Brittisk må bra-film-bok

En dag, heter David Nicholls lättsamma romcom med stänk av allvar i bästa brittiska Hollywoodstil (just så), typ Notting Hill, Love Actually eller så. Nicholls har verkat som manusförfattare till omtyckta serien Kalla fötter, som jag inte sett, men var det något åt det här hållet så förstår man att det är populärt. Det känns så enkelt och klyschigt, men ändå är det underhållande.

Filmen handlar om Emma Morley och Dexter Mayhew som träffas och har en liten flirt sista dagen på sina respektive universitetsutbildningar. Sedan splittras de, men kommer att mer eller mindre hålla kontakten med varandra, som varandes de bästaste vänner. Hon är politiskt engagerad, bibliotekariesmygsnygg (släpp ut håret och ta av dig glasögonen), medan han är cool och snygg. Deras första sammankomst sker natten den 15 juli 1988 och titeln anspelar på att vi sedan får följa dem de efterföljande åren på just den 15 juli och på så sätt få ledtrådar till vad som hänt under året. Kul upplägg, även om det är upplagt för att det på ett något skitnödigt vis händer lite väl smaskiga saker på just 15 juli.

Det måste vara något med Nicholls manusbakgrund, men många av scenerna är så typiska filmscensbeskrivningar: man förstår precis hur han visualiserat det hela som en scen i en film snarare än beskrivningar av verkligheten, nog för att filmscener gör anspråk på att vara en slags verklighetsbeskrivningar.

Det var så att man riktigt började fundera vilka britter som skulle spela i de olika rollerna, innan jag råkade bläddra till författarpresentationen och till premiären i oktober får vi se Anne Hathaway som Emma Morley och den för mig inte direkt kända Jim Sturgess som Dexter Mayhew.

Irriterande klyschigt, men ack så underhållande. Det kommer bli många fåniga leenden och några billiga tårar när filmen kommer.

Idylliskt spion- och angivarsamhälle

Sofi Oksanens prisbelönta Utrensning kretsar kring den estniska flickan, sedermera kvinnan, sedermera gumman Aliide, från det att man i Estland skapar en befrielsefront i samband med nazisternas anfall mot Sovjet, till tiden efter det jättelika landets sammanbrott och det nya fria Estland. Hon lever ett tämligen idylliskt liv på den estniska landsbygden där hon gömmer sin ungdomskärlek och motståndsmannen Hans, samtidigt som hon såsmåningom gifter sig med den sovjetiske drömmedborgaren Martin. Hon är avundsjuk och egensinnig, slug och lömsk och visar sig också vara överlevartypen, om än av den olyckliga sorten. På 1990-talet påträffar hon en flicka i förfärligt skick på sin gård, Aliide vet inte om denne är att lita på – förmodligen inte – och vem är hon egentligen?

Berättelsen kommer inte i en linjär kronologi, utan bakgrunden blir allt fylligare med nedslag i olika tider och situationer. Det blir till att kriga i den första fjärdedelen för att hänga med och förlita sig på att förklaringar kommer, och därefter tar det också fart.

Språket är nedskalat på citerad dialog, många repliker placeras i bisatser och det känns bitvis lite väl utstuderat och tillgjort. Men å andra sidan känns det fräscht jämfört med sida ut och sida in av talstreck. Vissa formuleringar känns också lite onödigt käcka eller t o m coola, som blir lite överflödiga när berättandet och berättelsen i sig redan är så starka.

Allt som allt, en angenäm läsupplevelse!

Knausgårds kamp

Har nu läst den, åtminstone i DN Kultur omtalade Min kamp av norske författaren Karl Ove Knausgård. Rättare sagt gäller det den första volymen av sex i en särdeles utförlig självbiografi. I denna första del cirklar berättelsen kring Knausgårds far. Först rullas barndomen ut där fadern har en stor påverkan på sin son. Fadern är en central figur, tyvärr inte som en person som erbjuder kärlek och stöd, utan snarare är det faderns mentala frånvaro och ointresse som får hela världen är kretsa kring honom. Senare blir fadern även fysiskt frånvarande, för att till slut i princip helt försvinna. Fadern dör alkoholiserad mitt i sin egen misär, när Karl Ove Knausgård är i trettioårsåldern och han kan inte riktigt begripa varför det ändå gör så ont.

Det var riktigt länge sedan jag slukade en bok som första delen av Min kamp. Boken träffar rätt på något sätt, även om Knausgård är tiotalet år äldre finns det en hög igenkänningsfaktor i det mesta, allt från alldagliga ting från 1980-talet till, givetvis, hur det är att växa upp med sina föräldrar. När det kommer till skildringar av olika händelser och förvecklingar är det fantastiskt: detaljrikedomen och de målande beskrivningarna gör att man hamnar mitt i de scener som beskrivs.  Knausgård upprepar sig i boken om sitt dåliga minne: men med tanke på vilka detaljer han levererar har han då en väldig förmåga att återskapa minnen.

Men boken känns också voyeuristiskt något eggande i Big brother-stil, då Knausgård faktiskt lägger ut många människoöden till allmän beskådan. Han blottar även sig själv, men i mitt tycke har han i alla fall i denna första del använt sin makt bakom tangenterna och besparat sig själv från det känsligaste, samtidigt som andra i omgivningen verkligen fått stå där med stjärten i vädret.

Kan man tänka sig att det här blir nästa våg för känsliga moderna män med skrivförmåga: de har inte bara förkläde på sig eller nedtecknar tankar på en blogg, utan nu ska de skriva 3000 sidor om sina innersta känslor för att förklara sig.

Flexibel och ekonomisk

Ibland måste man beskriva sig själv med ord. Den som en gång läst något trams om hur man söker jobb har nog kommit i kontakt med tips om hur man genom att välja rätt ord ska locka arbetsgivaren.

Istället för slösaktig är du generös och istället för snål är du ekonomisk.

Istället för obeslutsam är du flexibel och istället för fullständigt oförmögen att ta till dig andras åsikter är du bestämd.

Kom att tänka på detta idag när jag var ute i elektronikhandeln och kände på sk smarta telefoner. En av kedjorna annonserade ut 25% på allt idag och jag tänkte väl att det skulle kunna vara morot nog för att göra ett klipp. Men i slutändan blev det inget av, det hjälpte att den jag mest blivit sugen på inte fanns tillgänglig. Så är jag snål/ekonomisk? Obeslutsam/flexibel? Ointresserad? Smart?

123456789

Häromsistens blev Playstation Network hackat och massor med användarlösenord blev synliggjorda, där den vanligaste visade sig vara 123456, skriver DN i en artikel.

Lustigt nog dyker Seinfeld upp som ett av lösenorden på topptiolistan bland alla sifferkombinationer. Det visar väl bara att TV-spel spelas av fler än snorungar, då Seinfeld nog ändå är 70- och 80-talisternas egendom.

I artikeln problematiseras människors ointresse för att skapa säkra lösenord, men jag vill nog ändå tro att det är särskilt illa på Playstation Network, då man måste fippla in lösenord med hjälp av handkontrollen.

Golvmagnet

Efter empiriska studier kan jag konstatera att följande låt är den som mest effektivt får finnen att börja dansa disco:

Låten handlar om reggaelastbilen som de lastar med heta damer,  kör in till centrum och sen rejvar i.  Sedan kommer rapmaestro Petri Nygård in och uttrycker sin ambition att förbruka gummin med dig.

Jag vet inte, någonstans mellan Markoolio och Ronny och Ragge.