Kategorier
Kultur

Låtskrivare: Wolfgang Amadeus Mozart?

Det har varit några omtumlande kvällar när jag kommit att läsa runt något lite på det världsomspännande Internet. Den gudasände kompositören som pruttade ut symfonier och kräktes fram operor under sitt korta, hektiska partyliv, har visat sig vara som alla andra låtskrivare, säg typ Håkan Hellström, som plockar på sig ett och annat, och ibland skamlöst ganska mycket rakt av. Ja, Mozart var tveklöst ett musikaliskt geni och Håkan Hellström har också har något visst, men alla är en del av en kanon och inget notblad är någonsin helt blankt. Ibland tar man lite mer än så.

Johnossi – Dead End (2008)
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (2013)
The Killers – When You Were Young (2006)

Låtar låter lika, men ändå olika. Ackordföljder som fungerar är inte oändliga, rock’n roll-basgångar är som de är. Låtarna ovan kan i introdelen utan tvekan ihopblandas, men blir sedan ändå tre olika låtar. Skulle vi skriva ner noter, så skiljer de sig åt avsevärt.

Det är väl ytterst sällan plagiatanklagelser leder någonvart inom musikvärlden. Det tycks mest bli skarpt när någon menar att man i något skede varit med och jobbat på en låt, men sedan blir utan låtskrivarerkännandet (och royalty). Ibland har man gjort upp på allvar, som jag minns att jag läst att Radiohead fick göra med sin låt Creep efter att ha stämts av låtskrivare från 70-talet. Det finns uppenbar likhet i versen, men herregud, come on – Radiohead var snälla som gjorde dem till medförfattare i tvisten som trots allt löstes utanför domstol.

Radiohead – Creep (1993)
The Hollies – The Air That I Breathe (1972)

Men Mozart då? Han fick ju sina noter från Gud, trots att han var en sådan strulpelle? Ett av mina favoritverk är hans Requiem, som är så smärtsamt vacker. Omständigheterna kring verkets tillkomst ger det bara mer djup; att det var hans sista verk, det lär ha varit en för honom okänd beställare, han var sjuk och sägs ha upplevt sig skriva sin egen dödsmässa, osv. Särskilt raffig bild av omständigheterna har man om man sett filmen Amadeus som skruvar till det ytterligare och använder sig av den avundsjuke hovkompositören Salieri som beställare och medhjälpare – vilket inte är sant. Men man vet heller inte riktigt vad som är sant. Det var dock en greve Walsegg som beställde rekviemet och skulle förmodligen ge ut den som sin egen, varför Mozarts änka Constanze genast efter Mozarts död, var tvungen att göra allt för få verket färdigt och få ut det som Mozart-verk, för att hon skulle få betalt då och framgent. Idag är det vida känt att Süssmayr fick uppdraget att slutföra rekviemet, men det kan ha varit fler inblandade. Bilden av kampen med att skriva verket som ges i filmen Amadeus, som jag såg någon gång tidigt på 90-talet, var ändå en tydlig inkörsport till att älska verket. Så småningom köpte jag verket på skiva och lyckades spela in ett framträdande på TV, innan jag dessutom tog mig iväg och såg det uppföras i Umeå stadskyrka – ja, även fortsättningsvis är annonser om konserter med Mozarts Requiem vanligt förekommande i allhelgonatider. Jag har alltid tänkt att det är magiskt, att musiker, solister och kör, står där nu 200 år senare, med sina häften som det står Mozart på och levererar denna magi.

Men Mozart var inte rakt av en gudomlig kreatör: han kunde också kasta in en basgång eller ackordföljd, som han hade hört. Det var, som sagt, omtumlande att häromsistens lyssna på några delar av Händels produktion och upptäcka att Händel kanske borde få credit och STIM-pengar för Mozarts Requiem.

Wolfgang Amadeus Mozart – Requiem I. Introitus II. Kyrie (1791)
Georg Friederich Händel – The ways of Zion do mourn (1737)
Georg Friederich Händel – Messiah 26b. And with His stripes we are healed (1741)

Nå, trots samma ackordföljd bitvis, så är Mozart lite mer rock’n roll. Eller som kejsaren i Wien sa i filmen Amadeus, för att på något sätt hävda sin överhet: Det kanske är lite för många noter, herr Mozart.

Det finns massor med hela rekviem på Youtube. För nybörjaren kan det passa med en excentrisk showman till dirigent, och för övrigt en manlig kontratenor som solist på stolen där man nästan alltid ser en kvinnlig alt, ja, och only in Holland, ett extranummer:

Kategorier
Kultur Personligt

Musiksmakens utveckling

Helvete. Nu har jag blivit utmanad på Facebook att ange tio album som format min musiksmak. Jag är ju ingen albumlyssnare. Men okej, låt oss göra ett försök.

Vemodsbetonad poprock, gärna både synthar och gitarrer. Det är väl någonstans där min musiksmak ligger. Jag dristar mig till två grundbultar: Kent och den finska kombon Topi Sorsakoski med Agents. Den senare blev jag fullmatad med under stora delar av låg- och mellanstadiet. Kent blev ett faktum mot senare delen av gymnasiet. Vad hände däremellan?

Vi hade Elton John i huset, så han måste nog räknas som viktig del också. Slutet av 80-talet och början av 90-talet var det annars mycket MTV – man konsumerade hitsen. Min kompis T älskade PJ Harvey, Björk och Portishead – deras aktuella skivor var en utmärkt ljudkuliss för våra balkonghäng i ljusa sommarnätter. Bra och cool alternativ musik, men det tog inte fart i mig. Alanis Morissettes första och typ enda skiva berörde mig på starkt på något sätt, kanske är det lite offerkoftans lovsång.

Britpop blev så småningom en väsentlig spelare och Oasis platsar nog bland 10 skivor. Men såväl bröderna som musiken kunde vara lite väl gapig emellanåt, så kärleken var svår. Britterna tjatade sinsemellan om vem som var bäst, men från sidan var det ju enklast att plocka russinen ur alla kakor. The Verve måste med. Radioheads 90-talsskivor har vuxit ända till dags dato: fått nya stora favoritlåtar bara några år sedan. Magnus Carlsons svenska soloprojekt var en favorit – musiken ofta som Weeping Willows, som jag märkligt nog inte lyssnat mer på. Melody Clubs käcka melodiösa och synthiga poprock gjorde avtryck. Men WW kanske är mer ett svar mot det finska och Melody Club en glättigare partyvariant rock med synthinslag som passade mig utifrån tidigare formning. Bob Hund! Slamrigt, finurligt och med synth närvarande – ja, tack.

Det tycks vara 1994-2002 som det stora präglandet skett. Det är i poprocken som de jämnaste favoriterna finns. Tänker om det måste in något tyngre, för det är klart att man lyssnade på Guns ‘n Roses Use your illusion-skivor, Metallicas svarta, Bon Jovi, Europe och så vidare. Men det är som att hårdrockens bredd inte biter lika bra som poprockens. Grungen däremellan, tja, kanske Nevermind – som jag gillade – men ännu mer som symbol för den känslosvallande gitarren – mer frustrerad än rocken, lite mer städad än punken.

Var får jag in den elektroniska musiken då? Det finns många kandidater, men på något sätt landar det i det dominerande året 1997 och Sash! som levererade melodiösa danshits med Ecuador och Stay. Okej, vi kör på det. Men det hade kunnat vara mycket annat på den fronten.

  • Elton John – Goodbye Yellow Brick Road (1973)
  • Topi Sorsakoski & Agents – Pop (1988)
  • Nirvana – Nevermind (1991)
  • Oasis – (What’s the Story) Morning Glory? (1995)
  • Alanis Morissette – Jagged Little Pill (1995)
  • Sash! – It’s my life (1997)
  • Radiohead – OK Computer (1997)
  • The Verve – Urban Hymns (1997)
  • Kent – Isola (1997)
  • bob hund – Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (1998)

Kategorier
Kultur Personligt Spaning

Adagio i g-moll

Giazottos Adagio i g-moll

Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:

En fantastisk vinter.

Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.

Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.

Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.

Kategorier
Kultur Lista

Min skivsamling…

…vad jag minns. Fysiska orginalprodukter alltså. Inga samlingsskivor heller. För sådana har jag verkligen haft.*

  1. Europe – The Final Countdown (kassettband)
  2. Alanis Morissette – Jagged Little Pill
  3. Oasis – Be Here Now
  4. Kent – Isola (eng)
  5. Lars Winnerbäck – Singel
  6. Kent – Du och jag döden
  7. Kent – Hjärta & smärta EP
  8. Kent – Tillbaka till samtiden
  9. Kent – Röd
  10. Kent – En plats i solen
  11. Kent – Box 1991-2008
  12. Jaakko Teppo – Jälkitauti
  13. Kent – Jag är inte rädd för mörkret
  14. Kent – Tigerdrottningen
  15. Kent – Då som nu för alltid

Får uppdatera om jag kommer på något… Hade ganska mycket klassisk musik, men de skivorna är nog att betrakta som samlingsskivor. Det var nog bara Mozarts Requiem som var ett komplett verk.

* Jag lyckades bli prenumerant av Mr Music genom en telefonförsäljare. Hade något märkligt motstånd till att stänga av skiten. Om jag minns rätt så fixade Robert till det en fredagseftermiddag med en öl i handen.

 

 

Kategorier
Kultur Spaning

MP3 – åh, mitt skötebarn

Låt det vara sagt; Spotify är mycket trevligt!

Men när jag häromdagen hade anledning att rota i MP3-katalogen (eller MP3-mappen med modern datalingo) i min gamla dator så kände jag att det var något speciellt. För många i vår generation blev nog MP3-katalogen lika mycket värd som en fysisk skivsamling. Så blev det iallafall för mig. En väsentlig faktor för min del var att utrymmet länge var begränsat, det var inte lika lätt och billigt som idag att ha hur mycket hårddiskutrymme som helst, utan man fick lite välja vad som kvalificerade sig till MP3-katalogen. Vissa grupper fick egen underkatalog, andra kategoriserades efter genre. Ett riktigt skötebarn. Någon gång när jag har tid ska jag göra en massiv Spotify-lista med massor av låtar från MP3-katalogen att damma av någon gång när man träffar likasinnade.

Men oavsett hur fördelningen av Spotify:s intäkter ser ut borde musikindustrin vara nöjd med det, jag har aldrig spenderat så mycket pengar på den som med Spotify. På CD-tiden och den tidiga digitala download-marknaden köpte jag högst två skivor per år för max 200 kronor. Spotify kostar väl dryga tusenlappen per år.

Det lustiga och oekonomiska i det hela är att till 90% lyssnar man på samma musik om och om igen. Jag är ganska dålig på att utforska nytt och på sin höjd blir det någon handfull nya intressanta låtar per år som ofta hittats via radio.

Men det är enkelt, snabbt och superportabelt.

Kategorier
Kultur

Avskalad feeling

Jag gillar skräniga gitarrer och maffiga synthar, men ibland är det inte svårare än så här:

Kategorier
Kultur

Umeåklubb

Tack vare Facebook råkade jag hitta en klubbafton med Umeå-tema på Strand vid Hornstull, som gick av stapeln häromdagen.

Först ut på scenen var Frida Selander med trivsam singersongwriterpop. Roligast var hennes spretiga mellansnack, där hon bland annat konstaterade att sevenelevenkioskerna inte håller vad de heter, medan vårt 07-01 (sju till nollett!) faktiskt gör som de heter. Så när umebor kommer till storstan går det runt och letar efter bågenhuset, utan framgång. He he.

Därefter var det dags för Caotico, som nyligen släppt en singel tillsammans med Tove Styrke. De spelar en mycket trevlig elektronisk pop med en doft av både Melody Club och Pet Shop Boys. Energin på scenen är också bra, men de skulle vara ännu lite coolare med en trumslagare. Dessa gossar kommer vi nog att se lite mer av.

Tredje akt var Dennis Lyxzéns band Invasionen (tidigare The Lost Patrol på engelska) med tempofylld pop med vissa släktdrag åt det punkiga hållet. Det passar mig utmärkt med blandningen av härliga, trallvänliga refränger och lagomt med mangel.

Mot slutet av kvällen gick även ett hipetihopgäng upp på scenen, men det är förstås ingenting för farbrorn.

Idag har jag lyssnat på ett gäng av gårdagens låtar på Spotify och det är bra skit. Det är nästan så att man är en lite mer stolt umebo idag. Och så säger man det man alltid säger: jag måste ge fler nya band chansen.

Sök på Spotify:

Invasionen – 120 dB
Invasionen – Sanningsenligt
Invasionen – Demonerna

Frida Selander – Woman in me
Frida Selander – Forever on your team

Back of my head – Caotico

Kategorier
Kultur

Sommartema med Jocke Berg

Tidigare har bloggen uppmärksammat en plötslig återkomst av bob hund iform av EP:n Stumfilm. Plötsligt på jobbet får jag sms från kamrat Sandman som frågar om de nya kentlåtarna, in på http://www.kent.nu och kolla, och visst: den 30 juni släpps skivan En plats i solen. Idag släpptes också två av låtarna som en dubbelsingel, Gamla Ullevi och Skisser för sommaren.

Skisser för sommaren känns hitintills som en mycket trevlig sommarlåt. Ganska lättsam och okomplicerad text, lite tralalala och upprepningar. Och rätt så svängigt gung. Och gitarrerna låter som gitarrer! Ja tack!

Gamla Ullevi är mer som övriga nutida låtar med syntharna vid rodret. Hade kunnat vara med på förra skivan Röd. Men den känns relativt lättillgänglig också.

Bland de trogna fansen kommer säkert spekulationerna gå om en ny säljasinsjälskiva för att tjäna lite deg. Lite som Vapen & ammunition. Inte minst nu, när de goa gubbarna hamnat på en egen Singstar-skiva också.