Kategorier
Kultur Spaning

Självhjälp genom livet

Dagens barn har det så bra. De är så respekterade, sedda och bekräftade. Dessutom har de Daniel Tiger, denna lyckliga tigerunge, som är så respekterad, sedd och bekräftad och som anammar alla de psykologiska självhjälpskampsånger som de makalöst respekterande, seende och bekräftande föräldrarna mamma och pappa Tiger förser honom med. Okej, ibland är det hans perfekta fröken eller någon av de andra otroliga vuxna förebilderna i Daniel Tigers kvarter.

I avsnittet Daniel går på toa händer det t ex att Daniel blir kissnödig och lite orolig. Fröken och, eller, föräldrar ser och bekräftar och så musik i en trivsam trudelutt:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

En annan gång ska Daniel smaka på okända grönsaker. Inga problem, ingen måste äta bara för att, men:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

I ett tredje exempelavsnitt hämtar tigrarna en tårta till Daniels kalas, men som blir mosad på färden hem. Daniel blir jätteledsen, föräldrarna ser och bekräftar. Men Daniel, smakar inte tårtan ändå jättegott?

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Vilka verktyg dagens barn får! En liten sång och det går över. De kommer inte att behöva KBT eller antidepressiva.

Märkligt nog finns det inga vanliga föräldrar i Daniel Tigers kvarter, sådana som har gränser för tålamod och gör bort sig, som ibland inte når fram till perfekt uppfostran.

När Daniel blev äldre drabbades han givetvis ändå av livet. Det finns ju alltid där och väntar med alla käftsmällar. Mamma och pappa följde inte längre med honom överallt, och de var dessutom skilda, men deras röster ekade för alltid i hans huvud.

När han blev för full på festen och började må riktigt illa:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

När han, med lite skam bakerst i registret, var nyfiken på hur det skulle kännas om hans tvivlande flickvän pussade på den lite och utbrast:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

När Daniel och hans ex bara inte kunde komma överens om var de skulle bo och den satans socialtjänsten vittnade för att barnen hade det bäst hos mamma 70 mil bort. Men att han äntligen skulle få möjlighet till egentid och hinna läsa den där fejk-Stieg Larsson av Lagercrantz.

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Foto: (C) PBS
Kategorier
Kultur

Living the life i Liberty City

Till slut har jag lyckats spela Grand Theft Auto IV. Ja, spelet har nu några tolv år på nacken och för mig som en mycket glad spelare av den gamla trilogin GTA III, GTA Vice City och GTA San Andreas (2001-2004) var det stort när ett nytt spel till slut släpptes 2008. Men tji fick jag. Trots en ganska kompetent dator, räckte inte grafikkortet till och det hade krävts en rejäl investering för att få det att lira och det blev aldrig av. Tills nu. Eller ja, jag blev ju med Playstation 3 där någon gång 10 år sedan och köpte faktiskt GTA IV begagnad på rea någon tid därefter. Det fungerade förstås bättre, men jag har aldrig lärt mig att spela den här typen av spel med handkontroll, jag behöver mus och tangentbord. Jag gav upp ganska snabbt och därför fick det vänta till nu. Nu räcker de flesta datorer till och när jag i höstas såg att man kunde köpa spelet digitalt för 49 kronor, så var det inget snack (49 kronor för denna upplevelse är helt ofattbart värde, särskilt om man jämför med de potentiellt obegriplig dyra skitspelen).

Men ett tolv år gammalt spel, kan det verkligen vara något? Ja, verkligen! Animeringen av karaktärerna är kanske lite stabbig; inte för att jag själv har spelat nyare spel, men jag tycker mig ha sett att nyare spel kan erbjuda ännu mer realistiska rörelsemönster och en annan mänsklig mjukhet i animationen. Men annars är det fantastiskt! Liberty City är en skönhet, och inte för att jag varit där, men efter att man spelat känns det som att jag har varit i New York som agerar förlaga. Faktum är att jag var tvungen att prova Google Streetview för att jämföra lite och kunde snabbt konstatera otroliga likheter ner i minsta detalj. Ljuset i gryning eller solnedgång, olika väder och det omgivande vattnet, det känns inte gammalt på något sätt trots att det gått 12 år!

Berättelsen är som i tidigare spel fokuserad på en huvudperson som kommer in som en anonym fixare åt småskurkar, för att sedan stiga i graderna och till slut själv bli en maktfaktor på gatorna. De berättelsebärande uppdragen drivs av filmiska scener (cutscenes) där huvudpersonen träffar någon, gör upp planer, innan man därefter får bege sig ut och verkställa. Det är helt enkelt lite som en interaktiv actionkomedi med ett nödvändigt finurligt manus, som gör att man aldrig tappar intresset. För det har jag känt även med de tidigare spelen, att det tidvis kan bli lite tjatigt när det blir många liknande eldstrider på rad. En extra utmaning i spelet är att man ska upprätthålla och vårda sina relationer vid sidan av uppdragen: gå på lokal och dricka med kusinen och sedan raglande försöka få tag i en taxi innan båda blir överkörda, spela bowling, biljard eller kasta pil. Sidoutmaningar i den stora fria världen är kul, men det är ändå berättelsen som skapar den bästa stämningen.

Våldsamt är det förstås, precis som det alltid varit. I det allra första enkla DOS-spelet med vy uppifrån fick man bonus för att köra över alla Hare Krishna-munkar i ett svep. Bland mycket annat. I GTA IV är det väldigt mycket blodiga uppgörelser, ett misslyckat bankrån renderar tiotals döda poliser, och ibland uppmanas man i en obetydlig skärmytsling i en skitsak ta livet av någon oviktig typ – och då kan de rycka till i den moraliska kompassen, även om det bara är ett spel. Sedan finns det märkligt nog några nyckelsekvenser där spelet ger en valet att skona någon, vilket beroende på val ger olika konsekvenser. Det kommer att dröja ett bra tag innan mina barn får prova de här spelen, då ska de ha skolats in med lite klassisk actionfilm först. Die Hard, Dödligt vapen, någon Jöns Bond, kanske.

Jag får väl gå och kolla specifikationer på GTA V, men som ett spel från 2013 finns det nog anledning att hoppas att även det rullar på fint på en dussindator på 20-talet. Och bara tanken att det nog finns minst en handfull ytterligare fantastiska spel från förr att köpa till relevant peng för timmar av härligt spelande gör att det pirrar i kroppen. Gäller bara att en vacker dag få tid för det.

Kategorier
Kultur

Låtskrivare: Wolfgang Amadeus Mozart?

Det har varit några omtumlande kvällar när jag kommit att läsa runt något lite på det världsomspännande Internet. Den gudasände kompositören som pruttade ut symfonier och kräktes fram operor under sitt korta, hektiska partyliv, har visat sig vara som alla andra låtskrivare, säg typ Håkan Hellström, som plockar på sig ett och annat, och ibland skamlöst ganska mycket rakt av. Ja, Mozart var tveklöst ett musikaliskt geni och Håkan Hellström har också har något visst, men alla är en del av en kanon och inget notblad är någonsin helt blankt. Ibland tar man lite mer än så.

Johnossi – Dead End (2008)
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (2013)
The Killers – When You Were Young (2006)

Låtar låter lika, men ändå olika. Ackordföljder som fungerar är inte oändliga, rock’n roll-basgångar är som de är. Låtarna ovan kan i introdelen utan tvekan ihopblandas, men blir sedan ändå tre olika låtar. Skulle vi skriva ner noter, så skiljer de sig åt avsevärt.

Det är väl ytterst sällan plagiatanklagelser leder någonvart inom musikvärlden. Det tycks mest bli skarpt när någon menar att man i något skede varit med och jobbat på en låt, men sedan blir utan låtskrivarerkännandet (och royalty). Ibland har man gjort upp på allvar, som jag minns att jag läst att Radiohead fick göra med sin låt Creep efter att ha stämts av låtskrivare från 70-talet. Det finns uppenbar likhet i versen, men herregud, come on – Radiohead var snälla som gjorde dem till medförfattare i tvisten som trots allt löstes utanför domstol.

Radiohead – Creep (1993)
The Hollies – The Air That I Breathe (1972)

Men Mozart då? Han fick ju sina noter från Gud, trots att han var en sådan strulpelle? Ett av mina favoritverk är hans Requiem, som är så smärtsamt vacker. Omständigheterna kring verkets tillkomst ger det bara mer djup; att det var hans sista verk, det lär ha varit en för honom okänd beställare, han var sjuk och sägs ha upplevt sig skriva sin egen dödsmässa, osv. Särskilt raffig bild av omständigheterna har man om man sett filmen Amadeus som skruvar till det ytterligare och använder sig av den avundsjuke hovkompositören Salieri som beställare och medhjälpare – vilket inte är sant. Men man vet heller inte riktigt vad som är sant. Det var dock en greve Walsegg som beställde rekviemet och skulle förmodligen ge ut den som sin egen, varför Mozarts änka Constanze genast efter Mozarts död, var tvungen att göra allt för få verket färdigt och få ut det som Mozart-verk, för att hon skulle få betalt då och framgent. Idag är det vida känt att Süssmayr fick uppdraget att slutföra rekviemet, men det kan ha varit fler inblandade. Bilden av kampen med att skriva verket som ges i filmen Amadeus, som jag såg någon gång tidigt på 90-talet, var ändå en tydlig inkörsport till att älska verket. Så småningom köpte jag verket på skiva och lyckades spela in ett framträdande på TV, innan jag dessutom tog mig iväg och såg det uppföras i Umeå stadskyrka – ja, även fortsättningsvis är annonser om konserter med Mozarts Requiem vanligt förekommande i allhelgonatider. Jag har alltid tänkt att det är magiskt, att musiker, solister och kör, står där nu 200 år senare, med sina häften som det står Mozart på och levererar denna magi.

Men Mozart var inte rakt av en gudomlig kreatör: han kunde också kasta in en basgång eller ackordföljd, som han hade hört. Det var, som sagt, omtumlande att häromsistens lyssna på några delar av Händels produktion och upptäcka att Händel kanske borde få credit och STIM-pengar för Mozarts Requiem.

Wolfgang Amadeus Mozart – Requiem I. Introitus II. Kyrie (1791)
Georg Friederich Händel – The ways of Zion do mourn (1737)
Georg Friederich Händel – Messiah 26b. And with His stripes we are healed (1741)

Nå, trots samma ackordföljd bitvis, så är Mozart lite mer rock’n roll. Eller som kejsaren i Wien sa i filmen Amadeus, för att på något sätt hävda sin överhet: Det kanske är lite för många noter, herr Mozart.

Det finns massor med hela rekviem på Youtube. För nybörjaren kan det passa med en excentrisk showman till dirigent, och för övrigt en manlig kontratenor som solist på stolen där man nästan alltid ser en kvinnlig alt, ja, och only in Holland, ett extranummer:

Kategorier
Kultur Personligt

Vad finns det att säga?

Ät upp maten. Borsta tänderna. Ta på dig byxor! Sänk volymen. Plocka undan det där innan du börjar med något annat. Håll munnen ovanför tallriken, så hamnar inte allt på golvet. Knuffas inte! Gå inte ut på vägen. Jag sa ju att jag hörde att du var färdig.

Vänta, ska bara gå ner i tvätten. Måste in och handla några saker. Ska bara betala räkningarna. Man måste jobba för att kunna betala räkningarna.

Medelålders med barn, ett signifikant urval av innehållet.

Barnen, dessa små underverk till avbilder, äter upp något inom en. De ger mer än allt tillbaka, men en del av den pulserande själ man förut hade urholkas. Det sammanfaller förresten med åldern, den där känslan av att, jaha, det var ungefär så här det blev. En avstannande utvecklingskurva, en platåfas. Den inre passionen nöjer sig med praktiska lösningar och eventuella drömmar är högst realistiska.

Med det sagt, finns inget mer att säga.

Vardagsrealismen kan vara underhållande i berättelser, som i filmer, TV-serier, humorföreställningar och seriestrippar (branscher som domineras av medelålders skapare) och locka till medelålders igenkännande nickande. Men av det ständigt stressade och något uttråkade sinnelaget kommer knappast någon storslagen konst. Inte för att jag är någon kännare, men vill påstå att det inte är några många klassiska verk som omedelbart kan associeras till medelålders med barn. Trasan som luktar illa. Tvätten som är ovikt. Små barns avvikande beteende.

Jag är världens mest ambitiösa musiker utan takt eller ton, men har nu gått in i väggen. Det finns inget att säga, inget att sätta ton på, inget att förmedla. Återstår att vara en briljant musiker som förmedlar briljans, men det är svårt utan takt eller ton.

Alla försök till att berätta något lite personligt om nuet landar i patetisk självömkan. Ja, i och för sig var man i liknande läge genom hela tonårstiden också, fast på klart lösare grunder.

Återstår att, som många andra, berätta de gamla berättelserna från när känsloregistret sträckte sig från himmel till helvete. Eller att, som Tommy Nilsson exempelvis, berätta om de små sakerna i fyrtioåringens liv. I många år har jag skrattat åt Nilssons sexlåt, men läste någon gång nyligen att det är en låt, inte om osande passionerad älskog, utan att i allmänhet ha sex med dåvarande frun Malin Berghagen, mitt i livet, som en liten färgklick. På något sätt blir låten mer begriplig.

Vi kan blunda bort,
Allting trist och grått, med en erotisk dos.
Inget annat nu,
Inga spår av tid och rum.
Får jag komma in,
När du öppnar dig, som en vild ros?
Kan du visa mig,
Runt ditt vackra land en stund?

Tommy Nilsson sjunger Foto: Bengt Nyman CC-BY

Nej, det blir inga lovsånger till välfyllt skafferi eller frihetsrock om att gå och skita. Det får lov att bli de gamla berättelserna och känslorna och möjligen patetisk självömkan med viss finess, som en sådan som Jocke Berg varit ganska bra på. Ja, om man får tid över någon gång.

Kategorier
Kultur Personligt

Musiksmakens utveckling

Helvete. Nu har jag blivit utmanad på Facebook att ange tio album som format min musiksmak. Jag är ju ingen albumlyssnare. Men okej, låt oss göra ett försök.

Vemodsbetonad poprock, gärna både synthar och gitarrer. Det är väl någonstans där min musiksmak ligger. Jag dristar mig till två grundbultar: Kent och den finska kombon Topi Sorsakoski med Agents. Den senare blev jag fullmatad med under stora delar av låg- och mellanstadiet. Kent blev ett faktum mot senare delen av gymnasiet. Vad hände däremellan?

Vi hade Elton John i huset, så han måste nog räknas som viktig del också. Slutet av 80-talet och början av 90-talet var det annars mycket MTV – man konsumerade hitsen. Min kompis T älskade PJ Harvey, Björk och Portishead – deras aktuella skivor var en utmärkt ljudkuliss för våra balkonghäng i ljusa sommarnätter. Bra och cool alternativ musik, men det tog inte fart i mig. Alanis Morissettes första och typ enda skiva berörde mig på starkt på något sätt, kanske är det lite offerkoftans lovsång.

Britpop blev så småningom en väsentlig spelare och Oasis platsar nog bland 10 skivor. Men såväl bröderna som musiken kunde vara lite väl gapig emellanåt, så kärleken var svår. Britterna tjatade sinsemellan om vem som var bäst, men från sidan var det ju enklast att plocka russinen ur alla kakor. The Verve måste med. Radioheads 90-talsskivor har vuxit ända till dags dato: fått nya stora favoritlåtar bara några år sedan. Magnus Carlsons svenska soloprojekt var en favorit – musiken ofta som Weeping Willows, som jag märkligt nog inte lyssnat mer på. Melody Clubs käcka melodiösa och synthiga poprock gjorde avtryck. Men WW kanske är mer ett svar mot det finska och Melody Club en glättigare partyvariant rock med synthinslag som passade mig utifrån tidigare formning. Bob Hund! Slamrigt, finurligt och med synth närvarande – ja, tack.

Det tycks vara 1994-2002 som det stora präglandet skett. Det är i poprocken som de jämnaste favoriterna finns. Tänker om det måste in något tyngre, för det är klart att man lyssnade på Guns ‘n Roses Use your illusion-skivor, Metallicas svarta, Bon Jovi, Europe och så vidare. Men det är som att hårdrockens bredd inte biter lika bra som poprockens. Grungen däremellan, tja, kanske Nevermind – som jag gillade – men ännu mer som symbol för den känslosvallande gitarren – mer frustrerad än rocken, lite mer städad än punken.

Var får jag in den elektroniska musiken då? Det finns många kandidater, men på något sätt landar det i det dominerande året 1997 och Sash! som levererade melodiösa danshits med Ecuador och Stay. Okej, vi kör på det. Men det hade kunnat vara mycket annat på den fronten.

  • Elton John – Goodbye Yellow Brick Road (1973)
  • Topi Sorsakoski & Agents – Pop (1988)
  • Nirvana – Nevermind (1991)
  • Oasis – (What’s the Story) Morning Glory? (1995)
  • Alanis Morissette – Jagged Little Pill (1995)
  • Sash! – It’s my life (1997)
  • Radiohead – OK Computer (1997)
  • The Verve – Urban Hymns (1997)
  • Kent – Isola (1997)
  • bob hund – Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (1998)

Kategorier
Kultur Personligt Spaning

Adagio i g-moll

Giazottos Adagio i g-moll

Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:

En fantastisk vinter.

Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.

Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.

Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.

Kategorier
Kultur Spaning

Vem är bra i finansvärlden?

Tro inte att jag vet något, ty jag är så långt ifrån finansvärlden man kan komma – detta är bara spekulation utifrån dramateater i finansvärldsmiljö, nu senast tyska Bad Banks, som finns på HBO. Men det här är kunskapskraven för spelare i finansvärlden:

E: Du ska vara hel och ren, gärna i god fysisk form, gärna ganska snygg och klä dig som alla andra. Du ska väl ha någon sorts ekonomisk utbildning, ju svårare tillgänglig utbildning desto bättre. Du ska fixa tugget och ha grundläggande förmåga att sälja idéer, särskilt dåliga. Du duger också om du är jurist eller vass programmerare. Du ska sträva efter att vara bäst, för att åstadkomma vinst för företaget varje minut. Du skall inte ifrågasätta dina överordnade.

C: Du ska dessutom ha utvecklat ett nätverk för att snabbt kunna få information och snabbt lösa problem, sälja skit, när situationen kräver det. Du ska ha provat på brottsligt förfarande för att åstadkomma vinst för företaget. Du ska ha fått dina överordnade att lita på dig, fastän de inte borde. Du ska ha grundläggande insikt om att även om ni är ett team eller ett företag, så är ni egentligen bara löst beroende av varandra och var och en strävar efter största möjliga nytta för sig själv.

A: Du ska sitta i styrelsen eller ha tillgång till dess verksamhet. Du ska vara önskad ur livet av åtminstone en handfull personer. Du ska ha miljoner euro på konton i skatteparadis. Du har inte längre någon gräns för vad du kan vidta för åtgärder för att göra vinst eller rädda dig själv. Du är helt skrupelfri: inget samvete, ingen ångest.

Kategorier
Kultur Personligt

Den hederliga Björnligan

När jag växte upp prenumererade min moster i Finland på finska Kalle Anka, Aku Ankka, åt mig. Det är jag tacksam för – det gav fortlöpande läsövning även när man hade lämnat den finska skolan i Umeå. Det var ingen vidare ordning i vårt hushåll; det känns som att det var ytterst sällan vi åt tillsammans, så för det mesta hade jag Kalle med mig till bords. Av dessa dussinhistorier är det inte många som fastnat i minnet, men en minns jag riktigt bra:

Björnligan blev hederliga företagare och startade en bensinmack ett stenkast från von Ankas pengabinge. Det tycktes gå riktigt bra! Kunderna kom och kunderna gick. Vad roligt! Äntligen! Nu slipper de försöka tjuva och göra bort sig, och farfar Björnbuse får en bra pension. Farbror Joakims oklädsamma snålhet bidrog givetvis till att det kändes helt okej att konkurrensen från Björnligan blev så pass stark att det märktes på nivåerna i pengabingen. Det var vackert så länge det varade. Men till slut var det väl Joakim själv eller om det var Kalle som vid fel tillfälle for och tankade på macken och istället för bensin kom det pengar ur pumpen, eller om det blev en läcka på ledningen. Björnbusarna hade kopplat upp sig direkt mot pengabingen och tömde den, sakta men säkert underifrån. Åh, så typiskt.

En gång tjuv, alltid tjuv? Ibland är det väl så, men jag tror att jag mentalt har en benägenhet att ge andra chanser till den som sonat sitt straff och tycks försöka välja rätt väg. Inte så att jag är bekant med kriminella, men även i mer flagranta fall som man tagit del av i fiktionens värld har jag hoppats på nya, hederliga tider – men där, som i Björnligans fall, går det alltid åt helvete till slut.

Kategorier
Data/IT Kultur

De potentiellt obegripligt dyra skitspelen

1993 köpte jag spelet NHL 94 till Super Nintendo. Det kan ha kostat 399 kronor kanske.

(Här insåg jag att min poäng i rollen som konsument faller lite, för så småningom följde den obegripligt lättillgängliga pirattiden, dvs, jag minns inte riktigt vad jag köpte och vad jag utvärderade för eget bruk(?).)

Jag fick spelet Half-Life i födelsedagspresent av någon, kan det rent av ha varit Höök? Han kanske betalade 299 kronor året efter release.

Man kunde köpa Photoshop med studentlicens för, säg 1999 kr.

Ja, ännu 2011ish köpte jag premiumversionen av något mobilspel för 29 kronor för att slippa reklam.

Klart och betalt.

Sedan kom NHL 95 och du fick fundera om du behövde det också eller om det fick vara. Half-Life 2, Grand Theft Auto: Vice City, Photoshop 5, Office 2003 kom som nya erbjudanden.

Idag är Photoshop ett abonnemang, helt odrägligt dyrt för en som vill använda det sju gånger per år. Då hade jag gärna suttit med ett sju år gammalt Photoshop och redigerat bilder. Det är bara att glömma.

Men värst är en del mobilspel, som uppvisar följande eländiga karaktäristika:

  1. Du kan/måste betala för att kunna uppnå bra resultat
  2. Det är möjligt att betala hur mycket som helst
  3. Spelet är löjligt dåligt

Jag har snöat in mig i ett fotbollmanagerspel. Det spelet är inte värst, då det inte är löjligt dåligt, men det är alltså fullt möjligt att lasta in pengar och köpa sig framgång. Jag vägrar och försöker överleva på de belöningar man får. Ett sätt att få belöning är att testa andra spel, vilket också är orsaken till att jag provat några av de värsta spelen:

Coin Master. Spelidén är att man ska rulla en enarmad bandit och vinna monopolpengar för att bygga upp sin by. Dra i spaken 15 gånger, vinn 100 000, bygg en staty, fortsätt dra, vinn lite och skaffa en panda till din by. Den enda charmen är väl att man kan attackera andra, vilket sker genom att den enarmade banditen landar på tre yxor. Då får man förstöra element i någon annans by och rätt vad det är så är det någon som förstör din. Som vanligt är det inte spelets valuta som används till att spela på den enarmade banditen utan det ska man ha spins till. Rätt vad det är får du ett erbjudande: Special Offer 50 spins och $2M för 59,95 kronor. Skulle inte tro det, va. Men värst är att på de försäljningsrutor som dyker upp erbjuds alltså köp av paket till priser upp till närmare 2000 kronor! Kan det vara någon som har köpt det paketet? Ett barn, måhända. För 2000 kronor får du åtminstone tre premiumspel – titta på spel från några år tillbaka och du får säkert åtta spel. Spel som har en idé och som du efter inköpet äger och kan utvecklas i. Istället för att betala potentiellt svinmycket pengar för att trycka på en knapp och låta slumpen avgöra resten av din framgång. Det är i dessa lägen mina socialistiska horn växer fram och kräver statlig reglering.

Så frågan är om jag i mitt fotbollmanagerspel skulle ha köpt tokens (så heter finvalutan där, ej att förväxla med dollar som också finns), t ex  de 30 tokens som jag fick genom att testa Coin Master, för säg 60 kronor. Kanske hade jag varit lyckligare då.

Kategorier
Kultur

Kent IV: Live in Luleå

Kent kom till Luleå för en sista spelning och den var stabil. Jag vidhåller den kritik jag har haft de senaste åren att det är trist att det  är så mycket pålägg, att allt är så statiskt och rent. Jocke Berg och den duktiga kören skulle nog låta bra om så hela resten av orkestern försvann, bara någon trycker på play.

Men den här städade akten äter upp det mesta av den där mäktiga hjärtskärande känslan som länge präglade bandet. Som när Sami Sirviö och Harri Mänty försökte sätta introt till Revolt III och nästan aldrig fick till det. Eller en gitarrdriven Vi kan väl vänta tills imorgon, där Sirviös lead ylade vemodigt melodiskt. Eller som när Markus Mustonen var den som körade “jag vill ha dig, du är min, du är bara min” till Romeo återvänder ensam.

Det mest spännande under konserten var när någon långt bak i hallen ropade efter När det blåser på månen, vilket Berg otroligt nog snappade upp och berättade sedan att han tycker att texten är skit. Sami Sirviö verkade sugen och började plocka lite på gitarren, och för ett ögonblick tänkte jag att nu händer det, de spelar lite av låten på känn… En sådan karamell hade lyft kvällen från stabil till i det närmaste oförglömlig. Men tyvärr, texten är skit och de hade förstås inte riggat något synthpump till att suga själen ur just den låten.

Stabilt alltså, lite som att lyssna på en skiva. Upplevelsen var även visuellt trevlig. Men den stora känslan och de stora karamellerna uteblev. En riktigt smal låt, något som i stort sett aldrig spelats live, någon låt i en avskalad version där instrumenten driver.

Vågar man hoppas på någon bonuskaramell till de allra sista spelningarna i Stockholm? Det vore nog dumdristigt.

img_20161008_204925 pano_20161008_211028 img_20161008_193401