Kategorier
Personligt

2023: Räntehöjning och terrorbombning

2023 förnekar sig inte, utan fortsätter uselt. Jag ger tredje gnällinlägget på rad (kan vara fler, jag minns inte).

Räntan fortsätter upp. Tidningarna försöker rapportera om att matpriserna sjunker, men sammantaget har inflationstakten kanske mattats av något, men är fortsatt hög. Kronan är svag, Euro är dyrt. Sjukt trist, så pass att man måste undvika makkaraherkku på Aavasaksan Grilli. Det värsta är att lågkonjunkturen inte riktigt tar fart, utan förmodligen har vi det sämsta en bra bit framför oss fortfarande. Personligen är det ingen kris, men det är irriterande och deppigt.

Kriget fortsätter också. Just idag rapporteras ärkesvinet Putin ha terrorbombat det civila Ukraina mer än på länge, lyckligtvis är han och hans verksamhet genomrutten, så det blir svaga resultat, men alla resultat är åt helvete förjävliga. Det är kört för honom och hans regim, men det hjälps inte. Otaliga fler ryssar ska offras, ukrainare kommer att falla och civila kommer att mördas. För ingenting. För en mans princip att låtsas som att han är stark, fastän han även fortsättningsvis är den fattiga kusinen från landet. Det är så meningslöst. Personligen är jag långt från det där, men det är irriterande och deppigt.

Dessutom: en tid av tandvärk, bristande motivation i arbetet, bekantas son sägs ha utvecklat en tumör i huvudet, fotbollsresan blev uppskjuten, barn som tjatar och äter inget vettigt, ja, vad fan.

Får hoppas på en vändning, en ljusglimt, med en trendbrytande höstsemester till veckan.

Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?

Kategorier
Samhälle

Negativ ränta – satsa på offentlig konsumtion

Riksbanken sänkte styrräntan till -0,1% och hoppas nu att köpfesten ska komma igång och driva upp priserna (och tillväxten, även om konjunkturen knappast kan anses vara alltför låg).

Min bild av nationens tillstånd är att gemene man inte har något behov av konsumtion.* Räntorna är låga sedan länge, samtidigt som skatten på arbete sänkts i två mandatperioder. De flesta har vad de behöver och de som inte har det är förmodligen diskvalificerade av girigbukarna på banken. Situationen tycks helt klart vara utom Riksbankens kontroll. Det enda räntesänkningarna nu leder till är att bostadspriserna drivs upp och bankerna gör ännu större vinster – är det verkligen dit vi vill skicka hundratals miljarder av vårt överskott , som hade kunnat användas till något vettigt.

Staten har då ett verktyg kvar för att påverka ekonomin, nämligen statsbudgeten. Eftersom gemene man har det mer än gott ställt kan man gott och väl höja flera skatter, t ex höja skatten för alla som tjänar över 30 000 kronor. Skattehöjningarna ska sedan användas till riktade insatser mot underbetalda kvinnodominerade yrken, som lärare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Skulle dessa få någon ytterligare tusenlapp i lön skulle efterfrågan på varor och tjänster och inflationen ta fart. Staten behöver också göra riktade insatser på upprustning av järnvägar och bostadsbyggande av allmännyttiga hyresbostäder i städer som lider av bostadsbrist. Ge sysslolösa ungdomar en genväg in i arbete i dessa branscher.

Med något åtstramad budget i hushållen kommer bostadsmarknaderna kylas av och risken för bubblor minskar. Samma effekt har byggandet av hyresbostäder.

Eller så fortsätter vi och blundar och hoppas. Innan bubblan spricker har bolånen säkert ökat med en miljon i genomsnitt och bankerna och dess ägare hunnit suga ut befolkningen lite till.

* Att missnöjespartier gör succé och det alltmer öppna rasistiska hatet tar sådant utrymme i en situation där vi har det så här pass bra är anmärkningsvärt. Vi har råd att ta emot flyktingar och vi skulle ha råd med en ännu bättre integration.

 

Kategorier
Samhälle Spaning

Alla får låna!

Varför kostar en lägenhet 50 000 kronor kvadratmetern? För att alla får låna sådana fantasisummor (jo, i princip de flesta arbetstagare åtminstone) att lägga på boendet. Alla får låna, för då har de ju sitt boende som kostar 50 000 kronor kvadratmetern som säkerhet. Dessa drivkrafter samspelar och får upp priset: gemene mans ränteutgifter ökar, ränteutgifter som förstås blir härliga inkomster till bankerna, som t o m går med på att folk inte amorterar, ja så länge den härliga ränteinkomsten betalas in varje månad.

De enda som möjligen inte får låna monopolpengarna som ger bankernas ägare härliga miljardvinster är de minst förmögna arbetstagarna. En stor del av dessa är så klart utrikesfödda och det passar ju också dagens Sverige alldeles utmärkt att de som har lite över varje månad och är vita bor på ett ställe, medan de som hamnar närmare marginalen och kanske inte alltid är vita bor på ett annat. En del banker specialiserar sig dock på att låna ut även till de som har minst, men som kompensation blir deras räntor ännu högre. Många sköna kronor till finansmarknadens ägare.

När drivkrafterna lirar på detta sätt är det självklart att bubblor uppstår. Priserna blir för höga, folk lånar för mycket och  när bubblan brister och det visar sig att lägenhetens värde i själva verket var 20% lägre i reda pengar, så kanske finansmarknaden sträcker ut en hjälpande hand till kunderna och bidrar med stöd, med tanke på att de tjänat så mycket på kalaset och bidragit till själva bubblans uppkomst? Nejdå, vinsterna är redan utbetalda och bankerna hamnar själva i trubbel förstås och är det inte skattemedel som räddar dem, så fortsätter de ju att låta kunderna betala med relativt höga räntor även om deras egna ränta på lån från Riksbanken är näranog noll.

En amerikansk storbank kraschade för några år sedan, en hel västvärld fick ta konsekvenserna. Kan man tro. Men även i denna finanskrisens tidevarv fanns det vinnare, för riskkapitalisterna ska alltid ha sitt först.

Och ungefär på samma sätt har bubblor byggts på hela länders ekonomier! Kreditinstitut bestämde sig en dag att vad fan, de är ju länder, det är väl ingen risk att låna pengar dit, enligt en trevlig analys av SvD:s Andreas Cervenka. De fattiga länderna har inte direkt amorterat, utan betalat räntor på statsskulden och genererat härlig vinst till kreditinstitut i mer välbeställda länder. Klyftan ökar ytterligare och nu när det krisar på allvar finns där ingen ansvarskänsla bland dem som skott sig på denna ansvarslöshet, utan nu är det återigen dags för skattefinansierad ihoplappning. De som skott sig kan möjligen i viss utsträckning bidra till den gemensamma skattepotten, men en sak kan vi vara säkra på: de lägger miljontals kronor och helhjärtad ansträngning, ofta mer av ideologiska än ekonomiska skäl, på att bidra så lite som möjligt till denna pott.

 

Kategorier
Samhälle Spaning

Stackars studenter

På morgonens P3 Nyheter rapporterades att studenter har det kärvt.  En studentska vid Luleå tekniska universitet beskrev att livet är svårt med en hyra på drygt 3000 kronor när inkomsten bara uppgår till drygt 8000 kronor. Dennes klasskompis beklagade sig över att hon inte kan köpa “lika mycket” kläder, får dra ner på alkohol och resorna blir fåtaliga. De har alltså råd med kläder, alkohol och resor. Det är så enkelt att vara student i Sverige.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4334587

Kategorier
Sport

Löven är bäst i stan

Björklöven överlevde vårens konkurshot, -ansökan och -återkallande, och det en gång så stolta A-laget är nu blott en eländigt sprattlande mört på torra land, som bara kan hoppas att någon ännu helt osynlig kraft framträder och återbördar den till vattnet och det mer moderata lidandet i Hockeyallsvenskan (redan ifjol menade jag på denna plats att Björklöven är i behov av konstgjord lunga (ett då aktuellt lidande för de som drabbats av svininfluensan (http://grymt.org/blogg/?p=555)), men det är ju inget jämfört med nu – nu krävs det verkligen mirakel och trollkonster).

Tidigt i somras räddades klubben undan konkurs genom ett engagemang lett av den finlandssvenske umeföretagaren Johan Björk från Björk & Boström. Björk var poängterade tydligt att det skulle vara helt kört för ishockeyn i Umeå om aktiebolaget för elitverksamheten gick i konkurs, för då skulle ishockeyföreningen förmodligen också falla, vilket skulle innebära att dess elitsatsningar för juniorer upphörde, liksom hockeygymnasiet. Åtminstone skulle ingen talang välja att komma till eller stanna i Umeå. Därför engagerade sig Björk och hans kumpaner i den aktion som räddade Löven undan konkursen. De hoppades nog också på att laget skulle få stanna i Hockeyallsvenskan, men tyvärr beviljades Löven inte elitlicens (med all rätt – förra styrelsen begärde bolaget i konkurs och det var i konkurs vid den tidpunkt som ligaledningen synar klubbarna) och nu huserar man i division 1A.

Många andra har menat att det hade varit lika bra att faktiskt gå i konkurs och rensa ut allt det gamla. Det har under de senaste 20 åren varit ett återkommande fenomen att Löven drabbas av ekonomiska bakslag, att det “dyker upp” skulder här och var. Nu när man nu än en gång överlevde kan det måhända komma nya överraskningar. På minuskontot för en sådan lösning finns degradering ända ner till division 2 och nostalgikernas stora skräck, namnbyte. Västerås IK gick i konkurs för ett antal år sedan, började om som VIK Ungdom och är nu tillbaka i gammalt gott slag i Hockeyallsvenskan, kanske med ekonomiskt renare samvete än Löven kan drömma om.

Vi får hoppas att Björk, styrelsen och andra inblandade har gjort en korrekt bedömning av läget och att 2010 års omstart på sikt kan leda till ett hälsosamt och livskraftigt Björklöven. All respekt för dem, men motsvarande omstarter har gjorts och havererat på löpande band de senaste åren, varför en viss skepticism ligger nära till hands. Det krävs mer än en vilja att, t ex som förre verkställande direktören Bedros Sakayan formulerade det, aldrig mer vara halvbra (klicka på faksimilet nedan).

Faksimil: bjorkloven.com hämtad 13 maj 2010

Men bäst i stan är man. I årets första träningsmatch vann man mot Tegs SK med 7-0.

Kategorier
Spaning

Malawi pride

Enligt TT och SVT (http://svt.se/2.22584/1.2008700/hart_straff_for_homopar_i_malawi?lid=senasteNytt_275227&lpos=rubrik_2008700) har ett homopar i Malawi dömts till 14 års straffarbete för att ha brutit mot naturens ordning. Enligt notisen menar domaren, Nyakwawa Usiwa Usiwa, att domen är tänkt att ha avskräckande effekt.

Det kanske är därför ekonomin inte tar fart: istället för att människor ska arbeta, få lön och konsumera, så arbetar bögarna gratis och någon enstaka herre tjänar på det. Malawi är ett av världens fattigaste länder.

Kategorier
Samhälle Spaning

Samvetets kval

Ibland blir det förtvivlat svårmodigt när man sitter och ser på TV. För bara 100 kronor i månaden kan jag bli orangutangfadder och rädda dem från världsekonomins skogsskövling som i förlängningen hotar deras existens, hävdar naturfilmaren Mattias Klum i en reklam som visas nu. För ett år sedan pratade han istället om isbjörnarna, vars glaciärer smälter på grund av den globala uppvärmningen. För bara 100 kronor kan jag bidra till att stoppa utvecklingen. Jag är skeptisk till hundralappens förmåga mot alla de viljor som samtidigt kan göra miljoner eller miljarder. Det är inte frågan om att tämja mitt dåliga samvete, utan en ganska sund skepticism. Och dessutom är det fel att gemene mans dåliga samvete ska betala för att rädda det som räddas går. Det är inte de som tjänat på det hetsiga resursanvändandet i första hand. Dock har alla i västvärlden tjänat i andra hand och bör stå för stor del av notan. Men frågan måste skötas politiskt, inte genom att spela på det dåliga samvetet.

Strax efter Mattias Klum dyker Persbrandt och pratar om människobarnen istället. De som inte någon mat har och behöver hjälp för att få någon chans i livet.

Kategorier
Samhälle

Livet efter pandemin

TV4 visar i veckan den brittiska dramaserien Survivors som handlar om hur samhället artar sig efter att en pandemi sveper bort några 95% av jordens befolkning. Det är lustigt hur de väljer att sträckvisa serien under en vecka: två timmar i söndags, en timme måndag, tisdag, torsdag och lördag, innan två avslutande timmar visas på söndag. Det är ingen konventionell tablåläggning, utan det är väl uppenbart att de vill rida på pandemivågen, och har också fått försvara sitt beslut att visa serien. Men själva smittospridningen och döendet är bara en begränsad del av serien, och även om det var lite kusligt, bör nog gemene man tåla det här.

Men det var inte därför jag började skriva. Det är ju ett mycket spännande tankeexperiment att fundera på vad som skulle hända om 99 av 100 människor skulle försvinna. I Survivors är framställningen av en sådan framtid mörk. Seriens huvudgrupp består av tre uppenbart goda vuxna och en pojke, samt en mördare som inte berättat om sin bakgrund för kamraterna men också hjälpt dem i nöd, samt en yngre instabil kvinna, som de hittade i en lagerlokal som skulle göra henne rik, innan en annan grupp övertog den. I en annan grupp finns en tidigare medlem av regeringen som utnyttjar en statlig nödanläggning med el och förnödenheter. Ministern försöker upprätthålla lagen och avrättar också en inkräktare som försökt stjäla från dem, i enlighet med lagen. I övrigt tycks det vara pirater som är ute på gatorna. Det oftast förekommande piratgänget har flera gånger hotat huvudgruppen med en hagelbössa, och det känns märkligt att inte huvudgruppen kunnat förse sig med försvarsvapen mot sådana pajasar, såvida man inte ideologiskt valt att avstå.

Kvinnan som hade lagerlokalen i besittning, tänkte att det äntligen är hennes tur att bli rik. Vad är då rikedom i en förfallen ekonomi? Hon har visserligen inte verkat ha alla hästar hemma, och det är väl inget att orda om efter traumat, men vad tänker hon sig? Ska hon ha pengar? Vad ska hon köpa för pengarna i en förfallen ekonomi? Hon kan gratis välja att bo varsomhelst, men helst inte i städerna där miljontals lik ruttnar och riskerar att sprida ytterligare sjukdomar. Hon kan hämta en lyxig bil hos en bilhandlare, men oljetransporterna har upphört. Hon kan sitta på sitt lager med varor som räcker ett par år, men sen då? Utan en produktion kan ingen bli rik. Och även om ett snille lyckades få igång en fabrik, så skulle det inte finnas marknader att sälja på.

Man måste tillbaka till grunderna, som en av männen i huvudgruppen hade planerat innan han träffade alla andra. Han skulle hitta ett ställe på landet, där han kunde ha djur och odla. Att skapa en långsiktig självhushållning borde vara den yttersta rikedomen i livet efter pandemin.

Kategorier
Sport

Löven behöver konstgjord lunga

IF Björklöven, en gång ett välkänt och uppskattat varumärke, kan dö.

Det är drygt 22 år sedan som Umeå firade föreningens enda SM-guld i ishockey. Året därpå knep man silvret, för att ytterligare ett år senare åka ur elitserien. Under 1980-talet gjorde Löven ett avtryck i gemene mans idrottsmedvetande genom att dels ha duktiga spelare och spela en rolig ishockey, och dels för att man hade ett intressant och avvikande namn och varumärke. Även under det dystrare 1990-talet behöll föreningen dess status som en klassisk svensk ishockeyklubb, utan att kanske förtjäna det. Faktum är att till och med långt in på 2000-talet har mossiga sportredaktörer i hockeyallsvenska orter som Borås och Oskarshamn, som minns Lövens glansdagar poängterat vilken relativ storhet som står som motståndare. Nu har de kommit ner på jorden och insett att Lövens muskler långsamt förtvinat, så att det nu krävs livsuppehållande åtgärder. Eller, med andra ord, att Löven är som vilket skitlag som helst för Hockeyallsvenskans nedre tredjedel.

Varför har det blivit så här? Till syvende och sist handlar det självklart om pengar. Löven har egentligen aldrig haft någon långsiktig huvudsponsor med stora ekonomiska muskler, vilket delvis beror på att Umeå inte är en industristad, men kanske framförallt på att föreningen under så många år levt på gränsen och många gånger långt över vad tillgångarna tillåtit, vilket skadat förtroendet för klubben hos de sponsorer som ändå funnits. Konkursen har varit nära flera gånger: säsongen innan lagets senaste sejour i Elitserien spatserade laget och ledarna på torget med sparbössor för att få lite likvida medel. Väl i kvalserien var föreningen kreditmässigt svartlistad och tvingades åka på bortaturné med en kappsäck full med pengar från de senaste hemmamatcherna och betala hotellnätter kontant. Elitseriesäsongen 2000/01 var det mindre snack om pengar, men det var heller inget snack om sanering. Dolt under ytan fortsatte klubben att blöda och leverantörsskulder samlades på hög. Därefter följde nya satsningar: förvärvet och uppgraderingen av Umeå ishall till Umeå arena, som på sikt skulle bli ett klipp, samt den sportsliga satsningen mot elitserien med Randy Edmonds som coach. Hockey var ganska populärt i Umeå, men bakom kulisserna tornade hoten upp sig, löneutbetalningar uteblev och spelare fick helt plötsligt ont i ljumskarna.

Året därpå, nu är vi alltså inne på säsongen 03/04, blev det ingen ny sportslig satsning. Det skulle bli ett mellanår med mycket juniorer från det egna leden, kryddat med kvarvarande spelare under kontrakt. Men detta mellanår har blivit till sex mellanår, för att de ekonomiska liken var inte bara ett fåtal, utan en hel armé av skulder, ej fullföljda åtaganden och tvivelaktiga beslut.

Ordföranden och direktörer har spätt på det hela genom uttalanden om trestegsraketer, ett mellanår, en halvsatsning och sedan full satsning med god ekonomi, eller spekulationer om att man tror sig vara nära ett avtal med en samarbetspartner som kommer att generera stora pengar till nyförvärv. Därigenom har man snart förlorat allt förtroende även hos supportrarna, vars relation till föreningen är närmast sakral och orubblig. Förra året var det rekordglest i Umeå arena på en del matcher. Kan inte minnas att det var så tomt ens på 1990-talet när gamla division 1 norra bjöd på läckerheter som Antjärn, Husum och Clemensnäs.

Där är vi nu. Det har under sommaren pratats om att miljoner är på ingång. Det har pratats om att den här säsongen ska ha sportslig inriktning, och att andra investeringar får vänta.

Igår åkte jag till Uppsala för att för första gången den här säsongen se laget i matchmundering mot Almtuna. Kom lite sent, men kan inte tänka mig att det var så annorlunda första minuterna. Löven skapade nästan inget på egen hand, men kom till några skott efter att ha stressat fram misstag. Annars bestod anfallsspelet av sargbök i hörnen och ständiga försök att tvinga sig in närmast kassen, eller chansflippa in pucken i slottet bakifrån mål. Försvarssidan är alarmerande blek och det bästa förvärvet där (?) Aki Heino har visserligen offensiva kvalitéer men var katastrofal i defensiven. Det blev en 0-3-förlust.

Om det fortsätter så här och laget slutar på plats 10 i allsvenskan är det forna och eventuellt potentiella elitlaget IF Björklöven dödförklarat. Nu krävs behandling med konstgjord lunga. Vare sig det kommer genom en satsning på en evenmangsarena i Umeå, som kräver ett populärt återkommande evenemang som elitishockey, eller om det är tvivelaktiga ryska oljemiljoner som står för kalaset, måste behandlingen sättas in nu.