Den ovillige utbytesstudenten

Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.

Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.

Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.

Dunkla fiskevatten

Ikväll körde jag till Arjeplog. På vintern beklagar man sig över sladdriga vägbanor och snörök, medan det så här års är ett elände att på kvällen köra västerut. Solen i ögonen hela resan. Men det är man å andra sidan van vid efter att ha morgonpendlat österut och eftermiddagpendlat västerut i några år: same shit, every day.

Bortåt Arvidsjaur till, börjar de diverse förgreningarna av Byske älv slingra sig längs vägen från Luleå och under någon liten sträcka går det ett något mindre, men ack så charmigt åparti längs vägen. I solglasögonen var det mörkare än i verkligheten, så det såg ut att vara bra fiskeväder, om man då ska minnas fars påståenden om att det nappar bättre när vattnet skuggas. Det måste ha varit en besvikelse för honom att jag inte riktigt taggade till på fisket. Jag kan minnas att jag hade ett spö i handen någon gång, men lyckligtvis nappade det sällan, för det kändes stressande. Men samtidigt minns jag de enstaka fisketurerna med viss glädje. Jag trivdes i naturen, kunde sitta och betrakta eld och vatten länge, som, säg, 9-åring. Det fiskades antagligen på olika ställen, men jag minns att jag särskilt gillade Rickleån mellan Bygdeå och Robban. Skulle gissa att det var för att det lättillgängligt och relativt öppet omkring: mindre mygg, lätt att strosa längs med och så minns jag åtminstone en grillkåta, där man kunde kura in sig när det blåste snålt.

 

Snabb sommar

Det är svårt att tänka sig att man emellanåt firat studenten med knappt utslagna björkar. I alla fall i år, när sommaren kom så snabbt. Den myckna snön försvann, och pang, grönska och ut i full blom. Nu känns det liksom, jaha, nu är det så här det ska vara i ett par månader.

Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Livet passerar revy

Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.

Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?

Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?

Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.

För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.

Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.

Knausgårds barndom