Kategorier
Personligt

Tomma vårkänslor

Våren kom snabbt och bestämt i år. Med tanke på breddgraden och att det i ytterligare någon timme bara är mars, kommer det att komma bakslag, men på en varm och solig tiodagars blev vägarna bara och snön sjönk ihop till en liten decimeter. Nu är det bara en tidsfråga innan något livskraftigt skjuter sig ut ur den kalla men bara jorden närmast husens solsidor.

Ett år har gått sedan helvetet på jorden blev verkligt och globalt. Den första våren fungerade nostalgi som botemedel i väntan på den postpandemiska friheten. Jag var inte den som uteslöt risken till en ny våg: det är bara att se på alla andra virus som kommer i det svenska inomhusmörkret. Men att vågen skulle bli lika jävlig och ännu jävligare trög. Mitten av mars till början av juni var en evighet ifjol. Från november och nu vidare in i april är således en dubbel evighet, som förmodligen förlängs till en trippel. Barnens dynamik håller igång en, men annars är det tomt. Nostalgin är förbrukad och i horisonten syns just ingenting.

Kategorier
Personligt

Vid minsta symptom: kris

Även om man kanske borde göra det, känner jag aldrig att jag mår helt hundra. Vad är då minsta symptom?

Berättelsen om covid är brutal. Minsta symptom, kanske lite fler och värre symptom, som om den leker med dig, innan du plötsligt en dag inte kan andas. Statistiken talar visserligen för var och en av oss; de allra flesta är asymptomatiska eller milt sjuka och även av de konstaterat smittade som behöver vård klarar sig de flesta, till och med majoriteten av de äldre med underliggande sjukdomar.

En rationell hjärna borde kunna beräkna sig kall, men den kraften saknar jag. Vid minsta antydan på minsta symptom växer sig oron stark. Det kanske är bäst att registrera sitt Vita Arkiv.

Kategorier
Samhälle Spaning

Den pandemiska ångestens kronologi

En tid av ofrihet utan tydlig slutpunkt. Maj? Juni? Juli? Augusti? September? Social distansering, inga folksamlingar – det låter ju som en dröm för en sådan som mig – men det är inte det. Det är lite som med påtvingad ensamhet i förhållande till självvald ensamhet. Eller lite som min kärlek till allt utbud i Stockholm när jag bodde där; det var härligt att ha det det nära, men tre vändor inne i stan per år fick räcka. Den här ofriheten, som förvisso då bara är rekommenderad av myndigheter, är hemsk. Covid eller ångesten, eller båda, kommer att gnaga på dig, mer eller mindre. Länge till.

Det är nästan obegripligt att viruset bara tre veckor sedan kändes som något hyfsat avlägset. Då var det bara norra Italien som hade problem och de som hade varit där under det sydsvenska och stockholmska sportlovet hade blivit sjuka. Ungefär där någonstans började bilden att vidgas. Fd kollegor kom hem från det norrländska sportlovet som spenderats i Österrike och hade förkylningssymtom. De hade varit Ischgl som visade sig vara en fruktansvärd smitthärd. Publikarrangemang började ställas in. Italiens siffror började urarta. Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i Sverige och det stod klart att det kommer att bli horribelt även i Sverige – frågan var bara när. Nu tar det fart. De fd kollegorna har inte behövt vård, men har varit febriga och eländiga i tre veckor. Efter en tuff vecka av typ vanlig flunsa, som börjar kännas bättre, kryper sjukdomen ner i lungorna och man blir ännu sjukare i två veckor till. Den som har andra problem kan få allvarlig lunginflammation och stryka med. Vilken skit.

Känslan av ofrihet är påtaglig och fienden eller hotet osynligt och mycket ihärdigt. Om man jämför med andra kriser så framstår detta som värre – och då får vi vara tacksamma över att dödligheten inte är ännu högre. Men massiva skogsbränder hinner man oftast fly ifrån. Naturkatastrofer generellt kommer ofta med någon sorts förvarning och blir trots allt ganska lokala. Finanskriser skördar också offer – men de flesta behövs ganska snart i produktionen ändå. Krig, då? Leva i en diktatur? Vem vet!

Men nu sitter vi fast.

Det var väl i julhelgerna, drygt tre månader sedan viruset dök upp i nyheterna. Man tog väl knappt notis. Att sinnebilden av svininfluensan blev en lätt lavett – vaccin och narkolepsi blev i slutändan klart mer uppmärksammad än själva smittan som ändå var en allvarlig pandemi – bidrog till lättjan, som skulle fortsätta.

I slutet av januari dyker munskydd upp som “veckan storsäljare” på CDON – vilket jag hånar. Tänker också på alla coronor från fattigmansbiljard till öl och kårhus. Minns kvällen för Oscarsgalan den 9 februari: det var snöstorm när jag gått och lagt mig; tänkte på att det var morgonrusning med munskydd i Kina, samtidigt som röda mattor rullades ut i ett soligt Kalifornien. Därefter kom sportloven och utan att man riktigt visste om det var norra Italien illa ute. Det krävdes några hundra dödsfall in i mars, innan Italien drog i bromsen och satte de norra delarna i karantän. Gulligt till en början, med balkongopera och galej – men när dödstalen sedan exploderade har även dessa tystnat.

Sportlovsresenärerna blev Sveriges första kända fall – det är inte otänkbart att smittan etablerat sig även innan dessa, av “friska” smittbärare – men till en början ägnades stort engagemang åt smittspårning. Efter den första veckan i mars kunde dock samhällsspridning konstateras, åtminstone i Stockholm. Därefter har vi tillsammans jobbat för att platta till kurvan – genom att i stor utsträckning stänga ner allt. Jag kan erkänna att jag har satt stort hopp till svenskens förmåga till social distansering. Det finns inget facit än, men nu när stormen faktiskt är här så känns det inte vidare hoppfullt längre.

Genom sociala medier och medier får man ta del av vittnesmål av sjukdomen. Det verkar inte trevligt och vittnesmålen är ganska många. Ofriheten är stor och oron för att krisen närsomhelst på något sätt knackar på din dörr är gnagande.

Kategorier
Personligt

Virala utmaningar

Som varandes långtidsledig från arbete har pandemin inte förändrat min vardag i någon vidare utsträckning. Men som varandes en som gärna roar mig med ett och annat sportevenemang, så har livet ändå kastats omkull. Ja, inga skidor, inga bollar och inga puckar alls i rörelse att beundra. Det låter ju allvarligt, men det värsta av allt är att Björklöven gjort en magisk säsong i Hockeyallsvenskan – bara åtta rena förluster på 52 matcher – överlägsna seriesegrare, all-time poängrekord – och ett kvalspel som börjat tämligen lovande. Då kommer corona och SIF, Svenska ishockeyförbundet, beslutar att årets säsong ställs in. Jag vet inte vad man ska jämföra detta med för den som inte bryr sig. Det är som att du har ätit pasta och ketchup och knäcke utan smör i 15 år, och får till slut komma till en restaurang, där du är fri att beställa ett och annat, som kan komma att vara det godaste du ätit, men plötsligt släcks allt och du sitter hemma och rullar gaffeln i spaghettin igen.

Hockey är en sport som avgörs i slutspel, och på sätt och vis spelar de långa grundserierna ingen avgörande för slutresultatet. Men om nu slutspel inte kan bli av så utgör grundserierna om 52 matcher ändå ett gediget underlag för någonting. Svenska ishockeyförbundet väljer att skydda dem som är på väg utför: Leksand och Oskarshamn som inte förtjänat sina platser i högsta ligan, och AIK och Kristianstad, som inte förtjänat sina platser i Hockeyallsvenskan får behålla sina platser. Lag som gjort det mycket bra i Hockeyallsvenskan och division 1, får ingenting för det. Det är givetvis jättesvårt, då det inte finns några regler för att hantera detta på annat sätt. Men det är inte omöjligt att det hade funnits en vilja att sjösätta andra konstruktiva idéer – i kristid, så att säga – om inte Leksand och AIK varit hotade.

Det blir väl en utökad karantän här framledes, och som hemmapappa är man redan i en slags karantän och måhända lite less. Om man bara hade sig själv att hålla i karantän skulle det vara busenkelt. Spela gamla spel, se filmer och serier och pilla sig i naveln. Att se Greta Gris, försöka förlora i sällskapsspel och, som vanligt, torka barn, golv och bord efter fem-sex måltider per dag har inte samma egenskaper av förströelse.

Kategorier
Samhälle

Livet efter pandemin

TV4 visar i veckan den brittiska dramaserien Survivors som handlar om hur samhället artar sig efter att en pandemi sveper bort några 95% av jordens befolkning. Det är lustigt hur de väljer att sträckvisa serien under en vecka: två timmar i söndags, en timme måndag, tisdag, torsdag och lördag, innan två avslutande timmar visas på söndag. Det är ingen konventionell tablåläggning, utan det är väl uppenbart att de vill rida på pandemivågen, och har också fått försvara sitt beslut att visa serien. Men själva smittospridningen och döendet är bara en begränsad del av serien, och även om det var lite kusligt, bör nog gemene man tåla det här.

Men det var inte därför jag började skriva. Det är ju ett mycket spännande tankeexperiment att fundera på vad som skulle hända om 99 av 100 människor skulle försvinna. I Survivors är framställningen av en sådan framtid mörk. Seriens huvudgrupp består av tre uppenbart goda vuxna och en pojke, samt en mördare som inte berättat om sin bakgrund för kamraterna men också hjälpt dem i nöd, samt en yngre instabil kvinna, som de hittade i en lagerlokal som skulle göra henne rik, innan en annan grupp övertog den. I en annan grupp finns en tidigare medlem av regeringen som utnyttjar en statlig nödanläggning med el och förnödenheter. Ministern försöker upprätthålla lagen och avrättar också en inkräktare som försökt stjäla från dem, i enlighet med lagen. I övrigt tycks det vara pirater som är ute på gatorna. Det oftast förekommande piratgänget har flera gånger hotat huvudgruppen med en hagelbössa, och det känns märkligt att inte huvudgruppen kunnat förse sig med försvarsvapen mot sådana pajasar, såvida man inte ideologiskt valt att avstå.

Kvinnan som hade lagerlokalen i besittning, tänkte att det äntligen är hennes tur att bli rik. Vad är då rikedom i en förfallen ekonomi? Hon har visserligen inte verkat ha alla hästar hemma, och det är väl inget att orda om efter traumat, men vad tänker hon sig? Ska hon ha pengar? Vad ska hon köpa för pengarna i en förfallen ekonomi? Hon kan gratis välja att bo varsomhelst, men helst inte i städerna där miljontals lik ruttnar och riskerar att sprida ytterligare sjukdomar. Hon kan hämta en lyxig bil hos en bilhandlare, men oljetransporterna har upphört. Hon kan sitta på sitt lager med varor som räcker ett par år, men sen då? Utan en produktion kan ingen bli rik. Och även om ett snille lyckades få igång en fabrik, så skulle det inte finnas marknader att sälja på.

Man måste tillbaka till grunderna, som en av männen i huvudgruppen hade planerat innan han träffade alla andra. Han skulle hitta ett ställe på landet, där han kunde ha djur och odla. Att skapa en långsiktig självhushållning borde vara den yttersta rikedomen i livet efter pandemin.

Kategorier
Samhälle

Resursbrist nu och då

På 1300-talet hade gynnsamt klimat, hjulplogar och därigenom bättre jordbruk lett till en befolkningsökning i Europa. Bristen på kunskap och långsiktighet gjorde att européerna hade en slags slit-och-släng-attityd till naturen och dess resurser. När efterfrågan på jordbruksvaror ökade hade man inget tålamod och kom att i stor utsträckning utarma jorden på näring. Där treskifte användes, övergavs det och jorden fick aldrig återhämta sig. Denna iver att leverera gjorde saken än värre. Hållbar utveckling fanns inte på agendan.

I mitten av 1300-talet kom så pesten, digerdöden (den stora döden, den svarta döden). Under de följande årtiondena minskade Europas befolkning med ungefär en tredjedel. Resursbristen var över.

Kan historien återupprepa sig?

Självklart! För några år sen när fågelinfluensan var på tapeten diskuterade vi ödesmättat kring pandemier. Den oron har nu lagt sig och istället riktas uppmärksamheten mot mänsklighetens samvete och moral med klimathotet. Än så länge kan man påstå att resurser räcker till den globala befolkning vi har, även om det är betungande och tragiskt hur resurserna fördelas, inte minst att människor är hungriga, medan andra har övervikt och slänger minst 20% av den mat de bär hem från affären (Källa: http://www.nwt.se/karlstad/article72725.ece)

Hur många vi faktiskt kan vara på jorden dividerar de lärde om. Jag antar

  • att någon form av pandemi eller större epidemi är något vi får räkna med på sikt,
  • att dagens informationsteknik  och kunskap gör att information om epidemin och handlingsberedskap kan spridas snabbt och kommer att spridas snabbt i västvärlden och
  • att de som redan lever i fattigdom och hunger överhuvudtaget är mer mottagliga för en epidemi.

De globala sociala orättvisorna kommer sannolikt bibehållas in i de värsta katastroferna också.

Några hundra år därefter kan lärare berätta om den andra stora döden, som förstås skapade en del lidande, men också löste frågan om resursbristen.

Här är för övrigt en härlig film om digerdöden som fem elever satte ihop i höstas: