och arbete med egendom, men alla afs och vons skrattar nog gott åt hur jag investerat mitt kapital. För samtidigt har ju den som haft kunskap och kapital köpt bostäder och låtit värdet bubbla upp sig riktigt ordentligt. Jag är helt säker på att jag hade kunnat köpa en bostad på Ålidhem för några enstaka tiotusingar 1998 och sedan sälja för mångdubbelt mer 2009 när jag lämnade stan. Men inte skulle väl jag belåna mig? Eller spara ihop kapital för den delen. Då hade jag haft till insats i Stockholm och banne mej, det hade nog kunnat bli en fin vinst över de fyra åren där.

Debatten om bostadsbubblan hålls ganska lågmäld av de många intressenterna. Det är många som har bostadsrätt eller villa och de vill knappast se bubblan spricka. Bankerna gör som bekant enorma vinster på de allt större bolånen – det vore eländigt för dem om marknaden imploderade. Hushållens höga belåning försöker åtminstone Riksbanken föra fram som ett problem, men de nämnda intressenterna pratar om annat; flyttskatter. Det sägs att de höga flyttskatterna är orsaken till allt ont på den svenska bostadsmarknaden. Flyttskatter är givetvis bara ett ord man hittat på, i själva verket handlar det i huvudsak om att skatt betalas på vinsten vid försäljning, ungefär som var och en gör på sin lön eller när någon vinner på lotteri. För egna fastigheter med lagfarter och pantbrev som fastställs som andel av köpeskillingen kunde man möjligen ha ett tak, det blir snabbt absurda summor. Men nej, dessa “flyttskatter” skulle förmodligen inte lösa problemen på bostadsmarknaden, utan bara öka klyftorna.

Det är andra tider nu. Förr tog man på sig finaste skjortan för att gå till banken och övertyga dem om att man duger som låntagare. Men marknaden har exploderat och nu slåss bankerna om att ge var och en lån för att få en smaskig ränteintäkt. Tyvärr innebär det ju också att många som kanske inte borde låna miljonbelopp ändå får göra det. Givetvis är det dessa som kommer att råka mest illa ut när bostadsbubblan spricker. Eller räntorna höjs till normala nivåer.

Själv är jag inte i farozonen, men har å andra sidan spolat ner en miljon kronor genom den allmännyttiga toaletten.

Nya pengarCreative Commons License Per Åström via Compfight