Kategoriarkiv: Kultur

De potentiellt obegripligt dyra skitspelen

1993 köpte jag spelet NHL 94 till Super Nintendo. Det kan ha kostat 399 kronor kanske.

(Här insåg jag att min poäng i rollen som konsument faller lite, för så småningom följde den obegripligt lättillgängliga pirattiden, dvs, jag minns inte riktigt vad jag köpte och vad jag utvärderade för eget bruk(?).)

Jag fick spelet Half-Life i födelsedagspresent av någon, kan det rent av ha varit Höök? Han kanske betalade 299 kronor året efter release.

Man kunde köpa Photoshop med studentlicens för, säg 1999 kr.

Ja, ännu 2011ish köpte jag premiumversionen av något mobilspel för 29 kronor för att slippa reklam.

Klart och betalt.

Sedan kom NHL 95 och du fick fundera om du behövde det också eller om det fick vara. Half-Life 2, Grand Theft Auto: Vice City, Photoshop 5, Office 2003 kom som nya erbjudanden.

Idag är Photoshop ett abonnemang, helt odrägligt dyrt för en som vill använda det sju gånger per år. Då hade jag gärna suttit med ett sju år gammalt Photoshop och redigerat bilder. Det är bara att glömma.

Men värst är en del mobilspel, som uppvisar följande eländiga karaktäristika:

  1. Du kan/måste betala för att kunna uppnå bra resultat
  2. Det är möjligt att betala hur mycket som helst
  3. Spelet är löjligt dåligt

Jag har snöat in mig i ett fotbollmanagerspel. Det spelet är inte värst, då det inte är löjligt dåligt, men det är alltså fullt möjligt att lasta in pengar och köpa sig framgång. Jag vägrar och försöker överleva på de belöningar man får. Ett sätt att få belöning är att testa andra spel, vilket också är orsaken till att jag provat några av de värsta spelen:

Coin Master. Spelidén är att man ska rulla en enarmad bandit och vinna monopolpengar för att bygga upp sin by. Dra i spaken 15 gånger, vinn 100 000, bygg en staty, fortsätt dra, vinn lite och skaffa en panda till din by. Den enda charmen är väl att man kan attackera andra, vilket sker genom att den enarmade banditen landar på tre yxor. Då får man förstöra element i någon annans by och rätt vad det är så är det någon som förstör din. Som vanligt är det inte spelets valuta som används till att spela på den enarmade banditen utan det ska man ha spins till. Rätt vad det är får du ett erbjudande: Special Offer 50 spins och $2M för 59,95 kronor. Skulle inte tro det, va. Men värst är att på de försäljningsrutor som dyker upp erbjuds alltså köp av paket till priser upp till närmare 2000 kronor! Kan det vara någon som har köpt det paketet? Ett barn, måhända. För 2000 kronor får du åtminstone tre premiumspel – titta på spel från några år tillbaka och du får säkert åtta spel. Spel som har en idé och som du efter inköpet äger och kan utvecklas i. Istället för att betala potentiellt svinmycket pengar för att trycka på en knapp och låta slumpen avgöra resten av din framgång. Det är i dessa lägen mina socialistiska horn växer fram och kräver statlig reglering.

Så frågan är om jag i mitt fotbollmanagerspel skulle ha köpt tokens (så heter finvalutan där, ej att förväxla med dollar som också finns), t ex  de 30 tokens som jag fick genom att testa Coin Master, för säg 60 kronor. Kanske hade jag varit lyckligare då.

Kent IV: Live in Luleå

Kent kom till Luleå för en sista spelning och den var stabil. Jag vidhåller den kritik jag har haft de senaste åren att det är trist att det  är så mycket pålägg, att allt är så statiskt och rent. Jocke Berg och den duktiga kören skulle nog låta bra om så hela resten av orkestern försvann, bara någon trycker på play.

Men den här städade akten äter upp det mesta av den där mäktiga hjärtskärande känslan som länge präglade bandet. Som när Sami Sirviö och Harri Mänty försökte sätta introt till Revolt III och nästan aldrig fick till det. Eller en gitarrdriven Vi kan väl vänta tills imorgon, där Sirviös lead ylade vemodigt melodiskt. Eller som när Markus Mustonen var den som körade ”jag vill ha dig, du är min, du är bara min” till Romeo återvänder ensam.

Det mest spännande under konserten var när någon långt bak i hallen ropade efter När det blåser på månen, vilket Berg otroligt nog snappade upp och berättade sedan att han tycker att texten är skit. Sami Sirviö verkade sugen och började plocka lite på gitarren, och för ett ögonblick tänkte jag att nu händer det, de spelar lite av låten på känn… En sådan karamell hade lyft kvällen från stabil till i det närmaste oförglömlig. Men tyvärr, texten är skit och de hade förstås inte riggat något synthpump till att suga själen ur just den låten.

Stabilt alltså, lite som att lyssna på en skiva. Upplevelsen var även visuellt trevlig. Men den stora känslan och de stora karamellerna uteblev. En riktigt smal låt, något som i stort sett aldrig spelats live, någon låt i en avskalad version där instrumenten driver.

Vågar man hoppas på någon bonuskaramell till de allra sista spelningarna i Stockholm? Det vore nog dumdristigt.

img_20161008_204925 pano_20161008_211028 img_20161008_193401

Caddien – i praktiken

Jag var på väg till jobbet – lite lätt stressad som det kan bli med de flyktiga morgonminuterna. Caddien satt i baksätet, såg sedvanligt lugn ut och tomstirrade på den gröna kulissen av skog. Halvvägs hamnade vi bakom en lastbil, just innan vägen börjar slingra sig ormlikt och omkörningar blir svåra. In på den sista rakan såg jag en mötande lastbil längst där bort. Med japanskt under huven var jag inte kaxig:

– Vad tror du, jag tänkte kanske gå för det?

– Det är en 850-870 meter till kurvan och den mötande kommer i högst 92 kilometer i timmen. Med accelerationstid på 4 sekunder från 85 till 115 kilometer i timmen, har du fortfarande 7-8 sekunder på dig att ta ett beslut och gå för det och ändå klara det säkert. Gå för det! You happy?

– Yeah. Då kör vi!

Efter en tuff dag på jobbet var jag fortsatt lite lätt stressad. Dagishämtning väntade och det kan vara tufft när du är sliten och sonen övertänd. Jag tänkte acetylsalicylsyra.

– Jag funderar på Aspirin inför det här.

– Jadå, det är ett säkert spel. Kör på det. Men du oroar dig?

– Mmm.

– Lägg inte för mycket energi på det nu. Vanligtvis är Jonny och Conny inte på dagis på onsdagar – han är oavsett vad nästan alltid lugnare på onsdagar. Men jag kan gå in och ta blodsockret först, så vet du mer exakt vad du har att sikta på.

– Hörs bra det. Lägg fram plattan utifall att och vi hade en banan i väskan?

– Sure. You happy?

– Yeah.

Klåparen i Midsomer

När ska han lära sig, den gode Barnaby? Sätt punktmarkeringsspan  på samtliga du träffar första dagen så förhindrar du ett massmord. Lätt som en plätt!

Men egentligen ville jag säga att den nye Barnaby är för mysig och rosendoftande. Den gamla, riktiga, Barnaby var lite ärrad och luttrad. Men det verkligt stora skillnaden, och det ska väl sägas att serien alltid haft en komisk ådra, är att den gamla Barnaby grinade illa när han flinade, medan den nya bara flinar töntigt med högt uppdragna mungipor. Det är ungefär som att gå från Clint Eastwoods ensamma ranger till Mel Gibsons Maverick. Faktiskt.

72f02c8179a7c80ab35e1babae088547

A Bentley Production for ITV1 MIDSOMER MURDERS coming soon to ITV1 Picture Shows: FIONA DOLMAN as Sarah Barnaby, Sykes and NEIL DUDGEON as DCI John Barnaby Picture Caption: New DCI John Barnaby arrives in Midsomer and is bemused by the quaint villages and their quirky residents. But when a local DJ is crushed to death at a traditional girls’ boarding school, he soon discovers that murder and deception are never far away. As the death toll rises, could Barnaby’s first case also be his last? For more information, please contact Emily Page on 020 715 73034 / emily.page@itv.com Source: Digital COPYRIGHT: BENTLEY PRODUCTIONS
Foto: ITV / Okänd

Men den gamla var lika usel på att förhindra massmord.

Min skivsamling…

…vad jag minns. Fysiska orginalprodukter alltså. Inga samlingsskivor heller. För sådana har jag verkligen haft.*

  1. Europe – The Final Countdown (kassettband)
  2. Alanis Morissette – Jagged Little Pill
  3. Oasis – Be Here Now
  4. Kent – Isola (eng)
  5. Lars Winnerbäck – Singel
  6. Kent – Du och jag döden
  7. Kent – Hjärta & smärta EP
  8. Kent – Tillbaka till samtiden
  9. Kent – Röd
  10. Kent – En plats i solen
  11. Kent – Box 1991-2008
  12. Jaakko Teppo – Jälkitauti
  13. Kent – Jag är inte rädd för mörkret
  14. Kent – Tigerdrottningen
  15. Kent – Då som nu för alltid

Får uppdatera om jag kommer på något… Hade ganska mycket klassisk musik, men de skivorna är nog att betrakta som samlingsskivor. Det var nog bara Mozarts Requiem som var ett komplett verk.

* Jag lyckades bli prenumerant av Mr Music genom en telefonförsäljare. Hade något märkligt motstånd till att stänga av skiten. Om jag minns rätt så fixade Robert till det en fredagseftermiddag med en öl i handen.

 

 

Kent III: Antal ord (eller varför Isola är bäst)

Det finns många olika orsaker till varför Isola är min favoritskiva, orsaker till vilka jag ber att få återkomma. Även om alla senare skivor är bra, har jag haft vissa invändningar. För mycket ah ah och framförallt har låtarna blivit för texttunga. Jag tycker visst att Jocke Berg kan fånga relevanta känslor i ord, men för mig har känslorna förmedlade i musikens kraft och melodiernas vemod varit de mest träffande. Ibland har orden stärkt känslorna, men generellt har orden haft mindre betydelse.  När det blir för mycket text ligger den istället ivägen. Det är frustrerande att jag aldrig lär mig texten till en skön låt som Sjukhus. Inledningsspåret på sista skivan, Andromeda, har varken intro eller outro och 336 ord på fyra och en halv minut. Jag kommer ihåg några enstaka av dem. Jämför med Livräddaren som inleder Isola med 58 ord på samma tid, där förvisso outrot tar två och en halv minut i anspråk.

image

När det i genomsnitt är uppemot 60 ord per minut blir det ingen tid över till riv, slit och mangel. Isola är den enda skivan som snittar under 30 ord per minut och lämnar därmed plats för dylikt. De där partierna som sätter huvudet i gungning, när man knyter näven eller bara måste riva av lite luftgitarr.

image (1)

 

Flest ord
1 Röd Vals för Satan 386
2 Tigerdrottningen Svart snö 373
3 Då som nu för alltid Falska profeter 368
4 Då som nu för alltid Förlåtelsen 348
5 Jag är inte rädd för mörkret Beredd på allt 345
6 Då som nu för alltid Nattpojken & Dagflickan 342
7 Då som nu för alltid Andromeda 336
8 Tigerdrottningen Godhet 335
9 Tigerdrottningen Allt har sin tid 328
10 Du & jag döden Mannen i den vita hatten 322

 

Minst antal ord
1 Isola OWC 52
2 Isola Livräddaren 58
3 Kent Ingenting någonsin 78
4 Röd 18:29-4 78
5 Kent Blåjeans 83
6 Verkligen Kräm 85
7 Kent Den osynlige mannen 87
8 Isola Glider 88
9 Kent När det blåser på månen 95
10 Verkligen Thinner 95

 

Flest ord per minut
1 Tigerdrottningen Svart snö 89,9
2 Då som nu för alltid Nattpojken & Dagflickan 86,9
3 Tigerdrottningen Godhet 76,4
4 Jag är inte rädd för mörkret Beredd på allt 75,3
5 Då som nu för alltid Andromeda 73,0
6 Kent Jag vill inte vara rädd 67,7
7 Vapen & Ammunition Pärlor 65,1
8 Tigerdrottningen La belle epoque 64,5
9 Tigerdrottningen Simmaren 63,3
10 Tigerdrottningen Allt har sin tid 62,9

 

Minst antal ord per minut
1 Isola 747 12,3
2 Isola Livräddaren 12,6
3 Verkligen En timme en minut 15,2
4 Isola OWC 16,6
5 Kent Ingenting någonsin 19,7
6 Isola Bianca 20,1
7 Isola Glider 21,6
8 Kent När det blåser på månen 22,0
9 Verkligen Thinner 23,8
10 Hagnesta Hill Cowboys 24,4

Less is more? Det tycks vara så i mitt förhållande till Kents musik. En smärtsamt gråtande gitarr säger mer än tusen ord?

Kent II: Då Som Nu För Alltid

Kent släppte i fredags den sista skivan, bortsett från en best of med några nya bonuslåtar som kommer i höst. Då Som Nu För Alltid är en ganska bra Kent-skiva, i det här läget måste jag säga att den är mer i min smak än de två senaste. Men det finns också en känsla av besvikelse. Saknar ett par raka hits i just min smak: vemodiga men svängiga. Jag hade även önskat mig en pampigare avslutning. 747- eller Mannen i den vita hatten-stil. Något som växer och blir störst. Kanske är det det att detta är den sista skivan, men generellt känns det som att det finns mer själ investerat häri än i de föregående skivorna. Det blir nog en knapp fyra av fem för den sista skivan.

IMG_20160521_115411
Den sista skivan

Skivan börjar helt okej med Andromeda, en ganska ordinär modern Kent-låt, med en intressant och trevlig refräng. I refrängen har man åter använt det vågade inslaget av sjungande barn, ”Vi var kids”. Passar ganska bra, men det är lite stökigt producerat med lite väl skarpa ljud.

Andra låten, Tennsoldater, har snabbt blivit en riktig favorit. Härligt avskalat elektrokomp låter Jocke Berg dominera scenen tillsammans med diverse röstfilter, som sitter som ett smäck. Vanligtvis har jag alltid blivit irriterad på dylika experiment, men produktionen av sången på det här spåret är fantastiskt. ”Ditt förakt för mig är gränslöst nu / Och det som gör mig till människa / Är bara min oändliga längtan”.

Sedan dags för Vi är för alltid, som är att betrakta som titelspår. ”Dom kommer sjunga sånger om oss / Då som nu för alltid”.  En till ganska ordinär modern Kent-låt, men det blir intressant i sticket där mörka moln drar ner stämningen.  ”Jag bara skojar ingen kommer sjunga sånger om oss / Inga sånger om oss”. Jag kan känna igen mig.

Vänstra stranden säger mig nästan ingenting. En okej ballad med en irriterande titel. Gitarren i senare delen av låten är min behållning. Detsamma gäller den efterföljande Nattpojken & Dagflickan  som dock inte har ens gitarren. Anna Ternheim kan inte rädda skvalet.

Vi är inte längre där. Eller vi är längre inte där, som jag sjunger hela tiden. Den första singeln hittade rätt hos mig på en gång och är så till vida en ovanlig singel. Texten är rakt på sak, liksom musiken, som andas Socker med lite moderna inslag. Jag är svag för den mycket enkla slingan i mellanspelen. Avslutningen är svår att misstolka:  ”Du kan inte följa med / Inte följa med nu / Dit vi ska gå / Måste gå”.

Sedan är det tillbaka till musikaliskt skval. Förlåtelsen är inte monoton i positiv mening. Den försöker lite i slutet, med lite coola saker, men det biter inte. Med lite slarvigt gitarrspel och burrande bas hade den meningsfulla texten fått mer själ. ”Så finns det någon mening i att säga förlåt /  Finns det någon väg som leder oss hem
/ Finns det ens ett hem där vägen tar slut / Kan du förlåta? / Jag kan förlåta /Jag har bara alla mina jävla ord / Alla de där stora tomma orden / Finns det någon mening i att vänta på / Förlåtelsen?”

Sedan går vi mot en bra avslutning. Skyll inte ifrån dig är den bästa balladen på skivan. Vacker, enkel och begriplig. Gigi är också en rakare låt, en låt där texten har en bra rytm och tydligt budskap, innan den mycket tunga refrängen kommer som starkaste kännetecken. Kul att de vågade lägga in ordentligt med kräm. Falska profeter är ett långt brandtal med skön takt kryddad med åh-rop av smärta. Ett starkt spår.

Till sist Den sista sången, som är så vacker. Mitt favoritögonblick är det brutna ackordet efter första refrängen, när det låter som att det ska bli ett sjuhelvetes drama av det hela, att nu kommer smärtan, svärtan och tyngden. Men icket, fortsatt vackert och sedan lite gulligt. Kidsen: ”The stars are up / one fell down / and  flew away”. Det tåras i ögat. Men ändå tycker man att det skulle ha varit något annat här. Ett avslutande röj som inger hopp. En sista fest som lever vidare för alltid. Men kanske är detta den mest rättvisande formen av punkt.

Kent I: Covers

Kent har annonserat ut bandets förestående död. Man unnar folk att sluta på topp. Nåväl, för en gammal räv kanske toppen var nådd i och med att Mannen i den vita hatten (16 år senare) avslutade Du & jag döden 2005. Sedan kom det mer kliniska soundet och massor av bra låtar har vi fått höra, men det var ändå inte riktigt på samma sätt längre. Men samtidigt har bandet ändå blivit större, vilket framförallt synts på konserterna. På Zinkensdamm 2008 var det ganska glest kändes det som. Sjöhistoriska 2012 uppskattades till några 17 000 och på den egna minifestivalen Kentfest var det 23 000 besökare. Nu har de sålt närmare tre Tele2 i begravningsceremonins skälvande slutminuter i december innan kistan sänks ner i evig vila.

Det lär blir några inlägg under året, så jag kallar denna lite kaxigt den första. Vi får se.

Tänkte kasta in lite covers som jag lyssnat på genom åren.

Allra först måste nog Carolina Wallin Pérez, som faktiskt gjort en hel skiva med Kent-covers med jazzig kostym. Hela skivan Pärlor och Svin finns på Spotify. Här spelar hon Ingenting på Umeå universitet:

Annars är väl Utan dina andetag den låt som spelats mest ute i stugor och kyrkor, då den passar till såväl bröllop som begravning. Lisa Nilsson sjöng för Vickan & Gym-Danne:

747 är en helig låt för oss kentfans. Och det här är väl kanske inte den bästa covern, men riktigt fascinerande. Vad är det här? Var är det här? Jämfört med Kent 1998 spelar nog det här bandet tajtare.

Petra Marklund kämpade på Skansen, men avslutade med en mäktig version av Musik Non Stop:

Döds-Revolt III:

Det finns många covers från det folkliga Vapen & ammunition. Den senaste jag hittade var Ulf Lundell som tydligen lirat Kärleken väntar på förra turnén. Vad jag kan se är publiken inte särskilt imponerad:

Även den finns i dödsvariant, intressant finsk brytning:

Från samma skiva, finska schlageråldermannen Reijo Taipale sjunger Ihan kuin nuo toiset, Dom andra. Nu är jag uppväxt med den här typen av finska röster, men det skär sig lite när produktionen i övrigt liknar orginalet.

Den här är färsk:

FF finns i rockabilly av Fatboy:

En synthgrupp kommer till Sverige. Kanske frågar de vilka som är stora i Sverige och kanske får de svaret Kent. Och så drar de Socker inför förvånade synthare. Behöver inte lyssnas länge på, det är bedrövligt:

Miskovsky får äran att köra Sverige:

De här killarna körde Mannen i den vita hatten på avslutningen och det känns helt rätt:

Och så den här videon från Eskilstuna Musikklasser. Fullständigt charmant:

Svante Thuresson har spelat in Columbus. Vackert! Här är liveversionen:

Sedan blir det tunnare med covers, ja förutom ensamma sjungande gitarrister i webbkameran. Vissa går steget längre. Den här killen säger sig göra La Belle Epoque i Hagnesta Hill-stil. With guitars and shit. Trevligt, säger jag. Skönt med lite headbangande till refrängen!

Jag har själv påbörjat ett par låtar i samma anda, som av okänd anledning producerats på ett märkvärdigt sätt i orginal. Man har accepterat låtarna som de är, men är helt enkelt nyfiken på hur de skulle kunna låta med mer traditionellt sound. I höstas jobbade jag med Sömnen, innan det tog slut på tid och plats. Omkring 1999 eller 2000 spelade jag och Robert in Kräm, fast då hade vi bedrövliga grejor och körde väl rakt av efter orginalet. Det blir inget smakprov här! Med det sagt lär Kents repertoar leva vidare. Ett inlägg som det här kan bli riktigt intressant om, säg, 10 år.

 

MP3 – åh, mitt skötebarn

Låt det vara sagt; Spotify är mycket trevligt!

Men när jag häromdagen hade anledning att rota i MP3-katalogen (eller MP3-mappen med modern datalingo) i min gamla dator så kände jag att det var något speciellt. För många i vår generation blev nog MP3-katalogen lika mycket värd som en fysisk skivsamling. Så blev det iallafall för mig. En väsentlig faktor för min del var att utrymmet länge var begränsat, det var inte lika lätt och billigt som idag att ha hur mycket hårddiskutrymme som helst, utan man fick lite välja vad som kvalificerade sig till MP3-katalogen. Vissa grupper fick egen underkatalog, andra kategoriserades efter genre. Ett riktigt skötebarn. Någon gång när jag har tid ska jag göra en massiv Spotify-lista med massor av låtar från MP3-katalogen att damma av någon gång när man träffar likasinnade.

Men oavsett hur fördelningen av Spotify:s intäkter ser ut borde musikindustrin vara nöjd med det, jag har aldrig spenderat så mycket pengar på den som med Spotify. På CD-tiden och den tidiga digitala download-marknaden köpte jag högst två skivor per år för max 200 kronor. Spotify kostar väl dryga tusenlappen per år.

Det lustiga och oekonomiska i det hela är att till 90% lyssnar man på samma musik om och om igen. Jag är ganska dålig på att utforska nytt och på sin höjd blir det någon handfull nya intressanta låtar per år som ofta hittats via radio.

Men det är enkelt, snabbt och superportabelt.