Kategorier
Samhälle Spaning

Börshajen och Telia

Ja, man sparar på börsen nuförtiden. När Televerket blev Telia och introducerades på börsen som en folkaktie gick det illa – många köpte, men värdet dalade. Aktien introducerades på 85 kronor och dithän har man aldrig återkommit. Men det är klart – staten är delägare och Telia kommer att hänga med och förmodligen leda telenätsutvecklingen i landet även fortsättningsvis. Men marknaden kräver prispress och inrikes är nog möjligheten till reell tillväxt begränsad. Det har dock sett ganska stabilt ut i bolaget de senaste 10 åren, så jag köpte lite några månader sedan. En trogen kund och numera ägare.

Som kund har jag för det mesta varit ganska nöjd. I ungdomen var det populärt att snacka skit om Telia, många som modemsurfade och så småningom ADSL-surfade med dem hade synpunkter. Felia, fick man heta. Även om Telia förstås levererade den fasta telefonin, så ringde jag BIP, Botnia internet provider, med mitt modem, och efter flytten hemifrån blev man genast med bredband via universitetsnätet som studentgränderna på Ålidhem begåvats med. Men den fasta telefonin hängde kvar ända till 2009. Under några år var jag blott en kontantkortskund innan priserna mobilt blev fasta oavsett bruk. Sedan dess har Telia försökt att kapitalisera på “data”. 299 kr i månaden, 1 gb data, 399 kr 5 gb, och så vidare. Telia kämpade ett bra tag med att försöka ta mer betalt, men har nog fått anpassa sig efter andra aktörer. De har haft bra service när jag behövt det och hyggliga subventioner på telefoner när man tecknat förlängning på avtal. Först i höstas blev jag småsur. Fick brev och mail och påminnelser om “förmån” för kunder. Som förmån skulle jag få 500 mbit istället 100 mbit på bredbandet. Eller 40 gb data istället för 20 gb. Fick jag äntligen en klapp på axeln för mitt bidrag? Nej, det går ju inte för sig. Det skulle visserligen vara kostnadsfritt ett år, men därefter skulle uppgraderingen kosta som den gör. Ja, det kanske är förmån – förmodligen var det 99 kronor rabatt i månaden under ett år, nästan 1200 kronor. Men därefter var man hooked på det dyrare tills vidare. Det som irriterar är att man betonade förmån och att de faktiska förhållandena fanns i det finstilta. Jag hade inte haft något emot en kampanj om att uppgradera, första året utan extra kostnad. Jag hade kanske t o m nappat. Men kampanjen kändes skenhelig och jag slog bakut.

Lite senare under hösten agerade Telia, som sedan länge också är TV-leverantör, stort på den svenska marknaden och köpte TV4 och Cmore. Som sagt, det blir nog ingen tillväxt på telenät, så man måste hitta andra vägar. En fantastisk affär, menade VD, nu ska vi satsa stort på innehåll, eller content, som man ska säga.

Jag har aldrig riktigt gillat TV4, det känns som att bläddra i Amelia. En doft av blommor, ansträngda lyckliga leenden, ja, egentligen som en enda reklamfilm, även vid sidan av reklamen. Är det något som är intressant så är det snart en lång, lång reklampaus. Och herregud, en film på två timmar blir tre timmar lång, ofta med avbrott för Nyheterna och kanske ett röstningsprogram. Jag förstår att det kostar att göra TV och att man måste få in pengarna någonstans, men, säg exempelvis TV3, har aldrig irriterat på samma sätt. Och Cmore, som är förlängningen på det gamla Canal+ i Sverige. Ja, de har haft handen på svensk ishockey länge och tack vare det har jag varit prenumerant i många år. De har också haft allehanda fotboll. Men faktum är att innehållet minskat år efter år, medan priset gått upp rejält, så pass att det är irriterande.

Som ägare är det inte så att hjärtat bultar upphetsat av allt detta innehåll. Som om inte det var nog så rapporterades snart att det var storsatsning på gång. På Big Brother. Fräscht! Ja, inget slår väl att få tjuvtitta på en fyllefest, men ändå!

Inte så att jag är intresserad, men Cmore tappade dessutom budgivningen om Allsvenskan i fotboll. Den visningsrättigheten har haft ett värde. Nu på våren har det blivit känt att man gått fullständigt all in på Champions League, som Viasat å sin sidan alltid haft. Det luktar tokflopp. Champions League är fram till slutspelet ett ganska trist jippo. Man spelar rätt sällan och de flesta matcher är ganska ointressanta – de enda som brinner är småklubbarna som i bästa fall kan ta poäng av en jätte. På vårsidan är det slutspel, men ännu färre matcher, men då kan det i bästa fall hetta till lite. Priset för detta var fruktansvärt och jag är övertygad om att Allsvenskan hade varit ett bättre köp, till vilket pris som helst. Allsvenskan är inte min kopp av te, men det är nu Discovery som har tagit över och försöker påtvinga konsumenter ytterligare ett satans abonnemang. Tur att jag slipper det.

Efter de dystra börsdagarna i början av pandemin återhämtade sig Telia hyggligt, men är sedan dess ner över 10%. Jag vet inte om den tokiga miljardsatsningen på ganska meningslös fotboll är något som får marknaden att reagera, men jag reagerar. Det känns dumt och ganska farligt. En nöjd kund på kommunikationsfronten, men en rädd ägare i och med idiotsatsningarna på contentområdet.

Dags att sälja?

Kategorier
Spaning

Käpphästar i hjulet

Såg just lite av den finska dokumentären Hobbyhorse revolution om unga käpphästentusiaster i Finland (kan ses t o m 11 december 2018 på https://www.svtplay.se/video/18269814/hobbyhorse-revolution). Minns också jag att någon gång under det gånga året hörde på radion om en käpphästtävling i Piteå.

Det är klart att man blir lite överraskad först: min bild av käpphästen är den av en hopplöst ouppskattad leksak som står i ett hörn på förskolan och samlar damm. Jag minns emellertid att jag någon gång där i mellanstadiet faktiskt beskådade och säkert hyfsat taffligt deltog i två skolkamraters hästlek, där man alltså skulle imitera hästens gångarter. Men det var ju inte för att hästens gångarter intresserade mig, utan för att få vara med tjejerna. Det är väl ungefär så käpphästtävlingarna går till förutom att man då samtidigt rider på en käpphäst.

Överraskad, som sagt, men den finska communityns tjejer vittnar om hur de blivit hånade och retade för sitt intresse, förmodligen mer ju äldre de blivit. Varför ska just käpphästeriet vara så bespottat?

Objektivt sätt är det svårt att tycka att fotboll, springa efter lädret och försöka föra in det i nät, skulle vara mindre löjligt än att försöka efterlikna hästens rörelser med en käpp mellan benen. Snarare lika löjligt och så ledes lika underbart, för den som uppskattar det.

Är det måhända en genusfråga? Nu såg jag inte hela dokumentären, men jag är ganska säker på att en del av mobbningen som tjejerna fått utstå kommer från de tuffa tjejerna som dricker, röker och ligger. Historiskt kan man också se att patriarkatet betraktat det kvinnliga som barnsligt. Mannen som trånade efter andra män blev hängd med en biljett till helvetet, medan kvinnlig homosexualitet snarare kunde ses som lättsinniga omogna lekar: hon har inte riktigt vuxit upp än. Genus är förmodligen en väsentlig delförklaring. Det kvinnliga anses oviktigt och lättsinnigt, barnsligt drömskt.

I slutet av dokumentären går tjejerna i ett slags pridetåg genom Helsingfors: vi håller på med käpphästar och vi står för det. En av tjejerna säger att det i den stunden kändes som att allt elände varit värt. Jag förstår storheten i känslan, det måste vara skönt att ha stått upp. Hade jag hållit på med käpphäst och fått gliringar hade jag förmodligen slängt den åt helvete och tänt en cigg (och sedan varit bitter i 30 år).

 

Kategorier
Sport

Syndabockscurling

Det kan konstateras att producenterna bakom fotbolls-EM verkar ha anammat en ny policy om syndabockscurling. Mitt minne skvallrar om att kameran alltid legat på syndabocken när en straffläggning avgjorts. När den blivande Arsenal-spelaren Granit Xhaka hade nerver av allt annat än granit och skickade Schweiz ur turneringen med sin miss syntes han aldrig mer på bild. Idag var det Kuba Blaszczykowski som blev syndabock för Polen och även hans demoniska plåga censurerades.

Bra initiativ, tycker en del av mig. Fast å andra sidan är det ju en del av showen som dessa bolltricksare får omåttligt bra betalt för.

Kategorier
Sport

Avgå Hamrén!

Lite fotboll då.

Landslagsuppehåll och ingen bra fotboll i sikte. Sverige har en ganska svag generation på landslagsnivå, förutom Zlatan då, och Erik Hamrén tycks inte få ut det bästa av någon. Det har sett så ut länge nu och oavsett om Sverige klarar EM-kvalet eller inte borde Hamrén avgå när kvalet är slut.

Min bild är att Sverige spelar sämre än man borde. Man tycks inte veta vad man ska göra och ställer varandra i svåra situationer. Förmodligen tar man sig vatten över huvudet när man försöker vara det spelförande laget, när man i själva verket borde minimera risker och spela snabbt i djupled.

Hamréns vilja att spela en gladare, mer offensiv fotboll har ju de facto inte genererat mer målchanser. Snarare fler misstag och hot mot det egna målet. Lars Lagerbäcks svenska landslag var ibland hopplöst tråkigt, men man fick oftast resultat med sig och såg inte fullt lika taffligt ut.

 

Kategorier
Sport

Moyes kamp

David Moyes är en skotsk fotbollstränare som tagit sig ganska långt. I elva år fram till ifjol tränade han Everton i engelska Premier league, ett lag just nedanför topplagen. Han fick ett rykte om sig att vara en duktig tränare, bra på att finslipa talanger och få ut bra utdelning av förhållandevis billig trupp. Under match såg han ut att vara väldigt fokuserad och engagerad, lite så att det kunde irritera en motståndarsupporter. Ett tydligt kvitto på hans förmåga är att han blev kvar i Everton så många år, i modern tid bara slagen av Arsenals Arsene Wenger och Manchester Uniteds Alex Ferguson.

Den sistnämnde, den mest framgångsrike managern i engelsk fotbollshistoria, valde häromåret att lägga taktiktavlan på hyllan och just David Moyes utsågs till ny manager för Manchester United. Det är ett par riktigt stora skor att fylla. Det har gått rekordknackigt för United och det är inte utan att man lider med Moyes, även om man som Arsenal-supporter givetvis också plockar fram sina skadeglada sidor, i synnerhet mot de bortskämda fansen.

Moyes kunde se knäckt ut när Everton tappade till 1-1 i slutet, efter att ha spelat fantastiskt i 80 minuter utan att få in fler bollar. Men det var Everton, Moyes uppgivna ögon skvallrade om en känsla av att det ju var just typiskt att det skulle gå så här och så var det i Everton. Men så ska det inte vara i United; där kan man gott och väl spela dåligt i 80 minuter och sedan avgöra på övertid, det som kommit att kallas Fergie-time efter den förre demontränaren. I United vinner man matcher och titlar. Nu när man åkt ur ligacupen, FA-cupen och ligger pyrt till i ligan på en sjätteplats med 11 poäng upp till Champions league-plats och 15 poäng till serieledaren, stod Moyes hopp till framgångar i årets Champions league. Kvällens match, den första av två mot grekiska Olympiakos slutade 2-0 till grekerna och i returen om ett par veckor fordras minst det omvända. Det ser mörkt ut och David Moyes ögon vittnar om inneboende panik och måhända en längtan tillbaka till Everton, där det var okej att förlora lite.

Moyes bemoans ‘transitional period’ By PA Sport, espnfc.com Man­ag­er David Moyes is con­fi­dent Man­ches­ter Unit­ed will come out of their tran­si­tion­al peri­od stronger after they suf­fered their sec­ond home defeat in four days — 1-0 against New­cas
Creative Commons License Photo Credit: Hasegawa Takashi via Compfight

Kategorier
Sport

Go, Wendt, Gone

Har det blivit tuffare i samhället när vi kritiserar enskilda aktörer i vårt fotbollslandslag brutalare än någonsin tidigare eller är problemen på vänsterbackspositionen av historiskt stora proportioner? Behrang Safaris fadäs till inkast och virriga spel mot Holland häromåret och Oscar Wendts mardrömsmatch med blekt och nervöst passningsspel, volleybollslaget och en handfull turer till korvkiosken är förstås inte till glädje för någon, men är det rimligt med dessa sågningar? Eller har tidningarna bara hakat på sina läsare, som innan tvåvägskommunikationens internet satt i soffan och gormade och muttrade för sig själva och nickade instämmande till en 1:a i betyg för en viss spelare, men som nu har möjlighet att spy ur sig all möjlig galla på Twitter, Facebook, kommentarsfält i tidningar och så vidare?

En klassisk bedömningsmodell (“kritik”) bland pedagoger är 2+1: man drar två saker som någon gjort bra och en sak som kan bli bättre och utvecklas. På så vis behöver man inte hamna i läget att man först säger bra saker men sedan dödar allt med ett “men”.  T ex: det här resonemanget är utmärkt, formalian är genomgående felfri och i nästa rapport får du fokusera lite extra på att inte vara rasistisk.

Det är väl gulligt?

Oscar, du var oftast på rätt långsida av banan och hade rätt kläder på dig, i nästa match kan du väl göra några fler bra saker.

Kategorier
Sport

Skånepåg

Okej, idag är vi alla skånepågar och håller på Malmö FF i matchen mot kroatiska mästarna Dinamo Zagreb. Det vore väl kul om ett svenskt lag kunde tråckla sig in i Champions League. Men med Aubynn som en viktig central pjäs vetefan…

Kategorier
Sport

Dick mellan bollar och stolpar

Dick Last, den gamle räven, gör comeback i division 1 vid en ålder av 42. Comeback och comeback, Last är ju mest känd för att vara IFK Göteborgs andremålvakt under många år.

Nu väntar vi på comeback från:

Pål Lundin, 46 år
Sven Andersson, 47 år
Lasse Eriksson, 45 år
Bengt Andersson, 44 år
Jonnie Fedel, 44 år
Håkan Svensson, 41 år

Vilka gubbar!

Kategorier
Sport

Amsterdamn

Fotbollslandslaget höll inte ihop det alls, utan släppte in två enkla mål efter försvarsmissar och slarv. Det blev 4-1 till Holland. Ingen rolig historia på något sätt. Och det märkligaste av allt med den här typen av matcher är att killar som Zlatan själv plötsligen inte kan slå enkla tvåmeterspassningar. Han var sur också och knäade sin forne kamrat Johnny Heitinga i baken.

Smekmånaden är över Hamrén. Det var uppenbart att det inte bara var trivsel längre när han pressades lite, men i mitt tycke för lite, av hårfagre Patrick Ekwall.

Kvällens kvarvarande frågeställning rör huruvida Zlatan kommer till studion och huruvida Peter Jihde kommer att reta upp honom så att han drar.

Kategorier
Samhälle Spaning Sport

Det nya Sverige

Fotbollslandslaget har en ny tränarstab efter åratal av Baloo och Tråklasse och sedan bara Tråklasse. Nu är det Trivselerik som styr skutan genom ur och skur, förhoppningsvis mot nya härliga platser världen över. Till att börja med räcker det med smugglarfärjan från Nynäshamn till Polen (och Ukraina) 2012.

Trist nog för Tråklasses del så är det ju väldigt kul med det nya fräscha, istället för det gamla halvsura. Erik Hamrén erbjuder helt enkelt ett lite trevligare bemötande, även om han angränsar till det populistiska emellanåt. Och så länge laget vinner är det lätt att vara glad. Segrarna mot Ungern och San Marino är en utmärkt start. Det får blåsa lite av en motvind innan man på allvar kan ta ställning till Trivseleriks briljans.

Till sin hjälp har han en generation hyggliga svenska bollspelare. Man åstadkom ett trevligt offensivt spel i båda matcherna, men mot Ungern släppte man å andra sidan till otäckt många kontringar. Det kanske ändå blir så att Tråklasse får rätt i förlängningen: det lösare tyglarna och den offensiva kreativiteten kostar Sverige några viktiga poäng. Visserligen vann Sverige med 2-0 mot Ungern, men en mer behärskad offensiv och säkrare defensiv där man till varje pris håller sig på “rätt sida” kanske hade varit tråkigare att se, men ändå en mer säker 1-0-seger.

Så länge Zlatan är glad och peppad kan det dock gå hur bra som helst.

Det nya Sverige kanske går att jämföra med de nya moderaterna. Den nya huvudtränaren Reinfeldt och den assisterande Borg är ena riktiga mysfarbröder som alltid anstränger sig till en myndig, faderlig ton. Det är skillnad mot både den gamla regeringens tråkfossiler i Persson och t ex Ringholm, men också till de gamla moderaternas lite mer gåpåiga översittarattityd, som vi sett hos  Bo Lundgren, Carl Bildt, Anders Björck och inte minst den blott skenbart nye, och numera föredetta arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin.

Nu har Reinfeldt tagit Sverige till ett slutspel. Många är nöjda, men nu finns inte den vägvinnande moroten att rösta bort Persson kvar. Reinfeldts framgång hänger troligtvis på hur mycket av en morot det är för den “rörliga” gruppen bland väljarna att Mona Sahlin inte ska bli svensk regeringschef.