Här följer lekmannadiskussioner efter att ha sett den finska TV-serien Konflikt.
Jag har vuxit upp med Kalla krigets slut, Sovjetunionens och murens fall, där idén om att faran är över fått fäste, trots att historien visar att så länge det finns människor finns det konflikter. Uppvuxen som medborgare i Finland blev jag kallad till mönstring där, men bytte då genast medborgarskap till svenskt. Mest var det väl en allmän ängslighet och bekvämlighet som gjorde intresset lågt för att rycka in som värnpliktig i Finland. Men nog var man också invaggad i tidens idé om att faran var över. När väl Sverige kallade till mönstring några år senare så hade den allmänna värnplikten på allvar börjat monteras ned och även om jag åkter på mönstring i Östersund så åkte jag därifrån med besked om att jag inte behövs. Och det var nog det jag ville.
I synnerhet efter ryska anfallskriget mot Ukraina har läget påtagligt förändrats och känslorna med. Den ryska traditionen av krig som politiskt maktmedel var möjligen på paus några enstaka år i samband med Sovjetunionens fall, men snabbt hittade de hem och med ett lynnigt och chauvinistiskt ryskt centralstyre så vet man inte vad som kan hända. Finland som bara drygt 80 år sedan levde i faktiskt krigstillstånd och tvingades till fred med Sovjet har aldrig riktigt slappnat av så som t ex Sverige har gjort. Men nu har även vi i Sverige fått vakna, om än det kommer att ta lång tid innan vår beredskap är någotsånär god. Vad medlemskapet i NATO kan innebära i skarpt läge kan man inte på förhand veta. Personligen har jag vid ett par tillfällen surfat in på Hemvärnets hemsida för att se vad det finns för utbildningar. Det har liksom blivit en fråga om att kunna göra något relevant när kriget kommer.
I TV-serien Konflikt från 2024 utsätts Finland för en attack av en oklar militär sammanslutning som ockuperar Hangö. Just där håller en officersutbildning på att avsluta en större övning för midsommarfirande där aspiranterna då blir direkt involverade i konflikten. Som krydda har amerikaner deltagit i övning och är kvar på platsen. I politiken finns en gammal rutinerad räv, på svenska skulle man kunna kalla honom för gråsosse, som statsminister medan det på presidentposten finns en Sanna Marin-inspirerad yngre kvinna, och dessa har olika syn på hur politiken ska bedrivas i krisen och även vad gäller frågan om att presidenten leder landet som överbefälhavare i krig.
På förhand tvivlade jag på vilken grad av realism framställningen kunde frambringa. Men visst, det går att köpa de flesta förutsättningar och det känns obehagligt på riktigt. Det hade kunnat vara fråga om en halvstor privat militärkraft som rysknära Wagner-gruppen. Det är väl där realismen kan svaja lite, man får aldrig någon riktig känsla av hur stor fienden är. Frågor kan också ställas kring att de med civila lastfartyg kunnat ställa sig i finsk hamn med all den materiel de hade till sitt förfogande. Men huvudpoängen är kanske att de räknade med gråsossens nordiska mjäkighet och eftergifter som huvudlinje när situationen av att hålla civilbefolkningen gisslan blivit ett faktum.
Vad som däremot kändes realistiskt var svårigheten att få information i fält, skräcken i strider och för gisslan. Serien släpptes 2024 och spelades därför in när kriget i Ukraina var ungt. När manus skrevs var det nog inte ens fullskaligt krig där än. I serien förekommer drönare mest i spaningssyfte, men genom att följa utvecklingen i Ukraina har man fått lära sig att drönarna dominerar slagfälten och nuförtiden oftast släpper bomber och granater som ett helvete för marktrupper.
Det kanske var förväntat, men slutet bär drag av klassiska amerikanska krigsfilmer där ceremonier för de stupade och flygbilder på kyrkogårdar dominerar. Tonen kanske inte är helt klockren för den nordiska publiken, men säkert för andra. Likaså är det lite lustigt eller olustigt att lugnet före stormen gestaltas genom att både presidenten och den kvinnliga officersstudenten är på väg att förlusta sig med sina partners innan krisen slår till och får musslorna att sluta sig.
Sammantaget var serien underhållande och väckte sina tankar. Regissören Aki Louhimies gjorde för några år sedan en nyinspelning av den klassiska finska krigsfilmen Okänd soldat efter Väinö Linnas bok och i år får hans film om Lapplandskriget 1944-45 premiär. Återstår att se om den visas i Sverige eller kommer snabbt till streaming, eller om filmen kan bli ett första biobesök i Finland.
Har jag blivit en militarist? Absolut inte. Att romantisera kriget är inte smakfullt. Kan t ex inte begripa vad Försvarsmakten håller på med nu när de kommunicerar med folket genom reklamfilmer på TV. De visar fordon och flygplan och fartyg i rörelse till trallvänlig musik och konstaterar att vår upprustning är allt annat än lagom. Det är riktigt motbjudande och jag undrar vilken grupp av kommunikatörer och beslutsfattare kommit fram till att det här var vägen att gå. Försvaret ska inte vara coolt. Det ska ha god beredskap på riktigt. Allvar och trygghet.
