Kategorier
Personligt

Den beryktade festen

Det var sannolikt under andra gymnasieåret som jag stod värd för veckans, kanske månadens, mest beryktade fest. Åtminstone i vår krets kring Östra.

Tyvärr, eller vad man ska säga, lyckligtvis kanske, blev inte festen mer än ett rykte. Kanske fanns det en dröm om att vara en cool kille i bakgrunden, men cool var det minsta jag var. Jag var en kille som gavs och levde upp till ansvar, för det mesta. Att stå som värd för en relativt stor tillställning gjorde mig oerhört nervös.

Dessvärre har jag förträngt detaljerna kring hur ryktet om festen byggdes upp och hur exakt det blev att den inte blev av. Men jag var under alla omständigheter aktiv i Finska klubben, den enda aktiva under 50 år typ. Klubben hade en stuga vid Nydala där åldersfinnarna bastade på lördagarna och i övrigt hade aktiviteter eller festligheter för sig. Min tanke var att få igång verksamhet genom att anordna en kväll för ungdomar – festen. Några kompisar skulle utgöra kärnan, men visst hade det varit kul om det blev lite drag, så det snackades väl lite på skolan. Jag kan inte minnas om jag aktivt försökte blåsa upp festen, eller om det var andra som bidrog med uppblåsandet. Men jag minns att jag vid någon tidpunkt började känna mig nervös, kanske när någon jag inte pratat med frågade om det var fest på gång och att den personen var en som kunde föra bad news med sig. Skulle det nu bli en sådan rysligt befolkad tillställning som självklart slutade med att polisen kom? Herregud.

Det var väl någon dag innan, säg på tisdagen innan fredagen, så ringde polisen upp mig och frågade vad jag hade på gång. Satan! De hade förstås ringt Klubben också, så senare ringde även ordförande mig och frågade vad jag hade på gång. Med nerverna utanpå kläderna konstaterade jag att inget särskilt var på gång, en ungdomskväll med bastu och samkväm.

Dagarna därpå ägnades väl till att kyla av ryktet och det gick bra. Det var bara jag och några kompisar som bastade och drog någon folköl. Förvisso trevligt, men det fanns en ständig oro för att oväntat folk skulle dyka upp. Eller polisen då, jag var ju blott 17.

När jag nu kom att tänka på det här kom jag också ihåg att jag komponerade en elektronisk trudelutt utifrån detta – Rumours. Självklart har jag kvar den i gömmorna. I det program i vilket vi jobbade med musiken på den tiden var det brukligt att man infogade lite information om verket. Så, trumvirvel, magiskt nog kan jag presentera dåtidens historieskrivning om den beryktade festen:

Rumours
Composed by WolfGang 1997-04-12
I was going to have a minor party the other day.
Suddenly the cops called and said:
-We have heard rumours that there’s gonna be
a hell of a party there. We’ll come there a
couple of times.
Goddamn rumours.
Ruined my party.

Kategorier
Personligt

Nyheter som gör en illamående

Varning! Starkt innehåll.

På eftermiddagen kommer ett textmeddelande från förskolan. De har haft fall av magsjuka och en kräkincident. Ridå.

Trots att min kebabtränade stålmage så sällan drabbas av sjukdom blir jag genast lätt illamående. Jag var ju där i morse, julklappen kanske satt där på handtaget och väntade på alla snälla barn.

Jag har aldrig behövt ropa på Ulrik eller köra buss på herrarnas – ja, inte på grund av magsjuka i alla fall – så det är nog bara tanken på allt det äckliga som kan bli om pojkarna sätter igång.

Vi provade på detta i vintras. Då började det i bilen. Ulrik! Skvätt, skvätt runtomkring. Vilken mardröm. Upplägget var annars genialt för jämn arbetsbelastning. Först en gosse sjuk. När han hade hållit på drygt ett dygn och bilresan kunde fortsätta, satte nästa igång och höll på ett dygn. Och så vidare.

Nu när de sover låter varje avvikelse från sömntung andning som festen är på väg att börja.

Kategorier
Personligt

Bakdörren till paradiset

Som höstfödd var det sjuttonde levnadsåret långt när vänner och bekanta började ”gå på krogen”. En efter en tillträdde kompisarna in i den exklusiva skaran och utbudet av den tidigare typen av fester minskade till förmån för förfesterna innan krogen. Dessutom växte alla andras sociala nätverk för varje fredag som de gick på Draggen. På måndagen kunde vi i vanlig ordning kryssa genom Östras skolkorridorer på väg till Stencil-Stures geografilektion när klasskompisen plötsligt och glatt hälsar på den snygga tjejen i NV2A. De hade träffats och snackat lite på Draggen. Allt kändes orättvist.

Men så visade sig att en av mina äldsta barndomsvänner sommarjobbade med lokalvård och städade bland annat på Blå Dragonen, Draggen alltså. Han hade fyllt år i april och en kväll kom vi överens om att ge det ett försök. Han skulle gå in som betalande gäst för att sedan, tack vare sin lokalkännedom, smyga i innerkorridorerna till en dörr i ett intilliggande garage och släppa in mig. Det var förstås olidligt nervöst, men en hade kanske fått i sig någon pilsner för att överhuvudtaget hålla ihop det under den fräcka kuppen. Men kuppen gick hem!

Vilket paradis det var! Alla var där, åtminstone alla vi som, så att säga, hade åldern inne. Och ännu fler var där, det fanns ju fler gymnasieskolor i stan. Barer där man helt lagligt fick köpa alkohol. Min barndomskompis var ingen stor öldrickare då, så det blev nog en San Francisco. På något sätt kom jag i kontakt med en tjej som jag kände lite från cyberrymden och tamejtusan, mot alla odds ledde det till febrigt strul ända tills nattbussarna skulle åt olika håll.

Det var nog den mest helgjutna kvällen och natten på krogen någonsin. Där och då, 1997, var den som en dröm. Nog finns det fler minnesvärda episoder, men när kroglivet rutiniserades blev jag snart den som kanske trivdes bäst i förfesten. Många gånger kom vi ner på stan först framåt midnatt, ganska trötta efter att ha hållit igång sedan eftermiddagen. Efter kön in, hutlösa entréutlägg och garderobsbestyr så fanns kanske bara dryga timmen kvar innan Umeå stängde.

Läs gärna Jonas Pekkaris rätt träffsäkra beskrivning av hur det kunde te sig på den tiden.

Kategorier
Sport

Sportintresset: Even-Steven

Det är väl ingen hemlighet att Björklöven är laget i hjärtat. Under den här bloggens existens har det mestadels varit ett totalt mörker: konkursansökan, tvångsnedflyttning, år av misär i division 1 med spännande matcher mot Kovland, Kalix och iskalla derbyn mot Teg. En ljuspunkt var förstås när laget kvalificerade sig upp till Hockeyallsvenskan igen. Och ett av åren var man åtminstone topp 7. Men mest har det varit nära katastrof. Tills den här säsongen. Björklöven leder Hockeyallsvenskan storstilat, har ett enastående lag som spelar fint och en riktig kanonmålvakt som stoppar allt. Det är som att man inte känner igen sig, att hålla på Löven ska göra ont. Det kommer väl.

Men allt är förstås ett slutet kretslopp. Alla övriga intressen går uselt. Arsenal som också blivit en del av hjärtat prövar verkligen tålamodet. Det är länge sedan det var fantastiskt hos Gunners, man har inte vunnit väsentliga titlar på 15 år. Men de har skuggat däruppe i toppen och man har alltid kunnat hoppas att det med några värvningar ska bli storartat igen. Men tvärtom, det har de senaste åren bara blivit sämre och sämre och i år är katastrof. Det säger väl ett och annat att man sett sig tvungna att sparka tränare Unai Emery och tillfälligen låta Fredrik Ljungberg ha ansvaret över klubben.

Den ena ligger fint på plus och den andra på minus. Det jämnar väl ut sig. Men då finns den tredje faktorn, som också bara tycks bli värre och värre: New Jersey Devils. Inte för att man orkar kolla särskilt mycket på NHL på nätterna. Men det går uselt. Man har valt först i draften i ett par vändor nu, men det lyfter inte. Det blir snarast sämre och sämre.

Eftersom Björklöven ändå är viktigast, så är det uppenbart att deras otroliga säsong så här långt kostar hårt för de övriga posterna i balansräkningen.

Kategorier
Samhälle

Svindlande fakta

Mina gossar gillar dinosaurier.  Inte utan att jag själv fått ett visst intresse på köpet. Som roligast är det när Pappa Kapsyl sjunger om de gamla reptilerna. Men det som fascinerar är att dinosaurierna verkligen dominerade planeten, medan däggdjuren då var små och förde en undanskymd tillvaro. Faktum är att det tidigare hade funnits större däggdjur, men jorden drabbades av en ännu större massdöd vid ingången till trias, vilket förmodligen krattade manegen för dinosauriernas era. Men även dinosaurierna fick så småningom ge med sig när naturkatastrofer ledde till matbrist och utrotning. Ingen kan veta exakt vad som hände, men dinosaurierna försvann medan mindre djur kunde överleva, t ex små däggdjur som så småningom blev människor. Så småningom i det här fallet betyder från höften 65 miljoner år senare.

Dom kanske flyttade till en annan värld,
där köttiga korvar växer på träd,
så att dom äntligen slapp käka upp varandra
(Pappa Kapsyl, Varför dog dinosaurierna ut?)

Människan är kanske 200 000 år gammal. Man får väl säga att vi med vår potenta hjärna och allt den åstadkommit härskar över planeten. Som ena verkliga skräcködlor. Det är anmärkningsvärt att vi kollektivt inte klarar av att leva i fred och samförstånd.  I den allra senaste historien, som vi faktiskt har kunskaper om, föreslås att fred på jorden varit ett faktum i endast 268 av 3400 år, enligt Chris Hedges som publicerats i New York Times. I samma artikel föreslås att 108 miljoner människor dött i krig under 1900-talet. Uppskattningsvis har 150 miljoner och upp till en miljard människor dödats i krig genom mänsklighetens historia. Befolkningsexplosionen har gett fler att döda, industrialisering och världskrigens totalkrigföring har gett vapen och taktik, till skillnad från de äldre krigen där begränsade armeér gjorde upp med varandra i fält.

spinosaurus photoSpinosaurus, den största köttätaren. BILD: Yuri_B (Pixabay)

Så vilket är vårt paradis, där köttiga korvar växer på träd, för att vi ska slippa käka upp varandra? Vi har potential att leva i fred och välstånd, men ändå är vi så långt ifrån det.  Om det så är djuriskt eller kulturellt betingat, så är livet på jorden även fortsättningsvis en brutal kamp om resurser och den makt och den välstånd de ger.