I den privata sfären är det lätt att manifestera ilska. Det är så klart inte roligt att vara arg och det är nästan aldrig produktivt. Men i den privata sfären kan man kosta på sig, så att säga. I det mer offentliga är det irrationella beteendet en ren förlust och ett tappat ansikte. Det blir aldrig snyggt, även om man skulle ha haft anledning att ilsket fräsa.
Kom att tänka på häromåret när jag tappade fattningen på Max Hamburgare. Det är annars numera en ganska riskfri zon, då de inte längre sysslar med kundkontakter: man beställer själv, hämtar maten, äter och plockar undan. Men den här gången blev det strul. Efter att ha beställt själv, hämtat maten, ätit och plockat undan, blev jag så pass sugen på kaffe att jag återvände till beställningsskärmen och petade in en kaffe och gick direkt och hängde vid uthämtningen – en kaffe är ju en knapptryckning bort. Minuten går, fem minuter, sju, åtta. Till slut måste jag gå fram och fråga vad som händer. Då säger tonåringen i kassan att kaffemaskinen har gått sönder. Irritationen tilltar, så klart. Varför sa de inget direkt? Varför går det överhuvudtaget att beställa om det inte finns? Tonåringen frågar om jag vill ha något annat istället, och det vill jag inte. Jag ser att tonåringen går och pratar med någon. Minuten går, två, tre minuter. Jag söker kontakt igen och undrar vad som händer. Tonåringen säger att hon inte får göra återbetalningar, utan det måste chefen göra. Jag antar att det var chefen hon var och pratade med, som stod och monterade burgare. Att hålla tempot var viktigare än att göra rätt för sig gentemot mig. Jag väntade ytterligare en halv minut, ingen ansats till någonting från tonåringen eller chefen, så jag slängde kvittot på disken och sa ett svårt sarkastiskt “tack så jävla mycket”. Det var förstås tonåringen som stod i skottlinjen, fastän hon var rätt oskyldig. Det kanske är bra för företaget att motverka svinn genom att inte låta alla göra utbetalningar från kassan, men en återbetalning när beställd vara inte finns borde givetvis vemsomhelst kunna göra. Företaget borde givetvis se till att kaffe försvinner från beställningssystemet om kaffemaskinen är trasig. Att sälja något som inte finns måste ju vara det sämsta ett företag kan göra, så chefen borde, trots att riktlinjerna säger att drive-in-burgaren ska vara klar inom 90 sekunder, prioritera rätt: hellre en burgare på 100 sekunder efter att han hanterat företagets klåperi.
När jag nu ånyo kom att tänka på spektaklet började det småputtra inom mig igen, tror att jag till och med muttrade något passivaggressivt. Men jag mindes också tydligt den efterföljande skammen av att låtit en gröngöling utstå mina patetiska känsloyttringar, när det är företaget som är ruttet. Förlåt.
