Två år och två dagar har förflutit sedan det första inlägget i denna blogg utan mål eller mening. Det finns en handfull inlägg som är intressanta. Det är märkligt hur svårt det ska vara att få ur sig något, när man ändå ofta känner sådan stark lust att formulera sig, som jag gör. En övervägande majoritet av inläggen är istället av livsuppehållande karaktär, för att ge sken av att bloggen lever. Än så länge är det inte ens nära till att rycka ur sladden och låta linjen bli rak.
Nu är vi i slutet av världens längsta månad, den som fortskrider från den alltid tidigarelagda löningen före jul till en avlägsen 27:e i januari. En förlängd månad och stora uppgifter gör också att en kväll som denna, med några timmar kvar till börspåfyllning, lär vara den fattigaste av dem alla.
Inte nog med att kvinnan får dras med en rad biologiska besvärligheter i hela sina liv (okej, män lever i genomsnitt lite kortare, men å andra sidan är det ju en bekväm utväg istället för att bli ensam kvar och sörja), men värst är nog att penislösheten kostar så mycket i lönebortfall.
Enligt SCB[1] tjänade kvinnorna i genomsnitt 85% av männens lön under 2009. Motsvarande siffra 1992 var 84%. Det går nästan inte ens framåt. (Det finns siffror som är “standardvägda” för att få in variabler som ålder och erfarenhet inom yrket. Enligt sådana siffror är gapet mycket mindre, men i själva verket belyses väl en ännu djupare strukturell orättvisa.)
I höst är det slut med Enånger, Njutånger och Iggesund! Det har redan uppmärksammats och firats på bloggen. (Se http://grymt.org/blogg/?p=1061)
Nu är det klart att nästa stora steg för bilismen mellan Stockholm och hemma blir klar 2014, då det äntligen är slut på karavankörningen mellan Njurundabommen och centrala Sundsvall. Med en ny väg söder om Medelpads huvudstad och en ny maffig 1,5 km lång bro över Sundsvallfjärden blir det äntligen möjligt att passera med bibehållen munterhet
Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/sverige/helt-klart-for-ny-e4-i-sundsvall
Läs än mer: http://www.vk.se/Article.jsp?article=413317
Jag kommer ihåg ansikte och namn på Lisbeth Åkerman, eftersom jag träffar henne så många kvällar i veckan.
Imorgon är det dags att kvacka som försäljare för att locka nya kunder till verksamheten.
Läser i lokaltidningen om butiken Lakritsroten, en renodlad lakritsbutik på Sveavägen inne i stan.
Äntligen en anledning att åka in till stan.
Lärarnas betygssättning av elever är myndighetsutövning. Såsom andra myndigheters beslut, t ex de om studiemedel från CSN eller sjukersättning från Försäkringskassan, ska betygen kunna överklagas av brukarna. Det föreslår en statlig utredning.
Skolminister Björklund är skeptisk. Han tror att eleverna kommer att dra igång tidernas överklagandefest till en kostnad av hundratals miljoner, som Björklund menar kan användas på ett mer konstruktivt sätt. Vidare menar han att kraven på dokumentation av lärarnas vardagsverksamhet riskerar att bli absurt omfattande. Till slut kommer han med en pedagogisk poäng också: Risken är att undervisningen blir mer statisk och bygger på skriftliga prov av centralprovskaraktär (vilket han som katederundervisningsvän ändå borde gilla – kanske finns det lite skönt flum även i den gode Jan).
För en gångs skull får minister Björklund VG av mig.
Såsom de nuvarande kursplanerna och betygskriterierna, liksom de i den kommande reformen, ser ut är det ofrånkomligt att det bedömningen har vissa brister i likvärdighet. Men å andra sidan arbetar lärarna väldigt nära sina brukare, generellt över ett helt läsår eller mer och bör ha ypperliga förutsättningar att bedöma kunskapsutvecklingen utifrån betygskriterierna. Att någon annan ska ha bättre förutsättningar att göra en bedömning är svårt att argumentera för. Att institutionalisera standardiserade prov är en möjlighet, men då kan vi lika gärna göra som i de finska gymnasierna, att betygen sätts efter elevernas studentskrivningar i olika ämnen i slutet av utbildningen. Vägen dit får se ut hur som helst, det är kunskaperna vid utbildningens slut som avgör allt.
Nej, jag gillar den svenska modellen där avståndet mellan de unga vuxna (eleverna) och något äldre vuxna (lärarna) i skolan inte är så stort. Det möjliggör individualisering av undervisningen och god kunskapsutveckling för så många som möjligt. Där finns inte plats för generell överklagandemöjlighet, men nog kan elever och föräldrar göra sina röster hörda hos lärare och rektorer i de allra flesta fall och erbjudas tydligare betygsmotiveringar eller rent av bedömning av en ytterligare lärare.
Att överklaga myndighetsbeslut känns självskrivet i en demokrati. Men demokratin i skolan säkras i och med det elev- och föräldrainflytande som redan skrivits in skolans värdegrund.
Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/politik/bjorklund-sagar-overklagade-betyg
Mediernas konstanta flöde av larm och skandaler gör att allt det väsentliga undanträngs. Eller ska vi säga att allt det smärtsamma undanhålls?
På jobbet har jag mjukstartat med att visa Rapports årskrönika från Port-au-Prince via Bjästa och Örebro till Pakistan med den översvämmande Indusfloden.
Filtret fungerar utmärkt. Vi glömmer allt!
I synnerhet det som är långt bort. Det är en klar brist i människans empatiska förmåga. Brist eller skyddsmekanism för att orka.
Se krönikan: http://svtplay.se/v/2283435/rapport/rapports_arskronika
Eller håll med om surkarten Anders Björkmans allmängiltiga sågning och låt bli: http://www.expressen.se/noje/kronikorer/andersbjorkman/1.510982/anders-bjorkman-dags-att-lagga-ner-rapports-arskronika
Språkpolisen här.
Jag blir så irriterad när folk säger att något visst är ändå bättre (exempelvis), fastän de egentligen bara menar att något är ännu bättre. Exempel: Jag jobbade hårt, men misslyckades. Nästa gång ska jag jobba ändå hårdare.