Solskenshistoria

Trots att grådasket legat som en våt filt över oss i Nacka i över en vecka nu, kan jag här presentera en solskenshistoria:

Det hela började redan under natten mot fredagen. Var nära att somna i lagom god tid, och i själva verket somnade jag nog också, men väcktes snart av en hostattack. Den mikrosömnen som jag ändå hann med gjorde att jag sedan inte kunde somna på några timmar, och till slut förhandssnoozade jag en halvtimme.

Det hjälpte säkert, men inte mycket. Det var mycket tröttsamt på morgonen, men tack vare effektiva rutiner kom jag iväg i lagom god tid.

Ut mot busshållplatsen! När det är 5-7 minuterstrafik på bussen, som det är på morgonen, behöver man inte hålla koll på någon tidtabell, och så tänker nog busschaufförerna också: ibland kommer de två bussar på rad och sedan kan det ta 10-12 minuter till nästa.

Den här gången var det extra allvarsamt, eftersom det var just vid nio, varefter det blir 15 minuterstrafik. Men det såg länge svårt ut på fredagsförmiddagen när bussen som vanligt kom lite för tidigt: få personer på hållplatsen och jag var ganska långt efter, när Usain Bolt tog över min kropp. Nejdå, och jag var långtifrån att hinna egentligen, men så inträffade ett vardagsmirakel man sällan är med om i Storstockholms lokaltrafik, nämligen att chauffören uppfattar mig i spegeln och väntar in mig. Bara det en solskenhistoria i sig.

Vad jag inte vet i det läget är att min mobiltelefon hoppat ur fickan under sprinten.

Väl framme på arbetsplatsen några 20 minuter senare tog jag av mig jackan och insåg att mobiltelefonen är borta. Mycket märkligt, ansåg jag. Som den kontrollmänniska jag är screenade jag snabbt av morgonens händelser och insåg snart att det fanns två alternativ: 1) I det slitsamt trötta tillståndet kunde jag faktiskt ha missat i min annars så säkra åka-hemifrån-kontroll: nycklar, plånbok, mobiltelefon och Kronan (något som i praktiken sker genom avkännande klappningar mot fickor, kan misstas som taktlöst trummande), eller 2) den okontrollerade bussprinten. Hoppades givetvis på det förstnämnda. Hann t o m planera en tur hemåt på lunchen för att hämta telefonen, eftersom jag väntade samtal på eftermiddagen från kamrat Olofsson. Därefter gick jag och arbetade.

När jag senare återkom till arbetsrummet hade jag blivit sökt på telefon, men också fått mail och det visar sig att alla utom jag visste om att jag har tappat bort telefonen. En vardagshjälte vid namnet Linda, som visst också hade fått springa till vår busshållplats, hade nämligen lagt märke till en silverfärgad mobiltelefon där strax innan hållplatsen. Denna skarpsynta dam agerade rådigt och ringde till mina senast uppringda kontakter för att informera om vad som hänt. Hon lämnade namn och telefonnummer, som snabbt också levererades vidare till mig. Några timmar senare hämtade jag telefonen i Sickla.

Sporthelgen, v 41

I fredags förlorade Björklöven hemma mot Leksand och hamnade därmed för första gången allra sista plats i Hockeyallsvenskan. Med skador på tänkta nyckelspelare och i övrigt ett ytterst mediokert lag, var förlusten i sig ingen överraskning, men ändå en milstolpe i föreningens historia.

På lördagen förlorade Sverige mot Danmark för andra gången på några månader och chansen att kvalificera sig till sommarens VM i Sydafrika är borta. Trots ett mycket blekt mittfält och passiva ytterbackar, lyckades Sverige skapa en del chanser, tack vare Zlatans förmåga att suga åt sig långa bollar, ta ner dem snyggt eller skarva vidare. Annars är långa bollar på Bengt ett tecken på typiskt dåligt svenskt spel.

Sedan blev det söndag och chans till revansch för Björklöven borta mot ett av de andra tänkta bottenlagen, Borås. Dessutom anslöt den nye kanadicken Jesse Schultz till laget under söndagen och gjorde sin första match jetlaggad. Det hjälpte föga: Borås vann enkelt med 4-0.

Man kan få otrolig energi av att vara supporter, men andra helger blir effekten den rakt motsatta. Ändå är det självklart att jag åker till Uppsala på tisdag för att se Björklöven lira och förmodligen ta stryk av Almtuna.

Äntligen!

Herta Müller har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Äntligen?

Nu är inte jag någon stor konsument av prosa och poesi, men av någon anledning har jag alltid fascinerats av personerna bakom verken som får priset. Herta Müller är en spännande person med en intressant bakgrund, men det är tveksamt om jag kommer att läsa något av hennes verk. Namnet har jag emellertid memorerat till framtida duster i frågesport.

När jag tittar på de senaste 20 årens pristagare minns jag framförallt de från 2001 och framåt: Naipaul, Kertesz, Coetzee, Jelinek, Pinter, Pamuk, Lessing och Le Clezio. Hälften av dem skulle jag också känna igen till utseendet. Däremot har jag inte läst någon av dem.

De tre pristagarna 1998-2000, Saramago, Grass och Xingjiang, minns jag inte alls. Var det för att jag just flyttat hemifrån och var på dekis? I övrigt på nittiotalet har Fo, Heaney (fast mest för förnamnet Seamus), Oe och Gordimer fastnat i minnet, medan Szymborska, Morrison, Walcott och Paz inte får några klockor att ringa. Jag har inte läst någon av dem.

Den enda pristagare jag frivilligt läst är Gabriel Garcia Marquez. Men honom minns jag främst som en mysig komiker, lite som finländaren Paasilinna, vars ganska banala komedi Uppdrag: Skyddsängel är den senaste boken jag överhuvudtaget läst.

Nej, det har mest blivit facklitteratur på grund av studieåren, men också av eget intresse. Särskilt böcker med historiskt tema har lockat till egen läsning. En favorit är Peter Englund, som ju för övrigt är akademiens ständige sekreterare sedan i somras. Han är lite av en idol, inte minst för att han erkänner att han mår dåligt över att behöva gå ut genom dörren och prata inför världspressen. Men ändå mest för hans raka men rika språk. Till DN sa han efteråt att presentationen gick så där, men den gick ju bra. Däremot var han lite pressad och började därmed vifta lite väl mycket med armarna i olika rörelser, när han intervjuades om Herta Müllers förträfflighet. Han är fin. Förutom de historiska böckerna kan jag rekommendera hans blogg, som alltid finns i menyn till vänster, där han bitvis briljerar språkmässigt, och delar med sig av spännande erfarenheter. På grund av uppdraget som ständig sekreterare skriver han inte där längre, men det är bara att bläddra och njuta av godbitar på löpande band.

Pizzasaknad

Nu har jag snart varit ifrån Umeå i två månader. Har hunnit börja känna mig som en riktig nackabo, men går fortfarande dagligen in på vk.se och läser senaste nytt från den forna hemstaden.

Idag ser jag att Västerbottens-kuriren uppmärksammar Riccardo och Anette Cucurnias trettionde bröllopsdag. En icke-nyhet för en del, men för mig som vissa söndagseftermiddagar saknat möjligheten att åka till Teg och köpa världens bästa pizza hos Pizzabutiken Roberto, som paret driver, är det lite av veckans nyhet.

Läs mer och se en saknad pizza: http://www.vk.se/Article.jsp?article=305524