Jag har vid upprepade tillfällen gnällt på november. Nu tänkte jag ta tillfället i akt att komplettera. Det är ju inte bara det att det är mörkt, utan om det händelsevis är klart väder så hänger solen bara lågt och bländar ögonen å det grövsta. Upplysande snö och halvklart, det är det minst dåliga november kan erbjuda.
Gick till pizzerian för att köpa söndagsmiddag och redan halvvägs insåg jag att mobilen låg kvar hemma. Vända? Nej, då blir det något rabalder med ungarna. Dessutom var gåendet av besvärlig sort: regn på kallt landskap isbepansrade hela byn.
Det var bara att acceptera, mina tio minuter, en kvart, skulle avlöpa med den fysiska verkligheten närvarande. Obehaget tilltog när det stod klart att inte heller tidningar syntes till. Finns det något märkligare idag än en sysslolös person i det offentliga rummet som inte sitter med böjd nacke stirrandes på en skärm? Jag tog på mig hörlurarna, som lyckligtvis låg i innerfickan, för att simulera min frizon, då kunde jag rentav blunda. Skojar bara. Kom på nu att det hade kunnat vara en lösning.
Nej, jag stirrade på TV-skärmen med kommunens information och reklam. Två gubbar kom in. Känner jag dem? Nickade diskret mot dem, tillräckligt för att godkännas om vi träffats tidigare och inte för mycket för att vara främlingar. Det var tvunget att göras. Utan mobil måste man blotta nacken, visa sitt anlete och öppna porten till själen, om så bara för en sekund.
Jag är väl en smula teatralisk när jag vill. Därför är det ganska trevligt att läsa godnattsaga för gosse på kvällen, med viss inlevelse och hitta på röster åt figurer. Nöjet avtar visserligen när man läser samma berättelse för femtiofjärde gången. Dock är det roligt varje kväll när gosse förmodligen har somnat, men man vågar inte riktigt sluta läsa. Då smyger jag in lite förändringar för att testa om gosse reagerar:
“Vad händer, mamma? Är det morgon redan?” undrade Musselina Mussolini yrvaket.
“Jag är stolt över dig, Thomas! Jag är så nöjd med dig, att jag bestämt mig för att ge dig en alldeles egen tågrutt “tåg-prutt”, sa kontrollchefen.
Det är så här det går när man är föräldraledig.
Sonen är ledsen för att växellådan i Silverbilen gick sönder och den nu är på väg till skroten. Nog för att det känns lite vemodigt för en själv också, den har varit med i 10 år. Det kanske är mänskligt att förmänskliga ting.
Som när man har haft gäster och de nedersta tallrikarna i skåpet äntligen får komma i tjänst. Nog har man sett sorgen i deras mönster. Är det dessutom en som är en smula sargad, men inte förstörd, är den nog förpassad till positionen i botten. Oönskad och onyttig. De förtjänar några uppmuntrande ord. Ännu bättre är att skapa en rotationsordning. Det nydiskade läggs underst, bakerst. Då behöver man heller inte oroa sig för att de oönskade och onyttiga är ofräscha av damm och mikropartiklar.