Taggarkiv: socialdemokraterna

AKB vacklar om öppna hjärtan

Efter decemberöverenskommelsen skrev jag att Anna Kinberg Batra därmed stod upp för Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna era hjärtan. Såg inte programmet ”Partiledaren” ikväll, men förstår av tidningarna att hon pressades i denna fråga och kunde inte lämna ett rakt svar.

Anna Kinberg BatraCreative Commons License Ragnar Jensen via Compfight

Vilket är förståeligt, ty det äro uppror bland gammelmoderater på högerkanten och på sina håll har man hållit distriktsomröstningar för att förkasta överenskommelsen.

Att inte fullt ut ta ställning för ”öppna era hjärtan” kan också betraktas som en vag flirt med Sverigedemokraterna.

Men samtidigt har hon försvarat decemberöverenskommelsen, vilket möjligen är en flört med alla de som inte vill ge makt åt Sverigedemokraterna, men som också är ett slag på käften på såväl gammelmoderater som sverigedemokrater.

Det är en balansgång mellan ett eller annat nonsens i toppolitiken. Därmed kan vi redan nu utropa Kinberg Batra till Sveriges nästa statsminister.

Antingen blir man större än den rödgröna röran och låter decemberöverenskommelsen plåga socialdemokrater att trycka på avstår-knappen på voteringar.

Eller så välkomnas Sverigedemokraterna in i alliansvärmen med en video liknande den som Ebba Busch Thor fick häromdagen. Jag tror att det är möjligt med nuvarande laguppställning i Alliansen. Får Jan Björklund foten och ersätts av Cecilia Malmström eller Birgitta Ohlsson blir det inget av det hela.

AKB vidhåller öppna hjärtan

Det blev inget extraval, en liten besvikelse på sätt och vis, men ändå en nykter överenskommelse, en överenskommelse som på riktigt avväpnar Sverigedemokraterna.

Arga gammelmoderater och nykonservativa ungmoderater rasar, för de kanske inser att de med Sverigedemokraternas hjälp hade kunnat få genom många frågor, ungefär som med SD:s eller S eller MP:s hjälp under hela minoritetsregeringstiden 2010-14.

Men utifrån hela sjuklöverns gemensamma inställning att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande över politiken var detta det enda hederliga.

Kan knappast tro att gammel- och ungmoderaterna gnäller när/om de är största minoritet 2018. Men hos dem ligger det nog inte långt från hjärtat att välkomna in SD in i koalitionen.

Reinfeldts större än grundlagen

Både talmannen och moderaternas gruppledare i riksdagen har nu villkorat sitt löfte om att lägga ner sina röster när det ska röstas om Löfven som statsminister. Nu måste han även snarast visa på att hans budget kan överleva omröstning. Även om det givetvis blir svårt att regera utan budget, faktiskt omöjligt, så ställer sig moderaterna över grundlagen om hur regeringstillsättning ska gå till. Smaskigt för en statsvetenskapligt nyfiken åskådare.

Valresultatet

Det gick ungefär som väntat i valet.

Som många andra förundras jag över att SD fördubblade sin väljarskara av medelålders outbildade män som tröttnat på mainstreammedia och utgår från Flashback och Fria Tider som sanningssägare (som tidigare skrivits hjälper tidningarna inte till, när de låser in sina webbsidor i olika plusvarianter). Nationalismen är begriplig (man ser ju fotboll emellanåt), vi-och-dom-broderskapet lika så (man ser ju hockey emellanåt) och t o m en viss osäkerhet inför det okända, steget innan ren främlingsfientlighet, kan ses som en mänsklig reaktion – det är lättare att förstå och förutse representanter för den egna kulturen, än andra. Men att det ska bli den ledande principen för ens politiska hållning är för mig så oerhört främmande. Dagens verklighet är tyvärr värre än så. På de nämnda sajterna är språkbruket idag rent rasistiskt, ständiga fördömanden utifrån förutfattade meningar utifrån etnicitet. I nästan alla diskussioner och kommentarer kring nyheter, samhällsfrågor, media och t o m relationsfrågor finns etnicitetshetsen ständigt närvarande och oemotsagd. Rasismen och antifeminismen är normaliserad, för dessa forum ytterst politiskt korrekt. En gång var Flashback en smältdegel för allehanda åsikter, idéer och en slags yttrandefrihetens yttersta utpost, men nu är det i huvudsak ett rasistiskt skithål. Min bedömning är att det inte finns så många machograbbar kvar att locka till sig, så särskilt mycket större än nu lär Sverigedemokraterna inte bli, men de etablerade partierna har givetvis ett stort ansvar för att börja arbeta med integrationsfrågor på allvar.

Idag har Stefan avfärdat Jonas, pratat förtroligt med Åsa och Gustav och återigen sträckt ut en hand till Jan och Annie. De sistnämnda håller fast vid den falnande Alliansen vars ledare Fredrik fallit och saknar naturlig efterträdare. I och med valsegern kommer Stefan införa praktikplatser på fritids, medan Åsa och Gustav sätter dit förhöjd skatt på fossila bränslen, och förutom höjd restaurangmoms och ytterligare någon höjd skatt på de som tjänar mest kommer  det att se ut ungefär som vanligt. Trots att politiken i de flesta avseenden är sig lik, kommer Jan och Annie att välja käbbel framför stabilitet och vi går mot nyval efter årsskiftet. En halvmesyr till vänstervind som snart avtar för att kanske upphöra helt. Nya gamla moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna i en konservativ regering lagom till alla hjärtans dag?

 

Oppo(s)ition

Ut med den impulsive Juholt som ständigt drog från höften.

In med fackpampen Stefan Löfven, som inte ens sitter i riksdagen.

Stormen som Juholt skapade kring sig upphör och ersätts av ett norrländskt sel. Men vilka väljare kan Löfven komma att locka tillbaka? Möjligen någon inrikesmigrant i det rödgröna landet, fast där har de övriga partierna också bytt ledning och kan erbjuda viss fräschör. Gamla sossar som nu tagit plats i blåa laget kommer nog inte tillbaka i första taget, numera är ju t o m Gud moderat. Oavsett Löfvens egenskaper är det uppförsbacke för en sosseledd opposition, men förmår han att samla ett starkare team än Juholt, vilket ju inte är svårt, är det inte omöjligt att någon procent återvänder, och framgång föder framgång.

Var är debatten?

DN:s Viktor Barth-Kron diskuterar en utförsäljning av Moderaterna till riskkapitalister, som då kan göra en hacka genom att t ex se till att Stockholms kommunordförande Sten Nordin kommer i säng 18:30 och därigenom minskar representationskostnaderna.

Arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton kan vi snabbt lägga till, som häromsistens valde en 33 000-kronors-biljett till USA för att kunna sova bättre på planet. Riskkapitalbolaget kan få in 30 000 till sina ägare genom att Hamilton uppmuntras till att boka i god tid och i ekonomiklass, om hon nu överhuvudtaget måste åka till USA i tjänsten. Att riskkapitalister undgår ansvar och slickar i sig grädden av skattebetalarnas välfärdsmos i skolan och omsorg, det är ju uppenbart självaste kärnan i denna framåtskridande ideologi.

Det har förmodligen varit tufft att vara oppositionspolitiker på sistone, oavsett om du heter Håkan eller inte. De trygga patriarkerna Reinfeldt och Borg har lotsat landet genom en finanskris och till minskat skattetryck med ett intryck av att ingenting annat har hänt, än att alla fått mer i plånboken. Men frågan är varför ingen vänsterpolitikerriktigt tar vara på det uppståndna läget och tar en ideologisk diskussion?  Eller som Jonas Gardell twittrade igår: ”Hela Sverige rasar mot vanvård av äldre och vd:ar som skor sig och sossarna gör vadå förutom att bråka internt? Leker tysta leken?”

Mossan växer

Socialdemokraterna är klantiga!

Det måste gå att ta fram en enkel checklista att stämma av på egentligen alla riksdagsmän och förtroendevalda, men inte minst på partiledaren. Vilka bidrag har du fått? Vilka avdrag har du gjort? Hur jobbar du med kreditkort? TV-licens? RUT? ROT? Gäller det partiledaren kan frågorna med fördel även stämmas av mot dennes familj, oavsett om denne är gift, sambo eller kulbo.

Hur svårt ska det vara? Det är 2011, vad det än är så kommer det fram.

Tryck på reset nu och börja om med vemsomhelst, typ Damberg, om inte annat så för demokratins skull.

Oppositionens skott i den egna foten

För närvarande kan vi förklara kampen mellan de politiska blocken som avgjord. Med Håkan Juholt som rorsman som ideligen gör för stora rodersutslag, för att strax därefter tvingas parera åter och däremellan halka på ett och annat bananskal, har åtminstone inte socialdemokraterna något att hämta hos det svenska folket 2014. Det är inget större fel på Juholt egentligen, han visar ju t o m prov på mycket god självinsikt i sin klassiska kommentar när hans namn kom på tal som partiledarkandidat:

Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt ­eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning. (DN citerar SR:s ”Partiledaren – en dokumentär om Juholts väg till makten”)

Men inte någonstans känns Juholt som lämplig partiledare för Sveriges största parti och än mindre en utmanare mot fader Fredrik. Och att inte valberedningen inom partiet förmår hitta några bättre alternativ visar mer på socialdemokratins kritiska koma, än Juholts och hans fadäser i sig. Håkan Juholt hade möjligen kunnat fungera på 1980-talet. Hans tid är inte nu och det förklarar han själv allra bäst.

Den nuvarande bostadsbidragsaffären är en ypperlig möjlighet för sossarna och valberedningen att få trycka på ångra-knappen och göra åtminstone lite mer rätt. För då har man åtminstone skuggan av en chans att vara tillbaka på banan 2014. Och Sverige får en trovärdig opposition.

Valfeber

Prognosen spår ytterligare fyra år av vinande högervindar. Den rödgröna rörans hopp är satt till en annan prognos som menar att så många som närmare två miljoner väljare inte bestämt sig än.

Det är uppenbart att Mona Sahlin fyller Göran Perssons skor som alliansens trumfkort och kampen om vilket block som blir störst är i min bok avgjord. Förutom att oppositionens statministerkandidat blivit allmän hackkyckling och allmänt impopulär, är individualismens framfart på bekostnad av en slags solidaritet påtaglig. En inte helt oäven gissning är att det främst är främlingsfientlighet bakom denna individualism. En syn på medmänniskorna, som präglas av misstänksamhet snarare än omtanke.

Så av de osäkra väljarna tror jag att hälften stannar i soffan och de flesta av resten väljer det som på kort sikt känns bäst i plånboken: Alliansens skattesänkningar.

Men det är ändå olidligt spännande:

  • Kommer SD in?
  • Åker KD ut?
  • Blir det rekordvaldeltagande?
  • Hur dåligt kan det gå för socialdemokraterna? Avgår Sahlin direkt på valnatten?