I regnet

Himlen var apokalyptiskt mörk på vägen hem och mycket riktigt slutade allt i ett massivt ösregn. Själv kör jag bil rakt in i garaget under huset, så det var inga bekymmer, men väl hemma tittade jag ut lite på alla som tvingades ut i vätan: flertalet tog till löpsteget för att skynda sig undan.

Hur är det med allmänbildningen, har folk inte gått grundkursen, signerad Mythbusters? Deras försök visar entydigt på att man snarare blir blötare genom att springa.[1] Men som vanligt inom naturvetenskapligt inriktade studier missar man faktorer som är svårare att mäta: oavsett om det skiljer hundratalet gram mellan att springa eller gå, så kommer man ju snabbare in i värmen och slipper släpa ute i regnet som en eländig gatuhund.

[1] http://dsc.discovery.com/videos/mythbusters-running-in-the-rain-minimyth.html

NJD for the cup

Inatt börjar Stanley Cup-finalserien och glädjande nog är favoriterna New Jersey Devils där efter fjolårets kalkonsäsong – vilken vändning. Devils har hemmaplansfördel, men å andra sidan har motståndaren Los Angeles Kings inte förlorat en endaste bortamatch under slutspelet och kallas därför nu ”Kings of the road”. Det gäller alltså att vara på tårna inatt och natten mot söndag och vinna åtminstone en av hemmamatcherna för att bryta den kaliforniska vinnartrenden. Spännande så det förslår, men tyvärr är man lönearbetare och måste sova.

Glöm inte 2010, Björn

När Björn Söder och hans vänner samlades kring ledaren för att lyssna till dennes segertal 2010 var det, till tonerna av en engelskspråkig moldavisk Eurovision song contest-klassiker Run Away med SunStroke Project, nå,  främst minns du säkert ”epic sax guy”.

Och på kommentarsfälten till Euphoria på Youtube  pågår en debatt om Loreens svenskhet. Rasister! basunerar de politiskt korrekta. Politiskt korrekta! svarar rasisterna. Att man orkar!

Björn, det är ingen Cultural comparison contest, det är en European song contest och som den kulturspanare du är så måste du ha märkt att Sverige verkligen utmärkt sig på housescenen de senaste åren. Loreen och Euphoria känns verkligen svenskt: det är väl i stort sett bara språket som saknas. Och om inte annat så är det ett tydligt utslag från typiska svenskar, de som sitter i soffan på lördagskvällarna, att det här är vad vi vill ha.

Men ibland är det så enkelt, som för dig och dina vänner 2010, att allt som krävs är en bra jävla låt:

 

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Kents tionde studioalbum kom ut i april och denna gång har det dröjt flera veckor innan jag tagit mig tid att sätta mig in i Jag är inte rädd för mörkret. Bara för att konstatera att skivan, inte helt oväntat, är bra.

Det första smakprovet av det nya har förstås varit närvarande sedan det publicerades i form av första singeln 999. Musikaliskt en ganska trevlig, gammaldags kentlåt, men ungefär som flertalet låtar på förrförra skivan Röd, är låten lite väl texttung, samtidigt som man känner sig rätt färdig med de bergska ah ah-refrängerna. Och herregud, nu har det hänt, man måste stå ut med ordet baby på en kentskiva.

999 är också första låt på skivan och följs av fyrtal i trevlig, modern kentpop: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på. Här blir det gott om svängiga refränger, fina verser och en och annan textrad som träffar rätt.

Sedan händer det grejor när Jocke Berg återigen kör bil i Tyskland och till en mycket enkel och rak melodi berättar om hur rädslan styr i Beredd på allt.

Balladen Ruta 1 får agera halvblek mellanakt inför en stabil avslutning. Färger på natten har ett skönt driv, särskilt med första versens nintendoljud i arrangemanget och andra versens utdrag ur FASS, medan Låt dom komma är en stark vi-mot-dom-låt med skönt riff, skulle nästan kunna vara en lärarlåt, men passar för alla yrkesmän som får stå ut med att kunderna alltid har rätt (”Varje ljusglimt en dubbel treo i svarta glas”).

Avslutningsballaden Hänsyn är en fin och enkel ballad med skönt arrangemang av dramatiska stråkar och hipetyhoptrummor, iöronenfallande på ett positivt sätt.

Nu när man börjat lyssna på allvar kommer det att bli svårt att sluta, för här finns många smittsamma partier utspätt i visst kentskt svårmod (vilket också innebär hög smittorisk i mitt fall), men i överlag är det faktiskt rätt så muntert! Och det är väl bäst att man lyssnar så att man kanske hinner lära sig en vers av 999 till sensommarens konsert.