Taggarkiv: barndom

Den ovillige utbytesstudenten

Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.

Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.

Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.

Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Knausgårds barndom

I den tredje delen av romansviten Min kamp blottlägger Karl Ove Knausgård det ”ruckliga provisorium” som utgör hans barndom. När det står klart känns det som den kanske svåraste utmaningen hittills, att fortsätta med den detaljrika och drivna beskrivningen av vardag, tankar och känslor från en sådan avlägsen dåtid, som badturen med familjen i femårsåldern, första dagarna i skolan och så vidare. Knausgård har minnen, men konstaterar också:

”Minnet är inte en tillförlitlig kvalitet i ett liv. Och det är inte av den enkla anledningen att minnet inte sätter sanningen främst. Det är aldrig kravet på sanning som avgör om minnet återger en händelse korrekt eller inte. Det är egennyttan som gör det. Minnet är pragmatiskt, det är lömskt och lurigt, men inte på något fientligt eller ondskefullt sätt; tvärtom gör det allt för att vara sin värd till lags. En del föser det bort till glömskans tomma intet, annat förvränger det till oigenkännlighet, somliga saker missförstår det lekande lätt, en del, och det är så gott som ingenting, minns det skarpt, tydligt och korrekt. Vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma.”

Och så börjar han minnas och återge bilden av sin barndom som den otroliga berättare han är. Här får vi en utvecklad bild av fadern som den lynniga husdiktator han tycks ha varit. Faderns kontrollstyre är nog i själva verket ännu mer effektiv än han själv då kunde förstå. Antingen var han en psykotisk diktatorstyp på riktigt, eller så trodde han på rejält handfast uppfostran av gammalt snitt, vilket på Karl Ove fick den följden att hela hans liv kretsade kring att rätta sig i ledet och robotlikt sköta sina förehavanden, för att inte väcka faderns vrede. Det bidrar givetvis till att göra Karl Ove till en osäker person och trots att fadern tidigt gjort klart att det inte är okej att gråta så gråter den lille Karl Ove vid alla motgångar, ögon som tåras, snyft och gråt är nog det enskilt vanligaste fenomenet i Knausgårds barndom, i alla fall som han lägger fram sina minnen.

Som en berättelse betraktat är detta nog den svagaste boken hittills, det landar inte riktigt någonstans. Lågstadieåren och de första mellanstadieåren är utförligast beskrivna och därmed också bäst. Allteftersom blir beskrivningarna mer återhållsamma och ytliga, kanske delvis för att fadern är mindre närvarande, kanske för att det i själva verket inte händer så mycket nytt: det blev visserligen ännu mindre populärt att vara duktig och vännerna färre och relationerna mer enformiga.

Men samtidigt är det ett imponerande hantverk av rekonstruktioner. Den terror som lille Karl Ove utsätts för känner jag inte igen mig i, men i övrigt hittar han många situationer och känslor, uppenbarligen ganska typiska för barn, som väckt många sedan länge insomnade minnen hos mig till liv. Fascinerande! På ett känslomässigt plan är därför denna tredje bok kanske den starkaste hittills! Och trots att Knausgård fortfarande är decenniet äldre än vad jag är och därmed var pojk på 70-talet och tonåring på 80-talet, så känner man igen sig otroligt mycket.

Likaså gillar jag hur Knausgård skalat bort nästan hela vuxenperspektivet och faller inte in i resonemang om varför det blev si eller varför det blev så, utan låter den lille Karl Oves känslor spela huvudrollen för det mesta okommenterat. Ett vågat och svårt grepp i mina ögon, men det fungerar utmärkt.

Knausgårds kamp

Har nu läst den, åtminstone i DN Kultur omtalade Min kamp av norske författaren Karl Ove Knausgård. Rättare sagt gäller det den första volymen av sex i en särdeles utförlig självbiografi. I denna första del cirklar berättelsen kring Knausgårds far. Först rullas barndomen ut där fadern har en stor påverkan på sin son. Fadern är en central figur, tyvärr inte som en person som erbjuder kärlek och stöd, utan snarare är det faderns mentala frånvaro och ointresse som får hela världen är kretsa kring honom. Senare blir fadern även fysiskt frånvarande, för att till slut i princip helt försvinna. Fadern dör alkoholiserad mitt i sin egen misär, när Karl Ove Knausgård är i trettioårsåldern och han kan inte riktigt begripa varför det ändå gör så ont.

Det var riktigt länge sedan jag slukade en bok som första delen av Min kamp. Boken träffar rätt på något sätt, även om Knausgård är tiotalet år äldre finns det en hög igenkänningsfaktor i det mesta, allt från alldagliga ting från 1980-talet till, givetvis, hur det är att växa upp med sina föräldrar. När det kommer till skildringar av olika händelser och förvecklingar är det fantastiskt: detaljrikedomen och de målande beskrivningarna gör att man hamnar mitt i de scener som beskrivs.  Knausgård upprepar sig i boken om sitt dåliga minne: men med tanke på vilka detaljer han levererar har han då en väldig förmåga att återskapa minnen.

Men boken känns också voyeuristiskt något eggande i Big brother-stil, då Knausgård faktiskt lägger ut många människoöden till allmän beskådan. Han blottar även sig själv, men i mitt tycke har han i alla fall i denna första del använt sin makt bakom tangenterna och besparat sig själv från det känsligaste, samtidigt som andra i omgivningen verkligen fått stå där med stjärten i vädret.

Kan man tänka sig att det här blir nästa våg för känsliga moderna män med skrivförmåga: de har inte bara förkläde på sig eller nedtecknar tankar på en blogg, utan nu ska de skriva 3000 sidor om sina innersta känslor för att förklara sig.

Tennisbollspromenad

Ett minne från ungdomens  ljuvliga sommarkvällar på Ålidhem uppenbarade sig: Av och till, närhelst det var dags att gå en bit, t ex till Statoil för att köpa gotta i natten, så hände det att vi tog med oss en tennisboll att kasta emellan oss för att krydda promenaden med lite underhållning. Det fungerade bra.

Ett annat minne, snarare från barndomens friska vårmorgnar: Vi åkte buss till skolan. Vid vår hållplats var vi minst fyra gossar som så snabbt snön tinat bort spelade lite vägg i väntan på bussen. Jävlar vad vi hamrade i väggen och jag kan inte tänka mig annat än att det dunsade fint i lägenheterna där i det hus som brann ned några år sedan. Klockan var dessutom alltid före halvåtta, men det var aldrig någon som klagade.

Tonerna av en finsk barndom

Under mina barndoms somrar togs jag ofta omhand av mor- och farföräldrarna i Finland. Det har lämnat sina spår. Än idag är jag svag för det melankoliska, vilket torde vara mer konstruktivistiskt än finsk-genetiskt.

Men allt är inte svart. En av de tidigaste barnsångerna jag minns handlade om en liten ond häxa som hette Känkkäränkkä och framförs nedan av Finlands svar på Lars Berghagen under tidigt 1980-tal.

Men den är ju på gränsen till för munter. Den främsta favoriten från de tidiga skolåren var nog ändå Ihme ja kumma, typ ”förunderligt och konstigt, som går i klart mer melankolisk ton. Refrängens budskap är att världen är full av underliga saker, som förbryllar och förvånar den lille vandraren.

Det är lätt för en icke-finne att anta att Mumin är det enda trollet i finnens bok. Men då känner den inte till Rölli, som dök upp i mitten av 1980-talet. En rolig figur då, som nu. Här är den festliga signaturen för TV-programmet om Rölli.

Men man är klart indoktrinerad in ett något nedstämt sinne. Som 8-åring begrep man inte direkt vad alla de sånger man utsattes för handlade om, men så klart har man tagit till sig. På bilturerna med mormor och hennes man fanns ett band med Jaakko Teppo, en savolaxare som sjunger på dialekt. Min favoritlåt var Onnen kerjäläinen, Lyckans tiggare, med rader som ”jag är inte bitter, jag är ensam”.

Lite mer muntert sjöng Jaakko Teppo i nästfavoriten Pamela, en tragikomisk historia om kärleken till Pamela i Dallas.

Ett annat vanligt inslag i finska bilar i min barndom var Rautalanka-musiken från 1960-talet. Rautalanka betyder järntråd, och avser förstås elgitarrsträngar. Det gick helt enkelt ut på att spela klassiska melodier med elgitarr, ackompanjerat av ytterligar en elgitarr, en elbas och trummor. Ett klassiskt rautalankaband var The Sounds, nedan med låten Emma.

Här är ett annat rautalankaband, Strangers, med Kolme kitaraa.

Det var tider det.

Med tanke på den bakgrunden var det inte konstigt att bandet Agents sedermera blev favoriter. Musiken klart rautalankainspirerad med en gudomlig Esa Pulliainen på sologitarr. Lägg därtill att man la vantarna på världens bästa melankoliska låtar och lät den perfekta finska rösten, Topi Sorsakoski, sjunga. Agents har inte gjort något eget material, utan har nallat från höger och vänster.

Här är Vihreät niityt, egentligen Greenfields av amerikanska The Brothers Four. Den har förövrigt också framförts med svensk text i Pistvakt. Melankoli när det är som vackrast, och dessutom mina föräldrars kärlekslåt.

Ett exempel på lämpligt låtnallande är annars nedanstående låt, som ju orginal hette And I love her och framfördes av inga mindre än Beatles. Det ska också sägas om sångare Sorsakoski, att han tenderar att freestylea lite väl friskt på sina liveframträdanden.

Om inte låtarna är tragiska nog, så är människorna bakom musiken det. Nedanstående låt, Valot (ljusen), är otroligt vacker, skriven och framförd av Rauli ”Badding” Somerjoki. Det sägs att man försökte och var när att sälja låten för att framföras av Elvis. Somerjoki dog av alkoholförgiftning och hjärtinfarkt i en ålder av 39 år.

En annan som söp och till slut fick sin hjärtattack vid 47 var Irwin Goodman. Hans Rentun ruusu är en riktig klassiker, som handlar om en alkoholists vedermödor med sina nära och kära, och som jag som 10-åring glatt trallade på.

Juice Leskinen klarade sig i 56 år, medan hans dotter Johanna gick bort genom ett massivt drogmissbruk när hon var 31 år gammal. Här hans klassiska pärla Kaksoiselämää, dubbelliv.

Om man som finsk musiker inte ägnade sig åt melankoli, var man tvungen att vara lite av en pajas. Som en annan barndomsfavorit, Sleepy sleepers, sedermera Leningrad cowboys. En låt som jag kanske inte begrep fullt ut, men som var rolig för de sjöng om tuttar, var Linda, kerro hinta. Refrängens ”Linda, Linda, kerro hinta” betyder ”Linda, Linda, vad är ditt pris”, som i en mans relation till en prostituerad. Här är den första låten på bandets debutalbum från 1975, Kuka mitä häh? Vem, vad, va?!

Sist ut den här gången är en låt som kan vara förvillande behaglig av studiobandet Leevi & The leavings. Den heter Sopivasti lihava, lämpligt fet.