Kategorier
Kultur Spaning

Självhjälp genom livet

Dagens barn har det så bra. De är så respekterade, sedda och bekräftade. Dessutom har de Daniel Tiger, denna lyckliga tigerunge, som är så respekterad, sedd och bekräftad och som anammar alla de psykologiska självhjälpskampsånger som de makalöst respekterande, seende och bekräftande föräldrarna mamma och pappa Tiger förser honom med. Okej, ibland är det hans perfekta fröken eller någon av de andra otroliga vuxna förebilderna i Daniel Tigers kvarter.

I avsnittet Daniel går på toa händer det t ex att Daniel blir kissnödig och lite orolig. Fröken och, eller, föräldrar ser och bekräftar och så musik i en trivsam trudelutt:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

En annan gång ska Daniel smaka på okända grönsaker. Inga problem, ingen måste äta bara för att, men:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

I ett tredje exempelavsnitt hämtar tigrarna en tårta till Daniels kalas, men som blir mosad på färden hem. Daniel blir jätteledsen, föräldrarna ser och bekräftar. Men Daniel, smakar inte tårtan ändå jättegott?

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Vilka verktyg dagens barn får! En liten sång och det går över. De kommer inte att behöva KBT eller antidepressiva.

Märkligt nog finns det inga vanliga föräldrar i Daniel Tigers kvarter, sådana som har gränser för tålamod och gör bort sig, som ibland inte når fram till perfekt uppfostran.

När Daniel blev äldre drabbades han givetvis ändå av livet. Det finns ju alltid där och väntar med alla käftsmällar. Mamma och pappa följde inte längre med honom överallt, och de var dessutom skilda, men deras röster ekade för alltid i hans huvud.

När han blev för full på festen och började må riktigt illa:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

När han, med lite skam bakerst i registret, var nyfiken på hur det skulle kännas om hans tvivlande flickvän pussade på den lite och utbrast:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

När Daniel och hans ex bara inte kunde komma överens om var de skulle bo och den satans socialtjänsten vittnade för att barnen hade det bäst hos mamma 70 mil bort. Men att han äntligen skulle få möjlighet till egentid och hinna läsa den där fejk-Stieg Larsson av Lagercrantz.

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Foto: (C) PBS
Kategorier
Spaning

Jag drömmer om en jul hemma

Försvenskningen av White Christmas går ju så: Jag drömmer om en jul hemma. Det är klart, om man nu vore borta någon jävla gång. Men allt är hemma nu. Jobb hemma, hemma hemma, jul hemma. Inget att drömma om.

Okej, White Christmas är väl nostalgisk och en jul hemma, kan vara den där perfekta barndomsjulen som egentligen inte fanns, som skapats i minnet. Varför inte? Våra jular hemma var ganska anspråkslösa, men vi såg till att äta gott, se Kalle Anka, dela ut lite julklappar. Jag minns julaftnar särskilt som lugna och fridfulla. Det var inget onödigt spring och först framåt kvällen kunde Jani ringa och kolla vad man hade fått för julklappar och berätta om sina. Det där lugna och fridfulla, det kan man gott drömma om. Och med en jul hemma, är det helt upp till en själv att se till att det blir så.

Barnen bryr sig nog egentligen inte så värst, men man inbillar sig att det är särskilt illa för dem att det blir en jul hemma. Därför blir det extrem överkompensation från Tomten. Extrem.

Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?

Kategorier
Personligt

Den ovillige utbytesstudenten

Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.

Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.

Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.

Kategorier
Personligt

Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Kategorier
Kultur

Knausgårds barndom

I den tredje delen av romansviten Min kamp blottlägger Karl Ove Knausgård det “ruckliga provisorium” som utgör hans barndom. När det står klart känns det som den kanske svåraste utmaningen hittills, att fortsätta med den detaljrika och drivna beskrivningen av vardag, tankar och känslor från en sådan avlägsen dåtid, som badturen med familjen i femårsåldern, första dagarna i skolan och så vidare. Knausgård har minnen, men konstaterar också:

“Minnet är inte en tillförlitlig kvalitet i ett liv. Och det är inte av den enkla anledningen att minnet inte sätter sanningen främst. Det är aldrig kravet på sanning som avgör om minnet återger en händelse korrekt eller inte. Det är egennyttan som gör det. Minnet är pragmatiskt, det är lömskt och lurigt, men inte på något fientligt eller ondskefullt sätt; tvärtom gör det allt för att vara sin värd till lags. En del föser det bort till glömskans tomma intet, annat förvränger det till oigenkännlighet, somliga saker missförstår det lekande lätt, en del, och det är så gott som ingenting, minns det skarpt, tydligt och korrekt. Vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma.”

Och så börjar han minnas och återge bilden av sin barndom som den otroliga berättare han är. Här får vi en utvecklad bild av fadern som den lynniga husdiktator han tycks ha varit. Faderns kontrollstyre är nog i själva verket ännu mer effektiv än han själv då kunde förstå. Antingen var han en psykotisk diktatorstyp på riktigt, eller så trodde han på rejält handfast uppfostran av gammalt snitt, vilket på Karl Ove fick den följden att hela hans liv kretsade kring att rätta sig i ledet och robotlikt sköta sina förehavanden, för att inte väcka faderns vrede. Det bidrar givetvis till att göra Karl Ove till en osäker person och trots att fadern tidigt gjort klart att det inte är okej att gråta så gråter den lille Karl Ove vid alla motgångar, ögon som tåras, snyft och gråt är nog det enskilt vanligaste fenomenet i Knausgårds barndom, i alla fall som han lägger fram sina minnen.

Som en berättelse betraktat är detta nog den svagaste boken hittills, det landar inte riktigt någonstans. Lågstadieåren och de första mellanstadieåren är utförligast beskrivna och därmed också bäst. Allteftersom blir beskrivningarna mer återhållsamma och ytliga, kanske delvis för att fadern är mindre närvarande, kanske för att det i själva verket inte händer så mycket nytt: det blev visserligen ännu mindre populärt att vara duktig och vännerna färre och relationerna mer enformiga.

Men samtidigt är det ett imponerande hantverk av rekonstruktioner. Den terror som lille Karl Ove utsätts för känner jag inte igen mig i, men i övrigt hittar han många situationer och känslor, uppenbarligen ganska typiska för barn, som väckt många sedan länge insomnade minnen hos mig till liv. Fascinerande! På ett känslomässigt plan är därför denna tredje bok kanske den starkaste hittills! Och trots att Knausgård fortfarande är decenniet äldre än vad jag är och därmed var pojk på 70-talet och tonåring på 80-talet, så känner man igen sig otroligt mycket.

Likaså gillar jag hur Knausgård skalat bort nästan hela vuxenperspektivet och faller inte in i resonemang om varför det blev si eller varför det blev så, utan låter den lille Karl Oves känslor spela huvudrollen för det mesta okommenterat. Ett vågat och svårt grepp i mina ögon, men det fungerar utmärkt.

Kategorier
Kultur

Knausgårds kamp

Har nu läst den, åtminstone i DN Kultur omtalade Min kamp av norske författaren Karl Ove Knausgård. Rättare sagt gäller det den första volymen av sex i en särdeles utförlig självbiografi. I denna första del cirklar berättelsen kring Knausgårds far. Först rullas barndomen ut där fadern har en stor påverkan på sin son. Fadern är en central figur, tyvärr inte som en person som erbjuder kärlek och stöd, utan snarare är det faderns mentala frånvaro och ointresse som får hela världen är kretsa kring honom. Senare blir fadern även fysiskt frånvarande, för att till slut i princip helt försvinna. Fadern dör alkoholiserad mitt i sin egen misär, när Karl Ove Knausgård är i trettioårsåldern och han kan inte riktigt begripa varför det ändå gör så ont.

Det var riktigt länge sedan jag slukade en bok som första delen av Min kamp. Boken träffar rätt på något sätt, även om Knausgård är tiotalet år äldre finns det en hög igenkänningsfaktor i det mesta, allt från alldagliga ting från 1980-talet till, givetvis, hur det är att växa upp med sina föräldrar. När det kommer till skildringar av olika händelser och förvecklingar är det fantastiskt: detaljrikedomen och de målande beskrivningarna gör att man hamnar mitt i de scener som beskrivs.  Knausgård upprepar sig i boken om sitt dåliga minne: men med tanke på vilka detaljer han levererar har han då en väldig förmåga att återskapa minnen.

Men boken känns också voyeuristiskt något eggande i Big brother-stil, då Knausgård faktiskt lägger ut många människoöden till allmän beskådan. Han blottar även sig själv, men i mitt tycke har han i alla fall i denna första del använt sin makt bakom tangenterna och besparat sig själv från det känsligaste, samtidigt som andra i omgivningen verkligen fått stå där med stjärten i vädret.

Kan man tänka sig att det här blir nästa våg för känsliga moderna män med skrivförmåga: de har inte bara förkläde på sig eller nedtecknar tankar på en blogg, utan nu ska de skriva 3000 sidor om sina innersta känslor för att förklara sig.

Kategorier
Personligt

Tennisbollspromenad

Ett minne från ungdomens  ljuvliga sommarkvällar på Ålidhem uppenbarade sig: Av och till, närhelst det var dags att gå en bit, t ex till Statoil för att köpa gotta i natten, så hände det att vi tog med oss en tennisboll att kasta emellan oss för att krydda promenaden med lite underhållning. Det fungerade bra.

Ett annat minne, snarare från barndomens friska vårmorgnar: Vi åkte buss till skolan. Vid vår hållplats var vi minst fyra gossar som så snabbt snön tinat bort spelade lite vägg i väntan på bussen. Jävlar vad vi hamrade i väggen och jag kan inte tänka mig annat än att det dunsade fint i lägenheterna där i det hus som brann ned några år sedan. Klockan var dessutom alltid före halvåtta, men det var aldrig någon som klagade.

Kategorier
Kultur

Tonerna av en finsk barndom

Under mina barndoms somrar togs jag ofta omhand av mor- och farföräldrarna i Finland. Det har lämnat sina spår. Än idag är jag svag för det melankoliska, vilket torde vara mer konstruktivistiskt än finsk-genetiskt.

Men allt är inte svart. En av de tidigaste barnsångerna jag minns handlade om en liten ond häxa som hette Känkkäränkkä och framförs nedan av Finlands svar på Lars Berghagen under tidigt 1980-tal.

Men den är ju på gränsen till för munter. Den främsta favoriten från de tidiga skolåren var nog ändå Ihme ja kumma, typ “förunderligt och konstigt, som går i klart mer melankolisk ton. Refrängens budskap är att världen är full av underliga saker, som förbryllar och förvånar den lille vandraren.

Det är lätt för en icke-finne att anta att Mumin är det enda trollet i finnens bok. Men då känner den inte till Rölli, som dök upp i mitten av 1980-talet. En rolig figur då, som nu. Här är den festliga signaturen för TV-programmet om Rölli.

Men man är klart indoktrinerad in ett något nedstämt sinne. Som 8-åring begrep man inte direkt vad alla de sånger man utsattes för handlade om, men så klart har man tagit till sig. På bilturerna med mormor och hennes man fanns ett band med Jaakko Teppo, en savolaxare som sjunger på dialekt. Min favoritlåt var Onnen kerjäläinen, Lyckans tiggare, med rader som “jag är inte bitter, jag är ensam”.

Lite mer muntert sjöng Jaakko Teppo i nästfavoriten Pamela, en tragikomisk historia om kärleken till Pamela i Dallas.

Ett annat vanligt inslag i finska bilar i min barndom var Rautalanka-musiken från 1960-talet. Rautalanka betyder järntråd, och avser förstås elgitarrsträngar. Det gick helt enkelt ut på att spela klassiska melodier med elgitarr, ackompanjerat av ytterligar en elgitarr, en elbas och trummor. Ett klassiskt rautalankaband var The Sounds, nedan med låten Emma.

Här är ett annat rautalankaband, Strangers, med Kolme kitaraa.

Det var tider det.

Med tanke på den bakgrunden var det inte konstigt att bandet Agents sedermera blev favoriter. Musiken klart rautalankainspirerad med en gudomlig Esa Pulliainen på sologitarr. Lägg därtill att man la vantarna på världens bästa melankoliska låtar och lät den perfekta finska rösten, Topi Sorsakoski, sjunga. Agents har inte gjort något eget material, utan har nallat från höger och vänster.

Här är Vihreät niityt, egentligen Greenfields av amerikanska The Brothers Four. Den har förövrigt också framförts med svensk text i Pistvakt. Melankoli när det är som vackrast, och dessutom mina föräldrars kärlekslåt.

Ett exempel på lämpligt låtnallande är annars nedanstående låt, som ju orginal hette And I love her och framfördes av inga mindre än Beatles. Det ska också sägas om sångare Sorsakoski, att han tenderar att freestylea lite väl friskt på sina liveframträdanden.

Om inte låtarna är tragiska nog, så är människorna bakom musiken det. Nedanstående låt, Valot (ljusen), är otroligt vacker, skriven och framförd av Rauli “Badding” Somerjoki. Det sägs att man försökte och var när att sälja låten för att framföras av Elvis. Somerjoki dog av alkoholförgiftning och hjärtinfarkt i en ålder av 39 år.

En annan som söp och till slut fick sin hjärtattack vid 47 var Irwin Goodman. Hans Rentun ruusu är en riktig klassiker, som handlar om en alkoholists vedermödor med sina nära och kära, och som jag som 10-åring glatt trallade på.

Juice Leskinen klarade sig i 56 år, medan hans dotter Johanna gick bort genom ett massivt drogmissbruk när hon var 31 år gammal. Här hans klassiska pärla Kaksoiselämää, dubbelliv.

Om man som finsk musiker inte ägnade sig åt melankoli, var man tvungen att vara lite av en pajas. Som en annan barndomsfavorit, Sleepy sleepers, sedermera Leningrad cowboys. En låt som jag kanske inte begrep fullt ut, men som var rolig för de sjöng om tuttar, var Linda, kerro hinta. Refrängens “Linda, Linda, kerro hinta” betyder “Linda, Linda, vad är ditt pris”, som i en mans relation till en prostituerad. Här är den första låten på bandets debutalbum från 1975, Kuka mitä häh? Vem, vad, va?!

Sist ut den här gången är en låt som kan vara förvillande behaglig av studiobandet Leevi & The leavings. Den heter Sopivasti lihava, lämpligt fet.