Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?

Kategorier
Personligt

Bläckfisk till middag?

Jag har svårt att minnas hur tankarna gick inför studenten. Vad skulle det bli av mig? Tanken att bli lärare hade funnits med sedan länge, men jag har en känsla av att den inte var förhärskande då.** Var det då jag sökte journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola, men blev inte antagen? Inför hösten hade jag nog av någon anledning tänkt att läsa finska – knappast till någon särskild nytta – kanske i tron att det skulle vara enkelt. Innan höstterminen började hade det dock ändrats till historia, vilket gick mycket dåligt.

Under sommaren hade jag arbete under några veckor i ett ungdomskulturellt samarbetsprojekt längs Blå Vägen, där jag var ledare för den svenska delegationen och vi reste först ända bort till Sortavala i Ryssland, för att sedan vända och kryssa längs Blå Vägen till Mo i Rana. Jag var sedvanligt osäker inombords, men jag tror att resan totalt sett stärkte mig också. Harig som jag var, överlevde jag t ex de fysiska och mentala prövningarna forsränning och grottutforskning. Att besöka en grotta lät som en lättsam naturupplevelse på förhand, men när blåställ och hjälm med pannlampa plockades fram till alla steg pulsen. Och några 90 minuter in i färden tryckte vi oss genom håligheter som man just kom igenom. Klaustrofobiskt! Men i den vissa ledarpositionen tror jag att jag tvingade mig att gå i bräschen. En annan som fick puls var busschauffören, för efter grotturen låtsades vi att en av umeådeltagarna hade skadat sig. Han såg skärrad ut med cigaretten i mungipan när jag kom rusandes mot bussen med Martin liggande över axeln. En bit in på resan kom jag och min norska kollega av någon anledning, kanske någon film som visades på bussen, att säga “fuck” som närmaste reaktion på minsta motgång, ungefär som man kan säga “fan”. Fuck this och fuck that, i några dagar, tills en av de ryska ungdomarna tyckte att vi skulle sluta. Helt fucking sant, tänkte jag då och vi slutade. Vilka töntar!

Forsränning på gång

Efter resan var det så dags att flytta hemifrån. Jag tror inte jag visste särskilt mycket om studentboenden på förhand och är osäker på hur noga genomtänkt det var, men då var det fantastiskt att flytten gick till Historiegränd med sina perfekta studentrum med egen kokvrå, så att man slapp vara del av ett korridorskollektivet. I efterhand kan jag fundera på om sådant korridorsliv hade kunnat vara ytterligare en utmaning som i bästa fall också hade stärkt mig där och då. Men Hispan var perfekt: man hade allt – det var ju t o m möblerat – och allt var så pass litet att det i stort sett gick att hålla ordning. Ribbsängen med madrass dög dock inte, så jag och Robert körde över min resårmadrass från barndomshemmet på Geografigränd till Hispan – ja, genom att lägga den på taket, veva ner rutorna och hålla fast den från respektive håll. På tal om Robert så var vi på gång att nappa på en lägenhet att dela, kanske året därpå – men jag bangade ur, för att jag värdesatte min egna sfär så otroligt högt och trivdes utmärkt i mitt lilla rum. Men det är också ett val jag funderat över, om livet hade tagit någon annan väg om jag utmanat mig och spräckt min lilla bubbla.

Första månaden var fattig, jag sökte och fick visst försörjningsstöd för den tiden innan skolan började. Det var väl med den slanten som jag begav mig till ICA Maxi för att “storhandla”. Det var säkert sammantaget en riktigt usel handling – men det finns bara en produkt som jag kommer ihåg att jag köpte. Ett paket frysta bläckfiskbitar. Kanske som en följd av det embryo av äventyrligt mod som vuxit fram under sommaren. Här skulle provas grejor. När jag tre år senare flyttade till lägenhet och stökade ur rummet, fick jag lov att kassera den då kantstötta förpackningen med bläckfisk längst in i frysboxen.

Det dröjde sedan till 2019 då jag i arbetet hade nöjet att sitta och äta middag i goda kamraters sällskap, en ljuvlig sen höstkväll i Alicante. De tapasvana tipsade om bläckfisken. Den var, i och för sig som allt annat, mycket god.

** Uppdatering: Jag hittade en skrift på engelska från sommaren 1998 med samband till resan som beskrivs. Den säger så här: “I´d like to make a living of my writing as a journalist or maybe even a book writer. Otherwise I´d love to teach history and Swedish in upper secondary school.”

Kategorier
Personligt

Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Kategorier
Personligt

Tennisbollspromenad

Ett minne från ungdomens  ljuvliga sommarkvällar på Ålidhem uppenbarade sig: Av och till, närhelst det var dags att gå en bit, t ex till Statoil för att köpa gotta i natten, så hände det att vi tog med oss en tennisboll att kasta emellan oss för att krydda promenaden med lite underhållning. Det fungerade bra.

Ett annat minne, snarare från barndomens friska vårmorgnar: Vi åkte buss till skolan. Vid vår hållplats var vi minst fyra gossar som så snabbt snön tinat bort spelade lite vägg i väntan på bussen. Jävlar vad vi hamrade i väggen och jag kan inte tänka mig annat än att det dunsade fint i lägenheterna där i det hus som brann ned några år sedan. Klockan var dessutom alltid före halvåtta, men det var aldrig någon som klagade.

Kategorier
Spaning

Sovrumsfönster

Snart två år utan Ålidhem! Det är väl inte så farligt, men visst bultar det i hemmahjärtat när man skymtar sitt gamla sovrumsfönster i Västerbottens-kuriren. Med betoning på skymtar.

http://vk.se/Article.jsp?article=445300

Kategorier
Personligt

Vars e pinnen?

En hund, en pinne, en förmiddag i november.

Kategorier
Personligt

Tetris

För ett ögonblick var man tillbaka på Ålidhem och levde lata studentdagar när man startade spelet The New Tetris och möttes av följande laguppställning: Lillgris, Pentti, Diarresi, Dan, Brottarn, Susie, Froberg, Murpen, Slemelie och Pylly.

Om det inte skulle ta en och en halvtimme i anspråk skulle jag lätt som en plätt krossa Pyllys rekord på en gång.  Rekordet är på 10 472 linjer och kostade 1 timme 49 minuter och 57 sekunder.

Kategorier
Spaning

Ålidhem, sista helgen i maj

Först vårväder, brännboll, kubb, glada människor, engångsgrillar och allmän trivsel.

Lite senare  krossat glas, förstörelse, misshandel, polisbilar och aggressiva eller skräniga eller rädda människor i allmänt kaos.

Alla känner till detta, ändå är 13-åringarna ute och ränner runt på egen hand. Det förstår inte jag.

Kategorier
Personligt

Barndomshemmet borta

geo_is_down

Bara det gamla cykelförrådet finns kvar av det som en gång var Geografigränd 2A. I övrigt är barndomshemmet numera en hög av krossad betong och tegelstenar.

geo_is_down2

Kategorier
Personligt

Rivningen igång

geo_going_down2