Månad: september 2010

Svenska folket har lagt sina röster: Alliansen gick framåt och fick nästan 50% av rösterna, Sverigedemokraterna lyckades få närmare 6% av de svenska väljarna att stoppa ner SD-valsedlar i kuverten och Miljöpartiet ökade med närmare 40% (2 procentenheter), medan Socialdemokraterna återigen backade kraftigt och är nu bara med nöd och näppe Sveriges största parti.

Det finns två relativt stora vinnare i valet: Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

Man måste imponeras av hur Reinfeldt, Anders Borg och de andra “nya” moderaterna gått framåt under 00-talet. Den gamle moderaten och partiledaren Bo Lundgren kunde inte glorifiera skattesänkandet, utan framstod mer som en girigbuk som skulle få behålla ytterligare några tiotusentals kronor årligen genom sina skattesänkningar. Och översittarattityden av gammalt moderat snitt satt där den skulle: svenskarnas dom 2002 var brutalt hård och landade på -7,7 procentenheter till 15,2%.[1] Reinfeldts gäng har lyckats ändra retoriken kring skattesänkningarna: de är nu en del av arbetslinjen och ett led i att minska utanförskapet. Skattesänkningarna har, simsalabim, blivit sociala välfärdsåtgärder. Man har blivit det nya arbetarpartiet och i denna valrörelse också det enda arbetarpartiet – genom att sänka skatter! Nåväl, regeringen har också tagit hand om ordförandeskapet i EU på ett bra sätt och fört en trygg skolbokstrogen finanspolitik genom finanskrisen. Och med Sven-Otto Littorins avgång är nog alla som bär drag av det gamla borta.

Svenskarna har gett Reinfeldt tummen upp: I valet 2006 ökade Moderaterna kraftfullt till 26,3 % och vann regeringsmakten och häromdagen fortsatte framgångssagan när man fick 30% av rösterna och Reinfeldt blir den första borgerliga statsminister som väljs om.[2][3]

Men Mona Sahlin har också varit tämligen framstående under valrörelsen. Och detta trots att hon haft alla emot sig. Det är inte bara Reinfeldts hundvalpsögon och pondus som varit avgörande, nog har även den gällande könsmaktsordningen påverkat valresultatet: både direkt bland väljarna, men också i mediernas bevakning.

Svenskarna har också gett tummen upp åt Jimmie Åkesson. Diskussionerna går heta vilken inverkan det haft att varken de etablerade partierna eller media velat bemöta Sverigedemokraternas politik som alla andras, utan tagit avstånd, hållit för näsan, blundat och hoppats på det bästa. Det hade möjligen kunnat gå än värre, men 20 mandat till ett parti som specifikt vill stoppa den utomeuropeiska invandringen är illa nog (här är resonemangen tämligen luddiga: ofta dras exempel som att “de” inte kan språket och kan därmed inte delta i samhället, t ex rösta – men nog är det lika svårt för inflyttade finnar och polacker att lära sig svenska, som för somalier och irakier). Dessutom har Sverigedemokraterna fått mandat i alltfler kommuner runtom i Sverige, i allt större utsträckning även utanför Skåne och i Grästorps kommun tog sig en medlem i Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front, in i kommunfullmäktige.[4][5]

Så har Sverige blivit mer främlingsfientligt? Det tror jag inte. Istället är det en tydligt uttalad främlingsfientlig och rasistisk politik som flyttat ut från de svettiga källarlokalerna och som nu förmedlas på konventionellt sätt istället för några enstaka testosteronstinna demonstrationer eller klotter. Sådana grupper som driver dessa enkla lösningar på samhällsproblemen finns förmodligen i alla moderna samhällen och så även i Sverige. De kan i värsta fall utgöra en procent av valmanskåren.

Vilka är då de resterande väljarna bland de 330157 (enligt valnattsresultatet)  som röstat på Sverigedemokraterna? Det kommer säkert svar på dessa frågor, men här kommer ett antal hypoteser: För det första har Sverigedemokraternas insteg uti offentlighetens ljus tillsammans med etablissemangets bemötande av dem mobiliserat en del lågutbildade som knappast är ideologiskt lika övertygade som de ovannämnda, men som ändå tror på de enkla lösningar som presenterats. I vanliga fall hade de inte röstat alls och muttrat i fikarummet på jobbet, men nu fanns äntligen ett annat alternativ. För det andra påminner SD om en slags subkultur där nog många som annars känner sig utstötta av etablissemanget får bli en av oss, och passande nog finns där också flera tydliga “dom”: utomeuropeiska invandare, de etablerade partierna, de onda medierna som är emot oss, och så vidare. Denna vi-mot-dom-kultur känns igen från t ex supporterkulturer, och stämningen på SD:s valvaka häromdagen var inte helt olik den när supportrar uppvaktar sitt lag efter en stor framgång. Den här typen av kulturer är utpräglat manliga. För det tredje får man förmoda att det bakom SD:s 5,7% finns en del allmänna proteströster mot etablissemanget. De partier som satt i riksdagen under förra mandatperioden kanske är för lika och förmår ej att erbjuda tydliga alternativ, särskilt inte nu när man kompromissat sönder sig i två block.

Oavsett vad är Sverigedemokraterna nu Sveriges sjätte största parti.

Dags för en sammanfattning. Orsaker till valresultatet:

• De skickliga nya moderaterna
• Fredrik Reinfeldts faderliga pondus och hundvalpsögon
• Könsmaktordningen
• De etablerade partiernas svårighet med erbjuda alternativ till alla, särskilt unga män
• De etablerade partiernas icke-bemötande av SD

[1] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html
[2] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/roster.html
[3] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val2010/valnatt/R/rike/index.html
[4] DN.se http://www.dn.se/nyheter/valet2010/111-miljoner-till-sds-kassa-1.1173695
[5] DN.se http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nazister-in-i-grastorps-kommun-1.1173757