Kategorier
Kultur Spaning

När kriget kommer…

Här följer lekmannadiskussioner efter att ha sett den finska TV-serien Konflikt.

Jag har vuxit upp med Kalla krigets slut, Sovjetunionens och murens fall, där idén om att faran är över fått fäste, trots att historien visar att så länge det finns människor finns det konflikter. Uppvuxen som medborgare i Finland blev jag kallad till mönstring där, men bytte då genast medborgarskap till svenskt. Mest var det väl en allmän ängslighet och bekvämlighet som gjorde intresset lågt för att rycka in som värnpliktig i Finland. Men nog var man också invaggad i tidens idé om att faran var över. När väl Sverige kallade till mönstring några år senare så hade den allmänna värnplikten på allvar börjat monteras ned och även om jag åkter på mönstring i Östersund så åkte jag därifrån med besked om att jag inte behövs. Och det var nog det jag ville.

I synnerhet efter ryska anfallskriget mot Ukraina har läget påtagligt förändrats och känslorna med. Den ryska traditionen av krig som politiskt maktmedel var möjligen på paus några enstaka år i samband med Sovjetunionens fall, men snabbt hittade de hem och med ett lynnigt och chauvinistiskt ryskt centralstyre så vet man inte vad som kan hända. Finland som bara drygt 80 år sedan levde i faktiskt krigstillstånd och tvingades till fred med Sovjet har aldrig riktigt slappnat av så som t ex Sverige har gjort. Men nu har även vi i Sverige fått vakna, om än det kommer att ta lång tid innan vår beredskap är någotsånär god. Vad medlemskapet i NATO kan innebära i skarpt läge kan man inte på förhand veta. Personligen har jag vid ett par tillfällen surfat in på Hemvärnets hemsida för att se vad det finns för utbildningar. Det har liksom blivit en fråga om att kunna göra något relevant när kriget kommer.

I TV-serien Konflikt från 2024 utsätts Finland för en attack av en oklar militär sammanslutning som ockuperar Hangö. Just där håller en officersutbildning på att avsluta en större övning för midsommarfirande där aspiranterna då blir direkt involverade i konflikten. Som krydda har amerikaner deltagit i övning och är kvar på platsen. I politiken finns en gammal rutinerad räv, på svenska skulle man kunna kalla honom för gråsosse, som statsminister medan det på presidentposten finns en Sanna Marin-inspirerad yngre kvinna, och dessa har olika syn på hur politiken ska bedrivas i krisen och även vad gäller frågan om att presidenten leder landet som överbefälhavare i krig.

På förhand tvivlade jag på vilken grad av realism framställningen kunde frambringa. Men visst, det går att köpa de flesta förutsättningar och det känns obehagligt på riktigt. Det hade kunnat vara fråga om en halvstor privat militärkraft som rysknära Wagner-gruppen. Det är väl där realismen kan svaja lite, man får aldrig någon riktig känsla av hur stor fienden är. Frågor kan också ställas kring att de med civila lastfartyg kunnat ställa sig i finsk hamn med all den materiel de hade till sitt förfogande. Men huvudpoängen är kanske att de räknade med gråsossens nordiska mjäkighet och eftergifter som huvudlinje när situationen av att hålla civilbefolkningen gisslan blivit ett faktum.

Vad som däremot kändes realistiskt var svårigheten att få information i fält, skräcken i strider och för gisslan. Serien släpptes 2024 och spelades därför in när kriget i Ukraina var ungt. När manus skrevs var det nog inte ens fullskaligt krig där än. I serien förekommer drönare mest i spaningssyfte, men genom att följa utvecklingen i Ukraina har man fått lära sig att drönarna dominerar slagfälten och nuförtiden oftast släpper bomber och granater som ett helvete för marktrupper.

Det kanske var förväntat, men slutet bär drag av klassiska amerikanska krigsfilmer där ceremonier för de stupade och flygbilder på kyrkogårdar dominerar. Tonen kanske inte är helt klockren för den nordiska publiken, men säkert för andra. Likaså är det lite lustigt eller olustigt att lugnet före stormen gestaltas genom att både presidenten och den kvinnliga officersstudenten är på väg att förlusta sig med sina partners innan krisen slår till och får musslorna att sluta sig.

Sammantaget var serien underhållande och väckte sina tankar. Regissören Aki Louhimies gjorde för några år sedan en nyinspelning av den klassiska finska krigsfilmen Okänd soldat efter Väinö Linnas bok och i år får hans film om Lapplandskriget 1944-45 premiär. Återstår att se om den visas i Sverige eller kommer snabbt till streaming, eller om filmen kan bli ett första biobesök i Finland.

Har jag blivit en militarist? Absolut inte. Att romantisera kriget är inte smakfullt. Kan t ex inte begripa vad Försvarsmakten håller på med nu när de kommunicerar med folket genom reklamfilmer på TV. De visar fordon och flygplan och fartyg i rörelse till trallvänlig musik och konstaterar att vår upprustning är allt annat än lagom. Det är riktigt motbjudande och jag undrar vilken grupp av kommunikatörer och beslutsfattare kommit fram till att det här var vägen att gå. Försvaret ska inte vara coolt. Det ska ha god beredskap på riktigt. Allvar och trygghet.

Kategorier
Kultur

Good ol’ days i Midsomer

Sommaren kan få en att fastna vid TV:n. TV8 visar dagligen ett avsnitt av Morden i Midsomer vid sextiden. Vet inte hur lämpligt det är, barn kan ju råka zappa. Nej förresten, de kan de inte. De kan nog inte med fjärrkontroller som inte har en Youtube-knapp och isåfall kan de bara den knappen. Morden i Midsomer har ganska många avsnitt och det finns något med konceptet som får en att uthärda med saker som kanske inte är så jättebra, t ex karaktären John Barnaby, ursprungliga Barnabys, Toms, kusin som lämpligt nog skulle kliva in när skådespelaren John Nettles hade gjort sitt. John spelas av Neil Dudgeon och är ju lite för mycket av en spelevink, jämfört med den ursprungliga hårdhudade Tom med den bistra uppsynen men med en vag men kännbar brittisk glimt i ögat. Hursomhelst fick jag häromdagen se ett sådant fantastiskt avsnitt: Destroying Angel, säsong 4, avsnitt 2 från 2001. Fantastiskt avsnitt! Det har blivit lite av seriens signatur att någon by i Midsomer har ett väldigt specifikt särintresse som manifisteras genom en förening eller ett evenemang och det är där det händer. I Destroying Angel är de flera spännande element: svampplockning, dockteater och bågskytte! Men det är så klart inte just det som gör avsnittet så bra. Det är de färggranna karaktärerna, att manuset leder gåtan till att bli svårare och svårare, så pass att Tom Barnaby vid tillfällen tappar hoppet. Det finns flera otroliga scener. Som när svampkännaren Colin inför en förgiftad torrt brittiskt redogör för vilket helvete som väntar. Eller som när Tom Barnaby efter ännu ett mord åker på nattpass med pyjamas under jackan. 10 poäng.

Jag antar att det går att att plugga på lite och hitta fler guldavsnitt och se dem sena sommarkvällar.

Men som jag skrivit tidigare. Barnaby, den riktige eller den senare, borde så klart ha gjort det bättre. Nästan alla deras fall slutar i massmord. Uppklarandeprocenten är så klart hög, men de borde med lite aggressivare metoder ha klarat upp 100 mord möjligen, inte 100 massmord.

Kategorier
Kultur

Kent spelar igen

Så kom det lite okentiga beskedet att Kents stora begravning i december 2016 inte var det definitiva slutet, utan att man nu ska ställa sig på scenen i totalt sex konserter inför totalt säg 240 000 besökare som alla betalat minst 999 kr för kalaset. Det blir säkert trevligt, men det är blandade känslor i det hela på grund av projektets okentighet. Men mitt dåliga samvete för att jag inte lyckades fullfölja mitt tematiska skrivande kring bandet och musiken där när det gick mot begravning har lindrats: planen var 10-12 inlägg om olika intressanta aspekter, det blev kanske tre. Nu måste jag sluta, så att jag tajmar in publicering kl 7.47.

Kategorier
Kultur

Fuck cancer!

I de senaste veckorna har TV-serien Fejkpatient (TV4/CMORE) avverkats. En märkvärdig upplevelse, faktiskt, då den ger ett finfint porträtt av det gamla Umeå som jag minns det. Idealistiska studenter, spoken word, värme och kärlek. Huvudpersonen rullar runt vid ett gammalt bockstyre, helt perfekt. Men samtidigt sjukt deppigt med allt, då cancern till väsentlig del har en huvudroll.

Bara som refensram får man lägga till att när jag var yngre blev Umeå 100 00 invånare, och nu är man i allmänhet över 130 000, en enorm ökning av folk och när jag är hemma och sänker en bägare träffar jag nästan aldrig någon jag känner, utom när det är på hockey.

Kategorier
Kultur

Finska TV-cirklar sluts

Jag tänkte väl, och så var det, att jag hade skrivit här om mina forntida finska populärkulturella referenser. Det jag kan om finsk populärkultur är centrerat till, typ, 1986-1995. (Well, läs mer här!)

En av barndomens favorithumorserier i Finland var Pulttibois, där Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala tramsade fullt ut. Idag kan man på Youtube återse rejält politiskt inkorrekta klipp som driver med samer och zigenare, det var rejält blackface-trams, men också en del finess som man knappast förstod som liten parvel. Eftersom tiden därefter är ett svart hål i finsk kulturkunskap var det spännande att nu se den finska serien Poromafia (Reindeer Mafia), där nämnde Kalliala spelar en brysk patriark i de finska lappmarken. Han gör det fantastiskt!

Serien är rejält karikatyrisk och det är en del svart humor i gestaltningen av både entreprenörer, poliser och MC-skotergäng i gränslandet Finland-Norge-Sverige på Nordkalotten.

Slutet öppnar för säsong 2?

Strax därpå gled jag över till att se ännu en finsk inspel till Nordic/Scandinavian Noir, Kommisarie Hautalehto. Vilket härligt persongalleri, trots helt schemaenlig scandi noir med poliser, konferensrumsdragningar, plötsliga aha-upplevelser, och så vidare, så har den en charmant ton, som gör att man måste trycka skiten på näranog en kväll. Antti Reini som gestaltade “vår” massmördare i Västerbotten, Juha Valjakkala, i Jan Troells Il Capitano är för övrigt med i både Poromafia och Hautalehto nu, till skillnad från förr då, spelandes sköna men lite olika snubbar i femtioårsåldern. Det här hade Finland inte i sig 1989, det var inte bättre förr och ändå får polischefen (som Hautalehto vikarierar för under “sjukskrivningen”) vara en suput och supa i arkivskåpet med svaga ambitioner att dölja misären, men samtidigt fortfarande vara en klart duglig chef. Det är finskt!

Därutöver har jag sett senare avsnitt av Sorjonen som jag inte hade sett tidigare och även där har jag känt värme inför karaktärerna, trots att Sorjonens krimcase nästan uteslutande är isande makabra.

Är det det finska som gör det eller har det hittat en ton i Finland som vi inte bryr oss om i Sverige? Jämför med Beck, där Beck är Beck, men där man också på senare tid försökt förnya med otaliga nya huvudkaraktärer, den ena ointressantare än den andra, med något enstaka undantag.

Kategorier
Kultur

Albuquerque Show

Albuquerque, visst är det en läcker kombination av bokstäver att skriva ut. Stad i New Mexico, som fick namnet av spansk kunglighet som var hertig (eller något sådant) av staden Albuquerque i Spanien, ett namn som tros härstamma från latinets alba quercus, den vita eken. I något sammanhang har jag använt ortsnamnet som en omöjlig frågesportsfråga, försök att stava det här då…

Men framförallt står staden som skådeplats för förvecklingarna i några av 2000-talets hittills mest underhållande serier: Breaking Bad och spin-offen Better Call Saul (båda finns på Netflix). I Breaking Bad får vi se kemilärare Walter White, ställd inför tuffa livsbesked, välja den kriminella banan och lägga allt krut på att tillverka och kränga meth för att tjäna pengar till familjen. Saul Goodman framträder i Breaking Bad som en totalt urartad advokat, som är beredd att göra vad som helst för att få sin del av knarkpengarna. I Better Call Saul får vi istället följa tiden före Breaking Bad som visar på hur Sauls tidigare liv var och hur han hamnade där han hamnade.

Båda serierna, 5 respektive 6 säsonger, har gemensamt att nämnda huvudpersoner introduceras i någotsånär hedervärda ansträngningar för någotsånär goda saker, även om de uppenbart har karaktärsbrister och klåpar sig för jämnan, där det senare bidrar till seriernas mörkt komiska ådra. Denna bild förändras över tid och under resans gång börjar man känna att de borde skärpa sig, innan man inser att de är bortom räddning och ska gå under, på ett eller annat sätt.

Den mer hårdkokta delen står den etablerade knarkhandeln och dess karikatyriska karaktärer för, där varken White eller Goodman egentligen passar in. De båda får orienteringshjälp av den före detta korrupta polisen Mike Ehrmantraut som blir hantlangare för kartellen, men som kanske är den ledande karaktär som bäst kommer undan med hedern i behåll.

Allt detta i Albuquerque, lite som Las Vegas fast utan flärd, ett vattenhål i ett annars till synes oändligt ökenlandskap att gräva ner saker och personer i. Ja, efter 5+6 säsonger är man van och önskar närmast att man snart skulle få träffa dem igen, alla färggranna karaktärer, alla svåra förvecklingar, alla smartheter, alla dumheter och givetvis miljöerna i och kring Albuquerque.

Gillar man dessa serier, kan man också uppskatta Ozark (Netflix) där Jason Batemans revisorskaraktär gör en liknande resa, fast i en annan del av landet.

Kategorier
Kultur Spaning

Finns det nåt kul på Youtube?

Svaret på frågan är ja.

Jag kan väl berätta vad jag har tittat på under det senaste halvåret.

För det första får jag aldrig nog av den finske sångaren Topi Sorsakoskis röst. Den var magisk när man som pojkspoling lyssnade på de stekheta skivorna som dominerade finska listor på 80-talet. Men den är ännu mer magisk när man lyssnar på den live och får se hur han liksom gräver den djupa, mörka stämman från det innersta av sin ganska lilla kropp. Eller grävde, innan han dog.

En annan som dog var Norm Macdonald som gick ur tiden i höstas. Jag konstaterade då att jag gillade honom skarpt back in the days när Saturday Night Live gick på ZTV. Men som ankare i Weekend Update i SNL var han lite flängig, då var föregångaren Kevin Nealon favoriten på 90-talet. Men någon natt nu såg jag det mesta av honom, och flängig är han ju, men helt enkelt rolig. Han gjorde en grej av att hos de amerikanska talkshowvärdarna aldrig prata om något vettigt, utan dra långrandiga rövarhistorier som i slutändan landade i en riktig dålig ordvits. Ett tips är att avnjuta något dravel, men sedan avsluta med hans dragning i Lettermans sista show.

Det är bara att tacka alla nördar som sett till att ta reda på guldkornen. Det här med SNL och Letterman var rätt så stora delar av mitt 90-tal. Vanliga drama- och komediserier har repriserats om och om igen, men tack vare nördar och oändliga Google-servrar får man nu ta del av även sådant. Man har t o m fått se sådant som det pratades om men som aldrig själv såg då: den stora fejden efter att Jay Leno tog över det finaste programmet Tonight Show, fastän nästan alla var överens att Letterman var den självklara arvtagaren. Conan O’Brien som senare blev en stor favorit, tog över Lettermans show, som flyttade till en annan kanal. Tack vare nördarna och servrarna, har jag sett O’Briens darriga men ändå rätt hyggliga första program – han hade bara skrivit för SNL och Simpsons och skulle då ta över Lettermans senkvällsshow. Men det flög inte riktigt, folk klagade, kritikerna kritiserade – tills Letterman efter en tid var gäst och hyllade sin efterträdare och deras grej. Just det, den intervjun har jag också fått se. Tack. Det finns förresten en Letterman-kanal med alla klassiska program.

Det är en ogripbar tid av kulturell lyx vi lever i när man kan se och lyssna på liveframträdanden av vad som helst. Ja, det fanns ju redan ett exempel ovan, men man kan lyssna på band, tiotusen olika covers av olika låtar och what not. Snabbt blir det att du glömmer sova.

Frågar man sina barn kan man dessutom se sk youtubers spela spel. Jag tittar inte så mycket, men hör dem. Vissa är faktiskt riktigt behagliga att lyssna på och trevliga i tonen, medan andra är irriterande gaphalsar.

Sedan finns det ju oceaner av trams. Ibland är det riktigt roligt. Som när Jakob Eklund passionerat säger: “Du…” och sedan “Vad fan!”. Eller när Leif GW Persson grymtar och rosslar, i en timme om du så önskar.

Och så finns det bra videos med tips om att lösa problem, men tyvärr också ännu fler videos som påstår sig tillhandahålla lösningar på problem, men gör inte det alls. De senare får man försöka hålla sig undan.

Kategorier
Kultur Spaning

Självhjälp genom livet

Dagens barn har det så bra. De är så respekterade, sedda och bekräftade. Dessutom har de Daniel Tiger, denna lyckliga tigerunge, som är så respekterad, sedd och bekräftad och som anammar alla de psykologiska självhjälpskampsånger som de makalöst respekterande, seende och bekräftande föräldrarna mamma och pappa Tiger förser honom med. Okej, ibland är det hans perfekta fröken eller någon av de andra otroliga vuxna förebilderna i Daniel Tigers kvarter.

I avsnittet Daniel går på toa händer det t ex att Daniel blir kissnödig och lite orolig. Fröken och, eller, föräldrar ser och bekräftar och så musik i en trivsam trudelutt:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

En annan gång ska Daniel smaka på okända grönsaker. Inga problem, ingen måste äta bara för att, men:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

I ett tredje exempelavsnitt hämtar tigrarna en tårta till Daniels kalas, men som blir mosad på färden hem. Daniel blir jätteledsen, föräldrarna ser och bekräftar. Men Daniel, smakar inte tårtan ändå jättegott?

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Vilka verktyg dagens barn får! En liten sång och det går över. De kommer inte att behöva KBT eller antidepressiva.

Märkligt nog finns det inga vanliga föräldrar i Daniel Tigers kvarter, sådana som har gränser för tålamod och gör bort sig, som ibland inte når fram till perfekt uppfostran.

När Daniel blev äldre drabbades han givetvis ändå av livet. Det finns ju alltid där och väntar med alla käftsmällar. Mamma och pappa följde inte längre med honom överallt, och de var dessutom skilda, men deras röster ekade för alltid i hans huvud.

När han blev för full på festen och började må riktigt illa:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

När han, med lite skam bakerst i registret, var nyfiken på hur det skulle kännas om hans tvivlande flickvän pussade på den lite och utbrast:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

När Daniel och hans ex bara inte kunde komma överens om var de skulle bo och den satans socialtjänsten vittnade för att barnen hade det bäst hos mamma 70 mil bort. Men att han äntligen skulle få möjlighet till egentid och hinna läsa den där fejk-Stieg Larsson av Lagercrantz.

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Foto: (C) PBS
Kategorier
Kultur

Living the life i Liberty City

Till slut har jag lyckats spela Grand Theft Auto IV. Ja, spelet har nu några tolv år på nacken och för mig som en mycket glad spelare av den gamla trilogin GTA III, GTA Vice City och GTA San Andreas (2001-2004) var det stort när ett nytt spel till slut släpptes 2008. Men tji fick jag. Trots en ganska kompetent dator, räckte inte grafikkortet till och det hade krävts en rejäl investering för att få det att lira och det blev aldrig av. Tills nu. Eller ja, jag blev ju med Playstation 3 där någon gång 10 år sedan och köpte faktiskt GTA IV begagnad på rea någon tid därefter. Det fungerade förstås bättre, men jag har aldrig lärt mig att spela den här typen av spel med handkontroll, jag behöver mus och tangentbord. Jag gav upp ganska snabbt och därför fick det vänta till nu. Nu räcker de flesta datorer till och när jag i höstas såg att man kunde köpa spelet digitalt för 49 kronor, så var det inget snack (49 kronor för denna upplevelse är helt ofattbart värde, särskilt om man jämför med de potentiellt obegriplig dyra skitspelen).

Men ett tolv år gammalt spel, kan det verkligen vara något? Ja, verkligen! Animeringen av karaktärerna är kanske lite stabbig; inte för att jag själv har spelat nyare spel, men jag tycker mig ha sett att nyare spel kan erbjuda ännu mer realistiska rörelsemönster och en annan mänsklig mjukhet i animationen. Men annars är det fantastiskt! Liberty City är en skönhet, och inte för att jag varit där, men efter att man spelat känns det som att jag har varit i New York som agerar förlaga. Faktum är att jag var tvungen att prova Google Streetview för att jämföra lite och kunde snabbt konstatera otroliga likheter ner i minsta detalj. Ljuset i gryning eller solnedgång, olika väder och det omgivande vattnet, det känns inte gammalt på något sätt trots att det gått 12 år!

Berättelsen är som i tidigare spel fokuserad på en huvudperson som kommer in som en anonym fixare åt småskurkar, för att sedan stiga i graderna och till slut själv bli en maktfaktor på gatorna. De berättelsebärande uppdragen drivs av filmiska scener (cutscenes) där huvudpersonen träffar någon, gör upp planer, innan man därefter får bege sig ut och verkställa. Det är helt enkelt lite som en interaktiv actionkomedi med ett nödvändigt finurligt manus, som gör att man aldrig tappar intresset. För det har jag känt även med de tidigare spelen, att det tidvis kan bli lite tjatigt när det blir många liknande eldstrider på rad. En extra utmaning i spelet är att man ska upprätthålla och vårda sina relationer vid sidan av uppdragen: gå på lokal och dricka med kusinen och sedan raglande försöka få tag i en taxi innan båda blir överkörda, spela bowling, biljard eller kasta pil. Sidoutmaningar i den stora fria världen är kul, men det är ändå berättelsen som skapar den bästa stämningen.

Våldsamt är det förstås, precis som det alltid varit. I det allra första enkla DOS-spelet med vy uppifrån fick man bonus för att köra över alla Hare Krishna-munkar i ett svep. Bland mycket annat. I GTA IV är det väldigt mycket blodiga uppgörelser, ett misslyckat bankrån renderar tiotals döda poliser, och ibland uppmanas man i en obetydlig skärmytsling i en skitsak ta livet av någon oviktig typ – och då kan de rycka till i den moraliska kompassen, även om det bara är ett spel. Sedan finns det märkligt nog några nyckelsekvenser där spelet ger en valet att skona någon, vilket beroende på val ger olika konsekvenser. Det kommer att dröja ett bra tag innan mina barn får prova de här spelen, då ska de ha skolats in med lite klassisk actionfilm först. Die Hard, Dödligt vapen, någon Jöns Bond, kanske.

Jag får väl gå och kolla specifikationer på GTA V, men som ett spel från 2013 finns det nog anledning att hoppas att även det rullar på fint på en dussindator på 20-talet. Och bara tanken att det nog finns minst en handfull ytterligare fantastiska spel från förr att köpa till relevant peng för timmar av härligt spelande gör att det pirrar i kroppen. Gäller bara att en vacker dag få tid för det.

Kategorier
Kultur

Låtskrivare: Wolfgang Amadeus Mozart?

Det har varit några omtumlande kvällar när jag kommit att läsa runt något lite på det världsomspännande Internet. Den gudasände kompositören som pruttade ut symfonier och kräktes fram operor under sitt korta, hektiska partyliv, har visat sig vara som alla andra låtskrivare, säg typ Håkan Hellström, som plockar på sig ett och annat, och ibland skamlöst ganska mycket rakt av. Ja, Mozart var tveklöst ett musikaliskt geni och Håkan Hellström har också har något visst, men alla är en del av en kanon och inget notblad är någonsin helt blankt. Ibland tar man lite mer än så.

Johnossi – Dead End (2008)
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (2013)
The Killers – When You Were Young (2006)

Låtar låter lika, men ändå olika. Ackordföljder som fungerar är inte oändliga, rock’n roll-basgångar är som de är. Låtarna ovan kan i introdelen utan tvekan ihopblandas, men blir sedan ändå tre olika låtar. Skulle vi skriva ner noter, så skiljer de sig åt avsevärt.

Det är väl ytterst sällan plagiatanklagelser leder någonvart inom musikvärlden. Det tycks mest bli skarpt när någon menar att man i något skede varit med och jobbat på en låt, men sedan blir utan låtskrivarerkännandet (och royalty). Ibland har man gjort upp på allvar, som jag minns att jag läst att Radiohead fick göra med sin låt Creep efter att ha stämts av låtskrivare från 70-talet. Det finns uppenbar likhet i versen, men herregud, come on – Radiohead var snälla som gjorde dem till medförfattare i tvisten som trots allt löstes utanför domstol.

Radiohead – Creep (1993)
The Hollies – The Air That I Breathe (1972)

Men Mozart då? Han fick ju sina noter från Gud, trots att han var en sådan strulpelle? Ett av mina favoritverk är hans Requiem, som är så smärtsamt vacker. Omständigheterna kring verkets tillkomst ger det bara mer djup; att det var hans sista verk, det lär ha varit en för honom okänd beställare, han var sjuk och sägs ha upplevt sig skriva sin egen dödsmässa, osv. Särskilt raffig bild av omständigheterna har man om man sett filmen Amadeus som skruvar till det ytterligare och använder sig av den avundsjuke hovkompositören Salieri som beställare och medhjälpare – vilket inte är sant. Men man vet heller inte riktigt vad som är sant. Det var dock en greve Walsegg som beställde rekviemet och skulle förmodligen ge ut den som sin egen, varför Mozarts änka Constanze genast efter Mozarts död, var tvungen att göra allt för få verket färdigt och få ut det som Mozart-verk, för att hon skulle få betalt då och framgent. Idag är det vida känt att Süssmayr fick uppdraget att slutföra rekviemet, men det kan ha varit fler inblandade. Bilden av kampen med att skriva verket som ges i filmen Amadeus, som jag såg någon gång tidigt på 90-talet, var ändå en tydlig inkörsport till att älska verket. Så småningom köpte jag verket på skiva och lyckades spela in ett framträdande på TV, innan jag dessutom tog mig iväg och såg det uppföras i Umeå stadskyrka – ja, även fortsättningsvis är annonser om konserter med Mozarts Requiem vanligt förekommande i allhelgonatider. Jag har alltid tänkt att det är magiskt, att musiker, solister och kör, står där nu 200 år senare, med sina häften som det står Mozart på och levererar denna magi.

Men Mozart var inte rakt av en gudomlig kreatör: han kunde också kasta in en basgång eller ackordföljd, som han hade hört. Det var, som sagt, omtumlande att häromsistens lyssna på några delar av Händels produktion och upptäcka att Händel kanske borde få credit och STIM-pengar för Mozarts Requiem.

Wolfgang Amadeus Mozart – Requiem I. Introitus II. Kyrie (1791)
Georg Friederich Händel – The ways of Zion do mourn (1737)
Georg Friederich Händel – Messiah 26b. And with His stripes we are healed (1741)

Nå, trots samma ackordföljd bitvis, så är Mozart lite mer rock’n roll. Eller som kejsaren i Wien sa i filmen Amadeus, för att på något sätt hävda sin överhet: Det kanske är lite för många noter, herr Mozart.

Det finns massor med hela rekviem på Youtube. För nybörjaren kan det passa med en excentrisk showman till dirigent, och för övrigt en manlig kontratenor som solist på stolen där man nästan alltid ser en kvinnlig alt, ja, och only in Holland, ett extranummer: