Etikett: Ryssland

Kategorier
Kultur Spaning

När kriget kommer…

Här följer lekmannadiskussioner efter att ha sett den finska TV-serien Konflikt.

Jag har vuxit upp med Kalla krigets slut, Sovjetunionens och murens fall, där idén om att faran är över fått fäste, trots att historien visar att så länge det finns människor finns det konflikter. Uppvuxen som medborgare i Finland blev jag kallad till mönstring där, men bytte då genast medborgarskap till svenskt. Mest var det väl en allmän ängslighet och bekvämlighet som gjorde intresset lågt för att rycka in som värnpliktig i Finland. Men nog var man också invaggad i tidens idé om att faran var över. När väl Sverige kallade till mönstring några år senare så hade den allmänna värnplikten på allvar börjat monteras ned och även om jag åkter på mönstring i Östersund så åkte jag därifrån med besked om att jag inte behövs. Och det var nog det jag ville.

I synnerhet efter ryska anfallskriget mot Ukraina har läget påtagligt förändrats och känslorna med. Den ryska traditionen av krig som politiskt maktmedel var möjligen på paus några enstaka år i samband med Sovjetunionens fall, men snabbt hittade de hem och med ett lynnigt och chauvinistiskt ryskt centralstyre så vet man inte vad som kan hända. Finland som bara drygt 80 år sedan levde i faktiskt krigstillstånd och tvingades till fred med Sovjet har aldrig riktigt slappnat av så som t ex Sverige har gjort. Men nu har även vi i Sverige fått vakna, om än det kommer att ta lång tid innan vår beredskap är någotsånär god. Vad medlemskapet i NATO kan innebära i skarpt läge kan man inte på förhand veta. Personligen har jag vid ett par tillfällen surfat in på Hemvärnets hemsida för att se vad det finns för utbildningar. Det har liksom blivit en fråga om att kunna göra något relevant när kriget kommer.

I TV-serien Konflikt från 2024 utsätts Finland för en attack av en oklar militär sammanslutning som ockuperar Hangö. Just där håller en officersutbildning på att avsluta en större övning för midsommarfirande där aspiranterna då blir direkt involverade i konflikten. Som krydda har amerikaner deltagit i övning och är kvar på platsen. I politiken finns en gammal rutinerad räv, på svenska skulle man kunna kalla honom för gråsosse, som statsminister medan det på presidentposten finns en Sanna Marin-inspirerad yngre kvinna, och dessa har olika syn på hur politiken ska bedrivas i krisen och även vad gäller frågan om att presidenten leder landet som överbefälhavare i krig.

På förhand tvivlade jag på vilken grad av realism framställningen kunde frambringa. Men visst, det går att köpa de flesta förutsättningar och det känns obehagligt på riktigt. Det hade kunnat vara fråga om en halvstor privat militärkraft som rysknära Wagner-gruppen. Det är väl där realismen kan svaja lite, man får aldrig någon riktig känsla av hur stor fienden är. Frågor kan också ställas kring att de med civila lastfartyg kunnat ställa sig i finsk hamn med all den materiel de hade till sitt förfogande. Men huvudpoängen är kanske att de räknade med gråsossens nordiska mjäkighet och eftergifter som huvudlinje när situationen av att hålla civilbefolkningen gisslan blivit ett faktum.

Vad som däremot kändes realistiskt var svårigheten att få information i fält, skräcken i strider och för gisslan. Serien släpptes 2024 och spelades därför in när kriget i Ukraina var ungt. När manus skrevs var det nog inte ens fullskaligt krig där än. I serien förekommer drönare mest i spaningssyfte, men genom att följa utvecklingen i Ukraina har man fått lära sig att drönarna dominerar slagfälten och nuförtiden oftast släpper bomber och granater som ett helvete för marktrupper.

Det kanske var förväntat, men slutet bär drag av klassiska amerikanska krigsfilmer där ceremonier för de stupade och flygbilder på kyrkogårdar dominerar. Tonen kanske inte är helt klockren för den nordiska publiken, men säkert för andra. Likaså är det lite lustigt eller olustigt att lugnet före stormen gestaltas genom att både presidenten och den kvinnliga officersstudenten är på väg att förlusta sig med sina partners innan krisen slår till och får musslorna att sluta sig.

Sammantaget var serien underhållande och väckte sina tankar. Regissören Aki Louhimies gjorde för några år sedan en nyinspelning av den klassiska finska krigsfilmen Okänd soldat efter Väinö Linnas bok och i år får hans film om Lapplandskriget 1944-45 premiär. Återstår att se om den visas i Sverige eller kommer snabbt till streaming, eller om filmen kan bli ett första biobesök i Finland.

Har jag blivit en militarist? Absolut inte. Att romantisera kriget är inte smakfullt. Kan t ex inte begripa vad Försvarsmakten håller på med nu när de kommunicerar med folket genom reklamfilmer på TV. De visar fordon och flygplan och fartyg i rörelse till trallvänlig musik och konstaterar att vår upprustning är allt annat än lagom. Det är riktigt motbjudande och jag undrar vilken grupp av kommunikatörer och beslutsfattare kommit fram till att det här var vägen att gå. Försvaret ska inte vara coolt. Det ska ha god beredskap på riktigt. Allvar och trygghet.

Kategorier
Personligt

Fuck cancer, igen

Cancer är en rövhatt. Inte som ryssar som medvetet terrorbombar en livsmedelsaffär och café och dödar 50 personer varav ett sexårigt barn i en by utanför Kharkiv. Ryssland, ett förjävligt land av för många högst motbjudande intentionella rövhattar. Cancer är en mer slumpmässig rövhatt. Visst går det att styra slumpen marginellt i någon riktning, livsstilen har viss betydelse, men till syvende och sist tycks slumpen i genpoolen avgöra det mesta.

Mina fina bekanta har en superfin tioårig son som bland att spelar boll i samma lag som min pojk. Tioåringen får huvudvärk som håller i sig en vecka innan den bli outhärdlig, varpå de åker in, varpå de nästan omedelbart sätts i helikopter till Umeå, varifrån de ganska snart skjutsas vidare till Karolinska. Hjärntumör. På en superfin tioåring. Så brutalt plötsligt, så ödesmättat. Varför just han?

Det här är inget nytt och artiklar och TV-reportage har varit gripande, men när det nu kommer så här nära är det svårt att värja sig. Gossen kommer att kämpa, men gudförbannat vilken mardröm för alla de nära, när skiten äter upp oss som står några meter bort.

Så fuck cancer, lös den jävla gåtan någon gång, åtminstone för barnens skull. Och kämpa Harry.

Kategorier
Personligt

2023: Räntehöjning och terrorbombning

2023 förnekar sig inte, utan fortsätter uselt. Jag ger tredje gnällinlägget på rad (kan vara fler, jag minns inte).

Räntan fortsätter upp. Tidningarna försöker rapportera om att matpriserna sjunker, men sammantaget har inflationstakten kanske mattats av något, men är fortsatt hög. Kronan är svag, Euro är dyrt. Sjukt trist, så pass att man måste undvika makkaraherkku på Aavasaksan Grilli. Det värsta är att lågkonjunkturen inte riktigt tar fart, utan förmodligen har vi det sämsta en bra bit framför oss fortfarande. Personligen är det ingen kris, men det är irriterande och deppigt.

Kriget fortsätter också. Just idag rapporteras ärkesvinet Putin ha terrorbombat det civila Ukraina mer än på länge, lyckligtvis är han och hans verksamhet genomrutten, så det blir svaga resultat, men alla resultat är åt helvete förjävliga. Det är kört för honom och hans regim, men det hjälps inte. Otaliga fler ryssar ska offras, ukrainare kommer att falla och civila kommer att mördas. För ingenting. För en mans princip att låtsas som att han är stark, fastän han även fortsättningsvis är den fattiga kusinen från landet. Det är så meningslöst. Personligen är jag långt från det där, men det är irriterande och deppigt.

Dessutom: en tid av tandvärk, bristande motivation i arbetet, bekantas son sägs ha utvecklat en tumör i huvudet, fotbollsresan blev uppskjuten, barn som tjatar och äter inget vettigt, ja, vad fan.

Får hoppas på en vändning, en ljusglimt, med en trendbrytande höstsemester till veckan.

Kategorier
Samhälle

Ingen utväg

Ukraina är en ung stat av idag, men en äldre nation, som tyvärr marinerades i sovjetdiktaturens alla egenheter, där en del korrupta element levt kvar, trots steg mot demokrati. Det sägs t ex att den som bilar (eller gjorde det före kriget) genom Ukraina får vara beredd på poliser som stoppar en för vadsomhelst och erbjuder snabba lösningar mot en liten sedelbunt, en gammal sovjetkvarleva för underbetalda tjänstemän. Även under kriget har höga tjänstemän fått foten på grund av korruption. Läget är långt ifrån bra, men landet har klart ambitioner att bli något som mer liknar en modern demokrati.

Diktaturen Ryska federationen, som det så klart inte finns något demokratiskt hopp för, ockuperar först hela regioner av Ukraina, går sedan in för att invadera hela landet, arrangerar folkomröstningar i regionerna och kallar det självständiga folkrepubliker, samtidigt som man under ett år nu terrorbombat civila mål i hela Ukraina, deporterat barn och de icke-medgörliga varav många dödats, gjort sig skyldiga till avrättningar, våldtäkt och tortyr, sammantaget etnisk rensning och folkmord. Dessutom är man tekniskt efterblivet och har inget annat att komma med än att föra krig som om det vore 1916 igen och skickar dagligen tusen man till döden för att i bästa fall avancera någon kilometer.

Det är inte avgjort på slagfältet än, men Ryssland under dess nuvarande ledning har ingen väg ut. Det kommer att gå åt helvete för dem och oavsett om de ansvariga bara upphör att existera eller om de döms för sina brott, så kommer det ryska folket att få betala det högsta priset under decennier framåt för det här förvirrade vansinneskriget. Likt i fallet med andra diktatorer från, säg, 80 år sedan är utsiktslösheten tyvärr en garant för att vansinnet bara fortsätter tills det är över. Den ryske överstemafioson har redan offrat minst 130 000 man, förmodligen fler. Låt vara att man främst hämtat folk så långt bort som Moskva som möjligt och det motbjudande krigsföretaget Wagner värvat bus från fängelserna, men samtidigt har tiotusentals av de ordinarie yrkesmilitärerna förbrukats. Kanske är det lite tråkigt för ledaren att det gått dåligt, men syndabockar utses och de får en smäll eller faller olyckligt ut genom fönstret. Men enligt diktatorns logik finns oändliga resurser kvar, långt många fler potentiella soldater än andra någonsin kan frambringa, det är deras förbannad plikt att försvara moderlandet från hotet och leda oss, eller snarast fader diktator, till seger.

Ryssland kommer att bryta ihop i Ukraina, frågan är bara när och hur många fler som skickas till döden innan så sker. Det bästa vore förstås att den ryska armén imploderar snarast, men sannolikt krävs det leverans av tunga vapen till Ukraina och en hård utdrivning.

Den nuvarande envåldshärskarens eftermäle blir så klart denna så kallade specialoperation, som någotsånär enade den mer demokratiskt sinnade, fredsuppskattande delen av världen. Den befäster bilden av den ryska federationen som den skurkstat man är med ytterst få vänner, där folket förtrycks av paranoida ledare för deras expansiva drömmar, en rysk politisk tradition sedan Ivan den förskräcklige. Återstår att se om det räcker med under 200 000 döda specialoperatörer för ingenting eller om det kommer att krävs fler eller många fler.

Kategorier
Samhälle

Världsmästare på tronen

Världsledare blir nog förledda att tro att de är fantastiska. Omgivna av tindrande ögon och jasägare. Blåser det snålt, kommer det en armé av förståsigpåare som förklarar varför det är fel på alla andra, att du har rätt och de säger vad du ska säga och så backar de dig till hundra procent. Jag tror nog att åtta år vid makten i en demokrati som Sverige har samma effekt. En, säg rysk, diktator som sitter i över tjugo år och dessutom har en personlig säkerhetstjänst som mer handgripligen eliminerar meningsmotståndare, känner sig nog som allra mest fantastisk.

Sedan har vi det här med åldern. Barn bråkar som bekant i sandlådan utan analys varken framåt eller bakåt, utan man ska bara ha. Under en väsentlig del av vuxenlivet är de flesta mer pragmatiska och kompromissar, de har inte tid att bråka och ofta har man mycket att förlora. Så småningom börjar man tydligare tänka på sig själv och förmodligen gör man det för att man tänker att man vet bäst och alla andra kan dra åt helvete. Man blir en världsmästare även i mikroperspektivet.

Så en ovannämnd, säg rysk, diktator, som dessutom passerat pensionsåldern och snart är 70 är en dubbel mardröm. En amerikansk president i näradödenåldern kan vara tydligt mer resonabel än annan sådan, men ändå i spontana sammanhang uppvisa precis samma världsmästarattityd.

Nej, låt den kompromissande massan av medelålders vuxna styra skutan, där alla har något att förlora och därmed allt att vinna av samarbete och kompromisser. Vi stoppar människor från inflytande under 18 första åren, så varför inte förbjuda politiska maktpositioner till människor från medellivslängden minus 15 år, då man inte ens på kort sikt behöver, bokstavligen, leva med konsekvenserna av sin politik.

Åldersdiskriminering? Inte värre än att det är så samhällen resonerar i liknande frågor. Du får sägas upp från din prickfria tjänstgöring utan saklig grund! Så ni folk, säg ryssar, med världsmästare på tronen: skicka blommor, tacka rutinmässigt för insatsen med en klapp på axeln och säg upp vederbörande.

Kategorier
Samhälle Sport

Stefan Livs livsslut

Man läser om plan som kraschar i hjärtat av Afrika, i bortersta Ryssland eller bland robinsonöar i Sydostasien, och det självcentrerade och förmodligen nödvändiga filtret för att undkomma all världens sorg klickar in och gör händelserna till små notiser, strax intill den om att man haffat en rattfull.

Men så sitter den hjärtlige Stefan Liv ombord på det plan som idag kraschade i Ryssland och plötsligt kan man inte värja sig, filtret biter inte längre. Man känner sorg och det blir inte bättre av att man tänker sig hur alla de ombord hann upptäcka att det gick dåligt med flygandet, möjligen en smäll, brand, en kort stund av panik och sedan ridå.

Kategorier
Sport

Tyskland – Ryssland

I krig är tyskarna visserligen tekniskt överlägsna, men ryssarna har en ändlös reserv av män, så i slutändan skulle väl ryssarna dra det längsta strået.

I fotboll är det tyskarna som av tradition, och förmodligen också tack vare klimatet, är vassare.

Men i hockey är det tveklöst ryssarna som äger traditionen och finessen. Idag syntes det inte alls på isen när slaget om Köln utspelade sig i VM-semifinalen med ett stjärnspäckat Ryssland mot ett nederlagstippat Tyskland. Det stod länge 1-1 innan en tysk miss ledde till rysk kontring och 2-1 bara ett par minuter ifrån slutet. Trots en stark forcering därefter förmådde tyskarna inte få pucken i nät, och den enorma kämpainsatsen var förgäves.

Eller inte! Europeisk hockey skulle förmodligen må bra av att några av de “sämre” nationerna tar ett ytterligare steg i utvecklingen. Schweiz visade tänderna i OS och nu var tyskarna i semifinal och spelar bronsmatch i VM mot Sverige imorgon – låt så vara i ett ganska blekt VM.

Kategorier
Samhälle Sport

Finska kriget

Det är inte ovanligt att dagens trivsamma fotbolls- och sportkrönikörer, såsom Bank, Niva och Esk, tävlar i att dra läckra historiska eller kulturella referenser före eller efter stora idrotthändelser. Hade Lagerbäcks landslag mött Ryssland i Finland 200 år efter Finska kriget hade det sprutat sådana referenser. Ikväll var det dock damernas landslag som gick en sådan kamp, varför också de läckra krönikorna uteblev (vad jag sett). Jag hyser agg gentemot TV4 i många avseenden, men de har god och respektfull damfotbollsbevakning. Tidningarna är hyfsat med i matchen, men det är långt ifrån samma uppladdning inför denna mästerskapspremiär, som det är för en kvalmatch mellan Sverige och Danmark, “Slaget om Norden”. Det är först i en eventuell final som det börjar talas om hjältar, eller slagna hjältar för den delen, och helt plötsligt orkar Bank och Esk engagera sig en aning.

Kategorier
Sport

Andrej Arsjavin till Arsenal

Det är lite som i Björklöven, vilket tillskott som helst känns bra. Arsjavin var ju haussad inför EM i somras. Dock var han lite sliten innan och möjligen en gnutta matchotränad. Han gjorde några grymma matcher, men var mer blek i andra. Det känns typiskt ryskt – när spelaren är in the zone så är den bäst i världen, men när det känns lite motigt så försvinner de helt. Kanske är det därför vi inte haft några riktigt stora världsstjärnor från Ryssland.

Tror dock att Arsjavin blir en positiv injektion för det klena och statiska anfallsspelet. Han är ju också förhållandevis rutinerad, född 1981 som han är.