Kategorier
Samhälle

Ingen utväg

Ukraina är en ung stat av idag, men en äldre nation, som tyvärr marinerades i sovjetdiktaturens alla egenheter, där en del korrupta element levt kvar, trots steg mot demokrati. Det sägs t ex att den som bilar (eller gjorde det före kriget) genom Ukraina får vara beredd på poliser som stoppar en för vadsomhelst och erbjuder snabba lösningar mot en liten sedelbunt, en gammal sovjetkvarleva för underbetalda tjänstemän. Även under kriget har höga tjänstemän fått foten på grund av korruption. Läget är långt ifrån bra, men landet har klart ambitioner att bli något som mer liknar en modern demokrati.

Diktaturen Ryska federationen, som det så klart inte finns något demokratiskt hopp för, ockuperar först hela regioner av Ukraina, går sedan in för att invadera hela landet, arrangerar folkomröstningar i regionerna och kallar det självständiga folkrepubliker, samtidigt som man under ett år nu terrorbombat civila mål i hela Ukraina, deporterat barn och de icke-medgörliga varav många dödats, gjort sig skyldiga till avrättningar, våldtäkt och tortyr, sammantaget etnisk rensning och folkmord. Dessutom är man tekniskt efterblivet och har inget annat att komma med än att föra krig som om det vore 1916 igen och skickar dagligen tusen man till döden för att i bästa fall avancera någon kilometer.

Det är inte avgjort på slagfältet än, men Ryssland under dess nuvarande ledning har ingen väg ut. Det kommer att gå åt helvete för dem och oavsett om de ansvariga bara upphör att existera eller om de döms för sina brott, så kommer det ryska folket att få betala det högsta priset under decennier framåt för det här förvirrade vansinneskriget. Likt i fallet med andra diktatorer från, säg, 80 år sedan är utsiktslösheten tyvärr en garant för att vansinnet bara fortsätter tills det är över. Den ryske överstemafioson har redan offrat minst 130 000 man, förmodligen fler. Låt vara att man främst hämtat folk så långt bort som Moskva som möjligt och det motbjudande krigsföretaget Wagner värvat bus från fängelserna, men samtidigt har tiotusentals av de ordinarie yrkesmilitärerna förbrukats. Kanske är det lite tråkigt för ledaren att det gått dåligt, men syndabockar utses och de får en smäll eller faller olyckligt ut genom fönstret. Men enligt diktatorns logik finns oändliga resurser kvar, långt många fler potentiella soldater än andra någonsin kan frambringa, det är deras förbannad plikt att försvara moderlandet från hotet och leda oss, eller snarast fader diktator, till seger.

Ryssland kommer att bryta ihop i Ukraina, frågan är bara när och hur många fler som skickas till döden innan så sker. Det bästa vore förstås att den ryska armén imploderar snarast, men sannolikt krävs det leverans av tunga vapen till Ukraina och en hård utdrivning.

Den nuvarande envåldshärskarens eftermäle blir så klart denna så kallade specialoperation, som någotsånär enade den mer demokratiskt sinnade, fredsuppskattande delen av världen. Den befäster bilden av den ryska federationen som den skurkstat man är med ytterst få vänner, där folket förtrycks av paranoida ledare för deras expansiva drömmar, en rysk politisk tradition sedan Ivan den förskräcklige. Återstår att se om det räcker med under 200 000 döda specialoperatörer för ingenting eller om det kommer att krävs fler eller många fler.

Kategorier
Samhälle Spaning

Pandemi, krig, lågkonjunktur, inflation…

Pandemi. Gud så tråkigt det låter. Nu när man är där. Förr i tiden var det ett lite spännande, raffinerat ord. En läskig film om en osynlig fiende som svepte död över mänskligheten. Det gjorde i och för sig den här pandemin också. Men de allra flesta klarade sig och hade riktigt tråkigt.

Krig, så jävla dumt. Använda otroliga mängder resurser och människoliv för att förstöra och förgöra ännu mer resurser och människoliv. Förr i tiden, typ ifjol, var kriget avlägset i både tid och rum. Människor som riskerar allt för att kämpa för sin frihet. Sådant som var nödvändigt förr här i vår del av världen. Nuförtiden visste vi ju att samarbete ger största möjliga nytta för alla. Kunde man tro, min dumma åsna.

Lågkonjunktur och inflation. Usch så trist. Ekonomin bromsar, folk håller i pengarna när köpkraften minskar och snålar. Sverige klarade finanskrisen okej och har de senaste 20 åren haft en otrolig utveckling. Låt vara att hushållens skulder ökat 500% på 20 år, det har man ju räknat ut att det inte kommer att leda till något gott. Under min tid som samhällslärare var lågkonjunkturen en trist liten parentes innan maskinerna rullade igång igen. Depressioner, oljekriser och deflation var lustiga anekdoter från förr. Vem fan vet nu vad som händer, det kan bli åratal av tristess.

Men efter regn kommer solsken och då känns det gott.

Det postpandemiska livet är väl i princip här. Det är en frihetskänsla, även om det lätt blir väldigt larmigt när många människor samlas. Hörde på radion att vissa nattklubbar för unga ser panikångestattacker varje natt.

Efter kriget får vi dansa fredsdans. Bygga upp våra vänners städer. En ny chans till en ny romans. Ukrainsk babyboom medan de gamla monumenten återställs. Slava Ukraini! Giv styrka åt alla PTSD-hushåll, bara.

Ekonomin, är så långt vi har kunnat ha koll på den, cyklisk. Hur djup dalen än är så kommer vi alltid uppåt till slut. Wow, mänskligheten alltså. Trist bara för dem som inte klarade ränteuppgången på miljonlånen och tvingades sälja med förlust med härliga skulder på luft som följd. Alla unga, fräcka traders som opererat på en marknad av ständig uppgång sedan de gick ut gymnasiet, men som nu får sig en kiss of death. Energisituationen var problematisk redan innan den blev problematisk. I Sverige är vi jävligt förbannade på elpriserna, men ingen jävel vill behöva se eller höra ett endaste jävla vindkrafttorn. Det blir bra.

Ja, nog lever vi mitt i en stor käftsmäll som kommer att få efterverkningar under en lång tid framåt. Glaset är halvtomt.

Kategorier
Samhälle

Världsmästare på tronen

Världsledare blir nog förledda att tro att de är fantastiska. Omgivna av tindrande ögon och jasägare. Blåser det snålt, kommer det en armé av förståsigpåare som förklarar varför det är fel på alla andra, att du har rätt och de säger vad du ska säga och så backar de dig till hundra procent. Jag tror nog att åtta år vid makten i en demokrati som Sverige har samma effekt. En, säg rysk, diktator som sitter i över tjugo år och dessutom har en personlig säkerhetstjänst som mer handgripligen eliminerar meningsmotståndare, känner sig nog som allra mest fantastisk.

Sedan har vi det här med åldern. Barn bråkar som bekant i sandlådan utan analys varken framåt eller bakåt, utan man ska bara ha. Under en väsentlig del av vuxenlivet är de flesta mer pragmatiska och kompromissar, de har inte tid att bråka och ofta har man mycket att förlora. Så småningom börjar man tydligare tänka på sig själv och förmodligen gör man det för att man tänker att man vet bäst och alla andra kan dra åt helvete. Man blir en världsmästare även i mikroperspektivet.

Så en ovannämnd, säg rysk, diktator, som dessutom passerat pensionsåldern och snart är 70 är en dubbel mardröm. En amerikansk president i näradödenåldern kan vara tydligt mer resonabel än annan sådan, men ändå i spontana sammanhang uppvisa precis samma världsmästarattityd.

Nej, låt den kompromissande massan av medelålders vuxna styra skutan, där alla har något att förlora och därmed allt att vinna av samarbete och kompromisser. Vi stoppar människor från inflytande under 18 första åren, så varför inte förbjuda politiska maktpositioner till människor från medellivslängden minus 15 år, då man inte ens på kort sikt behöver, bokstavligen, leva med konsekvenserna av sin politik.

Åldersdiskriminering? Inte värre än att det är så samhällen resonerar i liknande frågor. Du får sägas upp från din prickfria tjänstgöring utan saklig grund! Så ni folk, säg ryssar, med världsmästare på tronen: skicka blommor, tacka rutinmässigt för insatsen med en klapp på axeln och säg upp vederbörande.

Kategorier
Samhälle

Kliv, kliv, överlev

Läget är som värst just nu. Igen. Ökad smittspridning, restriktioner och ofriheter. Ännu ett berg att bestiga.

Kommer att tänka på skidåkaren Mathias Fredrikssons gamla mantra, när han skulle testa final climb i Tour de Ski, den ljusa idén att åka längdskidor uppför en alpinbrant. En bit in i stigningen är orken slut och han kan bara kriga och upprepa mantrat: kliv, kliv, överlev.

Skylten som förkunnar att det är 1,5 km kvar till mål brukar ge energi till sista rycket, men uppför slalombacken är metrarna långa. Det som ser ut som en målportal är ingången till upploppet och de sista 200 metrarna. Men han tar sig i mål och får pusta ut.

I coronabranten finns inga skyltar eller målportaler. Det är väl det som gör den än jävligare.

Och sett till hur smittsam den senaste varianten är, så känns restriktionerna i det stora hela meningslösa. Fyra miljoner barn och ca 1,1 miljoner familjer och 300 000 lärare och varianter t ex, och så resten av samhället som ändå ska fortgå, kommer så klart att se till att den som ännu inte har haft corona får sig en släng.

Kategorier
Samhälle Spaning

Från leka till zika

Det här rutinbläddrandet på nyhetssidor är ofta meningslöst. Det har sällan hänt något sedan sist när sist var för tre minuter sedan eller i bästa fall en timme sedan. Jag förstår inte heller riktigt drivkraften, vill jag innerst inne att det ska ha hänt något? Är det inte skönare att det ibland bara får vara som det är? Men det hjälps inte, kollar man klockan kan man kolla nyhetsflödet. Bläddra och scrolla och klicka, intet nytt.

I allra bästa fall kan nyhetstorkan med lite tur leda till intressanta kunskaper ändå. Som ikväll. JUST NU: Balansbro återkallas – barn kan bryta nacken och dö, rubricerar Aftonbladet. Barn som kan bryta nacken och dö är alltid en intressant rubrik som jag kan relatera till varje dag, även om risken förstås finns i nästan allt som barn företar sig. Men vad är en balansbro? Ja, det ser ut som en liten välvd bro med ribbor. Som en halvcirkelformad stege. Vem eller vad och hur ska det balanseras på denna bro? På lekplatser kan man hitta något som mer ser ut som en balansbro, med rephängda plattformar som man balanserar över. Men just den här hemmabalansbron ser riktigt stentrist ut, balansera på ett par ribbor upp och sedan ner? Desto värre är alltså att avståndet mellan ribborna är lagom långt för att ett barnhuvud ska kunna kilas in och fastna och leda till bruten nacke och döden. Stentrist och livsfarligt.

Tänker sedan, och det är ju svårt att se hur stor den trista bron faktiskt är utifrån bilden hos Konsumentverket, att inte kan väl ett barnhuvud rymmas där. Kanske ett sådant förkrympt huvud som drabbade många foster efter det där viruset i Brasilien. Just det. Zika, den jäveln. Undrar hur det går för de barnen? Minns att prognosen var deppig redan då. En artikel från Sveriges Radio P1 följer upp zikabarnen några år senare och konstaterar att prognosen stämde:

De flesta har svåra hjärnskador, kramper och epileptiska anfall, muskler och leder är låsta som hos CP-skadade.

Bara en handfull av de tusentals har lärt sig att gå. Det var främst fattiga som drabbades. Sju av tio zikamammor är deprimerade. Nio av tio zikapappor har lämnat familjen. Gudförbannat. Vetenskapen konstaterar vidare i artikeln att så länge det inte finns vaccin riskerar liknande utbrott att ske med jämna mellanrum.

Trots nyhetstorkan finns det alltså nedslående fakta att finna på det världsomspännande internet. Bara man associerar rätt.

Kategorier
Samhälle Spaning

Stanna hemma när man är sjuk?

Jag var peppad på att räkna på kostnader av smitta å ena sidan och kostnader för att minska smittan å den andra. Men det blev för komplicerat och jag gav upp. Enligt nationalekonomen Oskar Nordström Skans producerar svenska arbetstagare till ett värde av 10 000 kr i veckan, så det fanns något att utgå ifrån. Min grundfråga är helt enkelt: vad skulle effekten bli i stort, om alla som är sjuka stannade hemma. Ingen sjuknärvaro, inga småfebriga, halvkrassliga snornäsor på arbetsplatser, kollektivtrafik, affärer och skolor. Antag att våra övningar i distansarbete under pandemin gör att man nödvändigtvis inte behöver vara sjukskriven – ofta har man viss arbetsförmåga för att göra det nödvändigaste. Skulle det kosta för mycket i förhållande till att vi förmodligen totalt sett minskar spridningen av sjuka?

Gissningsvis har man räknat på detta och förmodligen är fördelarna med minskad sjuknärvaro inte tillräckligt stora.

Jag har själv ytterst få sjukdagar på mitt CV. Två tunga ryggskott kostade väl varsin vecka. En gång gick jag hem tidigare pga feberfrossa och illamående. 2008 var jag eventuellt sjuk två dagar, hotfullt illamående och arbetsinnehåll som rimmade dåligt med det. Senast jag var riktigt sjuk, ja, förutom de ovanstående episoderna och gammal hederlig stress och ångest, var 2006. Smittan spred sig från farfars 90-årskalas och på vägen hem, den 26 februari började man bli svag. På kvällen var det hög feber och sedan låg man däckad i ungefär två dygn. Sova, toa, dricka och sova igen. Svettiga psykedeliska drömmar och lakan därefter. Hur kommer jag ihåg datum och allt? Nå, på vägen hem spelade Sverige och Finland OS-final i ishockey, en lyckosam seger för Sverige upplevdes via radio i bilen. Då var man student, så det var inget särskilt med dessa sjukdagar. Jag minns en annan gång något år däromkring att jag hade hemsk feberfrossa men var tvungen att rasta hunden. Vet inte hur det såg ut, men jag skakade hela vägen runt kvarteret.

Det är hemskt att vara sjuk på jobbet. I första hand för att man trög i huvudet. Men också för att man måste försöka hålla näsan otäppt och snorfri och vill helst inte att problem ska uppstå däromkring när man har med andra människor att göra. En klassisk episod var på Folkuniversitetet i Umeå där jag jobbade på deras gymnasium under ett drygt år. Det var nog 2008 innan jul och jag var dunderförkyld. Så pass att jag nog anpassade undervisning efter min bristande förmåga. Tekniken fanns inte riktigt på plats på den tiden, så jag tror att jag skulle rigga upp en film; hitta sladden till projektorn, hitta sladden till datorhögtalarna och så vidare. Fann mig krypande under katedern i jakt på 3,5 mm-sladden, som jag hittade. Men när jag skulle kliva upp slog jag i huvudet i någon metallkonsol under bordsskivan, så pass att det gjorde riktigt ont på en redan mörbultad skalle. Till min fasa känner jag hur något rinner ner på sidan i håret. Japp, blod. Ursäktar mig en stund och känner mig nästan lite svajig för ett ögonblick, innan jag kommer in på toaletten och baddar av skadan. Det slutar blöda ganska snabbt och jag kan återgå i halvkass verksamhet. Ett halvår senare, på samma arbetsplats, med en lindrigare förkylning tvingade jag att nysa i klassrummet. Hemskt redan där, men inte blev det bättre än att det resulterade i näsblod.

Jag vet förstås inte hur mycket smitta jag har spridit, men visst borde man stanna hemma lite oftare än man gjort. Det är som att man satt ett värde i att vara tapper och härda ut, gå loss på nässpray och Treo ständigt på brus. Har man arbete där man kan undvika människor, ja då kanske man kan kämpa på, men i människonära yrken och där distansarbete är möjligt, borde det absolut bli kutym med att stanna hemma. Men låt nationalekonomerna och epidemiologerna bryta arm om det först.

Kategorier
Samhälle Spaning

Börshajen och Telia

Ja, man sparar på börsen nuförtiden. När Televerket blev Telia och introducerades på börsen som en folkaktie gick det illa – många köpte, men värdet dalade. Aktien introducerades på 85 kronor och dithän har man aldrig återkommit. Men det är klart – staten är delägare och Telia kommer att hänga med och förmodligen leda telenätsutvecklingen i landet även fortsättningsvis. Men marknaden kräver prispress och inrikes är nog möjligheten till reell tillväxt begränsad. Det har dock sett ganska stabilt ut i bolaget de senaste 10 åren, så jag köpte lite några månader sedan. En trogen kund och numera ägare.

Som kund har jag för det mesta varit ganska nöjd. I ungdomen var det populärt att snacka skit om Telia, många som modemsurfade och så småningom ADSL-surfade med dem hade synpunkter. Felia, fick man heta. Även om Telia förstås levererade den fasta telefonin, så ringde jag BIP, Botnia internet provider, med mitt modem, och efter flytten hemifrån blev man genast med bredband via universitetsnätet som studentgränderna på Ålidhem begåvats med. Men den fasta telefonin hängde kvar ända till 2009. Under några år var jag blott en kontantkortskund innan priserna mobilt blev fasta oavsett bruk. Sedan dess har Telia försökt att kapitalisera på “data”. 299 kr i månaden, 1 gb data, 399 kr 5 gb, och så vidare. Telia kämpade ett bra tag med att försöka ta mer betalt, men har nog fått anpassa sig efter andra aktörer. De har haft bra service när jag behövt det och hyggliga subventioner på telefoner när man tecknat förlängning på avtal. Först i höstas blev jag småsur. Fick brev och mail och påminnelser om “förmån” för kunder. Som förmån skulle jag få 500 mbit istället 100 mbit på bredbandet. Eller 40 gb data istället för 20 gb. Fick jag äntligen en klapp på axeln för mitt bidrag? Nej, det går ju inte för sig. Det skulle visserligen vara kostnadsfritt ett år, men därefter skulle uppgraderingen kosta som den gör. Ja, det kanske är förmån – förmodligen var det 99 kronor rabatt i månaden under ett år, nästan 1200 kronor. Men därefter var man hooked på det dyrare tills vidare. Det som irriterar är att man betonade förmån och att de faktiska förhållandena fanns i det finstilta. Jag hade inte haft något emot en kampanj om att uppgradera, första året utan extra kostnad. Jag hade kanske t o m nappat. Men kampanjen kändes skenhelig och jag slog bakut.

Lite senare under hösten agerade Telia, som sedan länge också är TV-leverantör, stort på den svenska marknaden och köpte TV4 och Cmore. Som sagt, det blir nog ingen tillväxt på telenät, så man måste hitta andra vägar. En fantastisk affär, menade VD, nu ska vi satsa stort på innehåll, eller content, som man ska säga.

Jag har aldrig riktigt gillat TV4, det känns som att bläddra i Amelia. En doft av blommor, ansträngda lyckliga leenden, ja, egentligen som en enda reklamfilm, även vid sidan av reklamen. Är det något som är intressant så är det snart en lång, lång reklampaus. Och herregud, en film på två timmar blir tre timmar lång, ofta med avbrott för Nyheterna och kanske ett röstningsprogram. Jag förstår att det kostar att göra TV och att man måste få in pengarna någonstans, men, säg exempelvis TV3, har aldrig irriterat på samma sätt. Och Cmore, som är förlängningen på det gamla Canal+ i Sverige. Ja, de har haft handen på svensk ishockey länge och tack vare det har jag varit prenumerant i många år. De har också haft allehanda fotboll. Men faktum är att innehållet minskat år efter år, medan priset gått upp rejält, så pass att det är irriterande.

Som ägare är det inte så att hjärtat bultar upphetsat av allt detta innehåll. Som om inte det var nog så rapporterades snart att det var storsatsning på gång. På Big Brother. Fräscht! Ja, inget slår väl att få tjuvtitta på en fyllefest, men ändå!

Inte så att jag är intresserad, men Cmore tappade dessutom budgivningen om Allsvenskan i fotboll. Den visningsrättigheten har haft ett värde. Nu på våren har det blivit känt att man gått fullständigt all in på Champions League, som Viasat å sin sidan alltid haft. Det luktar tokflopp. Champions League är fram till slutspelet ett ganska trist jippo. Man spelar rätt sällan och de flesta matcher är ganska ointressanta – de enda som brinner är småklubbarna som i bästa fall kan ta poäng av en jätte. På vårsidan är det slutspel, men ännu färre matcher, men då kan det i bästa fall hetta till lite. Priset för detta var fruktansvärt och jag är övertygad om att Allsvenskan hade varit ett bättre köp, till vilket pris som helst. Allsvenskan är inte min kopp av te, men det är nu Discovery som har tagit över och försöker påtvinga konsumenter ytterligare ett satans abonnemang. Tur att jag slipper det.

Efter de dystra börsdagarna i början av pandemin återhämtade sig Telia hyggligt, men är sedan dess ner över 10%. Jag vet inte om den tokiga miljardsatsningen på ganska meningslös fotboll är något som får marknaden att reagera, men jag reagerar. Det känns dumt och ganska farligt. En nöjd kund på kommunikationsfronten, men en rädd ägare i och med idiotsatsningarna på contentområdet.

Dags att sälja?

Kategorier
Samhälle Spaning

Den pandemiska ångestens kronologi

En tid av ofrihet utan tydlig slutpunkt. Maj? Juni? Juli? Augusti? September? Social distansering, inga folksamlingar – det låter ju som en dröm för en sådan som mig – men det är inte det. Det är lite som med påtvingad ensamhet i förhållande till självvald ensamhet. Eller lite som min kärlek till allt utbud i Stockholm när jag bodde där; det var härligt att ha det det nära, men tre vändor inne i stan per år fick räcka. Den här ofriheten, som förvisso då bara är rekommenderad av myndigheter, är hemsk. Covid eller ångesten, eller båda, kommer att gnaga på dig, mer eller mindre. Länge till.

Det är nästan obegripligt att viruset bara tre veckor sedan kändes som något hyfsat avlägset. Då var det bara norra Italien som hade problem och de som hade varit där under det sydsvenska och stockholmska sportlovet hade blivit sjuka. Ungefär där någonstans började bilden att vidgas. Fd kollegor kom hem från det norrländska sportlovet som spenderats i Österrike och hade förkylningssymtom. De hade varit Ischgl som visade sig vara en fruktansvärd smitthärd. Publikarrangemang började ställas in. Italiens siffror började urarta. Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i Sverige och det stod klart att det kommer att bli horribelt även i Sverige – frågan var bara när. Nu tar det fart. De fd kollegorna har inte behövt vård, men har varit febriga och eländiga i tre veckor. Efter en tuff vecka av typ vanlig flunsa, som börjar kännas bättre, kryper sjukdomen ner i lungorna och man blir ännu sjukare i två veckor till. Den som har andra problem kan få allvarlig lunginflammation och stryka med. Vilken skit.

Känslan av ofrihet är påtaglig och fienden eller hotet osynligt och mycket ihärdigt. Om man jämför med andra kriser så framstår detta som värre – och då får vi vara tacksamma över att dödligheten inte är ännu högre. Men massiva skogsbränder hinner man oftast fly ifrån. Naturkatastrofer generellt kommer ofta med någon sorts förvarning och blir trots allt ganska lokala. Finanskriser skördar också offer – men de flesta behövs ganska snart i produktionen ändå. Krig, då? Leva i en diktatur? Vem vet!

Men nu sitter vi fast.

Det var väl i julhelgerna, drygt tre månader sedan viruset dök upp i nyheterna. Man tog väl knappt notis. Att sinnebilden av svininfluensan blev en lätt lavett – vaccin och narkolepsi blev i slutändan klart mer uppmärksammad än själva smittan som ändå var en allvarlig pandemi – bidrog till lättjan, som skulle fortsätta.

I slutet av januari dyker munskydd upp som “veckan storsäljare” på CDON – vilket jag hånar. Tänker också på alla coronor från fattigmansbiljard till öl och kårhus. Minns kvällen för Oscarsgalan den 9 februari: det var snöstorm när jag gått och lagt mig; tänkte på att det var morgonrusning med munskydd i Kina, samtidigt som röda mattor rullades ut i ett soligt Kalifornien. Därefter kom sportloven och utan att man riktigt visste om det var norra Italien illa ute. Det krävdes några hundra dödsfall in i mars, innan Italien drog i bromsen och satte de norra delarna i karantän. Gulligt till en början, med balkongopera och galej – men när dödstalen sedan exploderade har även dessa tystnat.

Sportlovsresenärerna blev Sveriges första kända fall – det är inte otänkbart att smittan etablerat sig även innan dessa, av “friska” smittbärare – men till en början ägnades stort engagemang åt smittspårning. Efter den första veckan i mars kunde dock samhällsspridning konstateras, åtminstone i Stockholm. Därefter har vi tillsammans jobbat för att platta till kurvan – genom att i stor utsträckning stänga ner allt. Jag kan erkänna att jag har satt stort hopp till svenskens förmåga till social distansering. Det finns inget facit än, men nu när stormen faktiskt är här så känns det inte vidare hoppfullt längre.

Genom sociala medier och medier får man ta del av vittnesmål av sjukdomen. Det verkar inte trevligt och vittnesmålen är ganska många. Ofriheten är stor och oron för att krisen närsomhelst på något sätt knackar på din dörr är gnagande.

Kategorier
Samhälle

Svindlande fakta

Mina gossar gillar dinosaurier.  Inte utan att jag själv fått ett visst intresse på köpet. Som roligast är det när Pappa Kapsyl sjunger om de gamla reptilerna. Men det som fascinerar är att dinosaurierna verkligen dominerade planeten, medan däggdjuren då var små och förde en undanskymd tillvaro. Faktum är att det tidigare hade funnits större däggdjur, men jorden drabbades av en ännu större massdöd vid ingången till trias, vilket förmodligen krattade manegen för dinosauriernas era. Men även dinosaurierna fick så småningom ge med sig när naturkatastrofer ledde till matbrist och utrotning. Ingen kan veta exakt vad som hände, men dinosaurierna försvann medan mindre djur kunde överleva, t ex små däggdjur som så småningom blev människor. Så småningom i det här fallet betyder från höften 65 miljoner år senare.

Dom kanske flyttade till en annan värld,
där köttiga korvar växer på träd,
så att dom äntligen slapp käka upp varandra
(Pappa Kapsyl, Varför dog dinosaurierna ut?)

Människan är kanske 200 000 år gammal. Man får väl säga att vi med vår potenta hjärna och allt den åstadkommit härskar över planeten. Som ena verkliga skräcködlor. Det är anmärkningsvärt att vi kollektivt inte klarar av att leva i fred och samförstånd.  I den allra senaste historien, som vi faktiskt har kunskaper om, föreslås att fred på jorden varit ett faktum i endast 268 av 3400 år, enligt Chris Hedges som publicerats i New York Times. I samma artikel föreslås att 108 miljoner människor dött i krig under 1900-talet. Uppskattningsvis har 150 miljoner och upp till en miljard människor dödats i krig genom mänsklighetens historia. Befolkningsexplosionen har gett fler att döda, industrialisering och världskrigens totalkrigföring har gett vapen och taktik, till skillnad från de äldre krigen där begränsade armeér gjorde upp med varandra i fält.

spinosaurus photoSpinosaurus, den största köttätaren. BILD: Yuri_B (Pixabay)

Så vilket är vårt paradis, där köttiga korvar växer på träd, för att vi ska slippa käka upp varandra? Vi har potential att leva i fred och välstånd, men ändå är vi så långt ifrån det.  Om det så är djuriskt eller kulturellt betingat, så är livet på jorden även fortsättningsvis en brutal kamp om resurser och den makt och den välstånd de ger.

Kategorier
Samhälle

Sverige i valet och kvalet

Mitt intresse för det här valet har varit lågt. Det beror delvis på att utgången är rätt förväntad med ett läge som liknar det efter förra valet och övertygelsen att partierna kommer att vara usla på att hantera detta. Det beror också på att partiernas ansikten utåt är så onyanserade och i år särskilt inriktade på att prata om vad någon annan inte ha gjort än hur de har tänkt att lösa problem. Och vad pratar de om? Vårdköer, antalet poliser och skolresultat. Det är tveksamt vilket inflytande riksdag och regering har på de verkliga problemen: stressad och pressad arbetsmiljö i kärnverksamheterna. Polariseringen mellan sjuklövern och Sverigedemokraterna är känd sedan tidigare, men Alliansen fokus på Löfvens och den rödgröna sidans uselhet har nog gett nytt bränsle till en höger-vänster-polarisering också. Reinfeldts nya moderater och den gamla alliansen bemästrade detta på ett helt annat sätt från första till sista valrörelse och kunde alldeles säkert locka en och annan mittenväljare. Nu är det verkligen inte god ton från Alliansen, utan den rödgröna sidans representanter utmålas som odugliga och ideologin som galenskap. Det är dags för förändring, säger de, precis som Sverigedemokraterna, men vad exakt som skulle bli den stora förändringen förutom nya ministrar är svårt att se. Någon krona mindre av en viss skatt och någon krona mer på någon moms? Fler poliser? Sjuksköterskor? Läkare? Lärare? Ska de trolla? Faktum är att ingen kan trolla. De borde samla sig för att lösa de problem som finns. Det är ganska ointressant om det är genom skattetekniska åtgärder åt någotdera håll eller genom lagstiftning åt något håll, men människor måste vilja arbeta inom skola, vård och polis utan att riskera ohälsa. Klimatmålen är internationella: samarbeta!