Not-so-Insta-gram

Jag kan knäppa bilder med mobilen ibland. I teorin gillar jag dessutom Instagram, men det har aldrig blivit av. Det är något med det där att man får en ny krets att administrera.

Så när man till slut måste tömma den smarta telefonen på bilder kan man hitta några guldkorn.

NATUR

IMG_20160511_081451
Kalix älv hostile takeover
IMG_20160216_073927
Väg 98
IMG_20160104_135143
Hansavan, Öfvre Calix
IMG_20151221_141842
Julshopping på Strömpilen
IMG_20151203_111435
Hårt kämpande novembersol
IMG_20151029_111624
Älvsis i oktober
IMG_20140711_155918
Jockfalls sommarbrus
IMG_20140601_232500
Solnedgång i juni

MAT

Pubburgare
Pubburgare på kockskolan
Grillkorv klädd i pinnbröd
Grillkorv klädd i pinnbröd
Hotellfrukost
Hotellfrukost
Makkaraherkku
Makkaraherkku
Folkets kebab
Folkets kebab
IMG_20131231_180918
Toast Skagen

Debatt suger!

Häromkvällen hade jag det stora nöjet att sitta ner och titta nyhetsmagasinet Agenda. Till stora delar ett fantastiskt program med fördjupning i och perspektiv på aktuella frågor. Men sedan händer det; någon av fördjupningarna ska följas upp med debatt mellan svenska politiker. I veckan handlade det om problemen för utryckningspersonal i laglösa förorter. En mycket viktig samhällsfråga, en av de viktigaste faktiskt. Ni gjorde inget åt det, säger Ygeman. Ni gör inget åt det, säger Lööf. Det räcker inte med projekt, vi vill ha ett polislönelyft och fler poliser, Ygeman vill inte satsa någonting, fortsätter Lööf. Ni satsade inget, vi har påbörjat insatser, svarar Ygeman. Jag kräks lite i munnen. Det är så respektlöst att hålla på så här inför ett av de få riktiga problem Sverige faktiskt har. Där det krävs samling erbjuder partierna nonsenskäbbel.  Att stå där och tjafsa om vad som är gjort eller inte gjort och av vem är ett hån mot alla vanliga människor som bara väntar på att Sveriges riksdag ,där 87% delar grundläggande värderingar, tar tag i saker tillsammans för att lösa problemen. De kanske inte bryr sig tillräckligt så länge solen skiner över Helgeandsholmen. Har det alltid varit så här huvudlöst?

Kent III: Antal ord (eller varför Isola är bäst)

Det finns många olika orsaker till varför Isola är min favoritskiva, orsaker till vilka jag ber att få återkomma. Även om alla senare skivor är bra, har jag haft vissa invändningar. För mycket ah ah och framförallt har låtarna blivit för texttunga. Jag tycker visst att Jocke Berg kan fånga relevanta känslor i ord, men för mig har känslorna förmedlade i musikens kraft och melodiernas vemod varit de mest träffande. Ibland har orden stärkt känslorna, men generellt har orden haft mindre betydelse.  När det blir för mycket text ligger den istället ivägen. Det är frustrerande att jag aldrig lär mig texten till en skön låt som Sjukhus. Inledningsspåret på sista skivan, Andromeda, har varken intro eller outro och 336 ord på fyra och en halv minut. Jag kommer ihåg några enstaka av dem. Jämför med Livräddaren som inleder Isola med 58 ord på samma tid, där förvisso outrot tar två och en halv minut i anspråk.

image

När det i genomsnitt är uppemot 60 ord per minut blir det ingen tid över till riv, slit och mangel. Isola är den enda skivan som snittar under 30 ord per minut och lämnar därmed plats för dylikt. De där partierna som sätter huvudet i gungning, när man knyter näven eller bara måste riva av lite luftgitarr.

image (1)

 

Flest ord
1 Röd Vals för Satan 386
2 Tigerdrottningen Svart snö 373
3 Då som nu för alltid Falska profeter 368
4 Då som nu för alltid Förlåtelsen 348
5 Jag är inte rädd för mörkret Beredd på allt 345
6 Då som nu för alltid Nattpojken & Dagflickan 342
7 Då som nu för alltid Andromeda 336
8 Tigerdrottningen Godhet 335
9 Tigerdrottningen Allt har sin tid 328
10 Du & jag döden Mannen i den vita hatten 322

 

Minst antal ord
1 Isola OWC 52
2 Isola Livräddaren 58
3 Kent Ingenting någonsin 78
4 Röd 18:29-4 78
5 Kent Blåjeans 83
6 Verkligen Kräm 85
7 Kent Den osynlige mannen 87
8 Isola Glider 88
9 Kent När det blåser på månen 95
10 Verkligen Thinner 95

 

Flest ord per minut
1 Tigerdrottningen Svart snö 89,9
2 Då som nu för alltid Nattpojken & Dagflickan 86,9
3 Tigerdrottningen Godhet 76,4
4 Jag är inte rädd för mörkret Beredd på allt 75,3
5 Då som nu för alltid Andromeda 73,0
6 Kent Jag vill inte vara rädd 67,7
7 Vapen & Ammunition Pärlor 65,1
8 Tigerdrottningen La belle epoque 64,5
9 Tigerdrottningen Simmaren 63,3
10 Tigerdrottningen Allt har sin tid 62,9

 

Minst antal ord per minut
1 Isola 747 12,3
2 Isola Livräddaren 12,6
3 Verkligen En timme en minut 15,2
4 Isola OWC 16,6
5 Kent Ingenting någonsin 19,7
6 Isola Bianca 20,1
7 Isola Glider 21,6
8 Kent När det blåser på månen 22,0
9 Verkligen Thinner 23,8
10 Hagnesta Hill Cowboys 24,4

Less is more? Det tycks vara så i mitt förhållande till Kents musik. En smärtsamt gråtande gitarr säger mer än tusen ord?

Kent II: Då Som Nu För Alltid

Kent släppte i fredags den sista skivan, bortsett från en best of med några nya bonuslåtar som kommer i höst. Då Som Nu För Alltid är en ganska bra Kent-skiva, i det här läget måste jag säga att den är mer i min smak än de två senaste. Men det finns också en känsla av besvikelse. Saknar ett par raka hits i just min smak: vemodiga men svängiga. Jag hade även önskat mig en pampigare avslutning. 747- eller Mannen i den vita hatten-stil. Något som växer och blir störst. Kanske är det det att detta är den sista skivan, men generellt känns det som att det finns mer själ investerat häri än i de föregående skivorna. Det blir nog en knapp fyra av fem för den sista skivan.

IMG_20160521_115411
Den sista skivan

Skivan börjar helt okej med Andromeda, en ganska ordinär modern Kent-låt, med en intressant och trevlig refräng. I refrängen har man åter använt det vågade inslaget av sjungande barn, ”Vi var kids”. Passar ganska bra, men det är lite stökigt producerat med lite väl skarpa ljud.

Andra låten, Tennsoldater, har snabbt blivit en riktig favorit. Härligt avskalat elektrokomp låter Jocke Berg dominera scenen tillsammans med diverse röstfilter, som sitter som ett smäck. Vanligtvis har jag alltid blivit irriterad på dylika experiment, men produktionen av sången på det här spåret är fantastiskt. ”Ditt förakt för mig är gränslöst nu / Och det som gör mig till människa / Är bara min oändliga längtan”.

Sedan dags för Vi är för alltid, som är att betrakta som titelspår. ”Dom kommer sjunga sånger om oss / Då som nu för alltid”.  En till ganska ordinär modern Kent-låt, men det blir intressant i sticket där mörka moln drar ner stämningen.  ”Jag bara skojar ingen kommer sjunga sånger om oss / Inga sånger om oss”. Jag kan känna igen mig.

Vänstra stranden säger mig nästan ingenting. En okej ballad med en irriterande titel. Gitarren i senare delen av låten är min behållning. Detsamma gäller den efterföljande Nattpojken & Dagflickan  som dock inte har ens gitarren. Anna Ternheim kan inte rädda skvalet.

Vi är inte längre där. Eller vi är längre inte där, som jag sjunger hela tiden. Den första singeln hittade rätt hos mig på en gång och är så till vida en ovanlig singel. Texten är rakt på sak, liksom musiken, som andas Socker med lite moderna inslag. Jag är svag för den mycket enkla slingan i mellanspelen. Avslutningen är svår att misstolka:  ”Du kan inte följa med / Inte följa med nu / Dit vi ska gå / Måste gå”.

Sedan är det tillbaka till musikaliskt skval. Förlåtelsen är inte monoton i positiv mening. Den försöker lite i slutet, med lite coola saker, men det biter inte. Med lite slarvigt gitarrspel och burrande bas hade den meningsfulla texten fått mer själ. ”Så finns det någon mening i att säga förlåt /  Finns det någon väg som leder oss hem
/ Finns det ens ett hem där vägen tar slut / Kan du förlåta? / Jag kan förlåta /Jag har bara alla mina jävla ord / Alla de där stora tomma orden / Finns det någon mening i att vänta på / Förlåtelsen?”

Sedan går vi mot en bra avslutning. Skyll inte ifrån dig är den bästa balladen på skivan. Vacker, enkel och begriplig. Gigi är också en rakare låt, en låt där texten har en bra rytm och tydligt budskap, innan den mycket tunga refrängen kommer som starkaste kännetecken. Kul att de vågade lägga in ordentligt med kräm. Falska profeter är ett långt brandtal med skön takt kryddad med åh-rop av smärta. Ett starkt spår.

Till sist Den sista sången, som är så vacker. Mitt favoritögonblick är det brutna ackordet efter första refrängen, när det låter som att det ska bli ett sjuhelvetes drama av det hela, att nu kommer smärtan, svärtan och tyngden. Men icket, fortsatt vackert och sedan lite gulligt. Kidsen: ”The stars are up / one fell down / and  flew away”. Det tåras i ögat. Men ändå tycker man att det skulle ha varit något annat här. Ett avslutande röj som inger hopp. En sista fest som lever vidare för alltid. Men kanske är detta den mest rättvisande formen av punkt.

Vardagslyx?

En blöjtillverkare har ett tillfälligt fotbolls-EM-tryck på blöjorna och jag blir genuint glad över det. När hushållspappret kommer med julmotiv i november känner jag att julen på allvar är här (och för övrigt rotar jag bakom de kvarvarande julversionerna i butikshyllan vid första köp efter jul för det går ju inte att ha julhushållspapper i januari). Jag är tämligen lättflörtad, helt enkelt.

Kent I: Covers

Kent har annonserat ut bandets förestående död. Man unnar folk att sluta på topp. Nåväl, för en gammal räv kanske toppen var nådd i och med att Mannen i den vita hatten (16 år senare) avslutade Du & jag döden 2005. Sedan kom det mer kliniska soundet och massor av bra låtar har vi fått höra, men det var ändå inte riktigt på samma sätt längre. Men samtidigt har bandet ändå blivit större, vilket framförallt synts på konserterna. På Zinkensdamm 2008 var det ganska glest kändes det som. Sjöhistoriska 2012 uppskattades till några 17 000 och på den egna minifestivalen Kentfest var det 23 000 besökare. Nu har de sålt närmare tre Tele2 i begravningsceremonins skälvande slutminuter i december innan kistan sänks ner i evig vila.

Det lär blir några inlägg under året, så jag kallar denna lite kaxigt den första. Vi får se.

Tänkte kasta in lite covers som jag lyssnat på genom åren.

Allra först måste nog Carolina Wallin Pérez, som faktiskt gjort en hel skiva med Kent-covers med jazzig kostym. Hela skivan Pärlor och Svin finns på Spotify. Här spelar hon Ingenting på Umeå universitet:

Annars är väl Utan dina andetag den låt som spelats mest ute i stugor och kyrkor, då den passar till såväl bröllop som begravning. Lisa Nilsson sjöng för Vickan & Gym-Danne:

747 är en helig låt för oss kentfans. Och det här är väl kanske inte den bästa covern, men riktigt fascinerande. Vad är det här? Var är det här? Jämfört med Kent 1998 spelar nog det här bandet tajtare.

Petra Marklund kämpade på Skansen, men avslutade med en mäktig version av Musik Non Stop:

Döds-Revolt III:

Det finns många covers från det folkliga Vapen & ammunition. Den senaste jag hittade var Ulf Lundell som tydligen lirat Kärleken väntar på förra turnén. Vad jag kan se är publiken inte särskilt imponerad:

Även den finns i dödsvariant, intressant finsk brytning:

Från samma skiva, finska schlageråldermannen Reijo Taipale sjunger Ihan kuin nuo toiset, Dom andra. Nu är jag uppväxt med den här typen av finska röster, men det skär sig lite när produktionen i övrigt liknar orginalet.

Den här är färsk:

FF finns i rockabilly av Fatboy:

En synthgrupp kommer till Sverige. Kanske frågar de vilka som är stora i Sverige och kanske får de svaret Kent. Och så drar de Socker inför förvånade synthare. Behöver inte lyssnas länge på, det är bedrövligt:

Miskovsky får äran att köra Sverige:

De här killarna körde Mannen i den vita hatten på avslutningen och det känns helt rätt:

Och så den här videon från Eskilstuna Musikklasser. Fullständigt charmant:

Svante Thuresson har spelat in Columbus. Vackert! Här är liveversionen:

Sedan blir det tunnare med covers, ja förutom ensamma sjungande gitarrister i webbkameran. Vissa går steget längre. Den här killen säger sig göra La Belle Epoque i Hagnesta Hill-stil. With guitars and shit. Trevligt, säger jag. Skönt med lite headbangande till refrängen!

Jag har själv påbörjat ett par låtar i samma anda, som av okänd anledning producerats på ett märkvärdigt sätt i orginal. Man har accepterat låtarna som de är, men är helt enkelt nyfiken på hur de skulle kunna låta med mer traditionellt sound. I höstas jobbade jag med Sömnen, innan det tog slut på tid och plats. Omkring 1999 eller 2000 spelade jag och Robert in Kräm, fast då hade vi bedrövliga grejor och körde väl rakt av efter orginalet. Det blir inget smakprov här! Med det sagt lär Kents repertoar leva vidare. Ett inlägg som det här kan bli riktigt intressant om, säg, 10 år.

 

Den sjuka våren

Den här våren var jag sjuk. En vecka gick åt till att bli sjuk, några dagar till att vara sjuk och en långsam återhämtning på det. Sedan några dagar med god sömn och värkfri verksamhet, innan det började kännas i huvudet, bihålorna, näsan eller halsen och nästa cykel var i gång. Snälla, rara sommar, låt dig bli frisk.