Kent-covers

Fram tills det att Caroline Wallin Perez jazzade till Kent har samtliga försök till tolkningar varit pinsamma. Det är många som försökt och tragiskt misslyckats med Utan dina andetag, inte ens hos Wallin Perez är den riktigt bra. Ännu lite sorgligare är Erik Linders försök till mord på låten, för att inte tala om tjejgänget Fairytales insats. Sämst är den själatorterande sörja som slank in i örat när jag hörde att någon tolkat Utan dina andetag i ”dansbandskampen” i  lördags och sökte upp det på SVT Play. Nå, Lisa Nilssons Disney-version från sommarens kungabröllop får godkänt.

Idag vände det totalt! Det handlar inte om Utan dina andetag, men det här är en cover som gör mig, och förmodligen vemsomhelst, lycklig:

Taskigt

Vissa artister är svåra att placera in på den mycket långa skalan från ärkepajas till pretentiös och förstoppad kulturperson:

Ärkepajas <—————- x—————-> Pretentiös och förstoppad kulturperson

På ett ungefär vet man nog var folk ska in. Markoolio ska ganska långt åt vänster, medan Kents Jocke Berg kan hamna lite åt höger, medan de allra flesta rör sig kring mitten.

Men det finns artister som står med varsin fot på båda sidorna av mitten. Deras musik är tämligen lättsam, men de axlar inte riktigt rollen som pajasar på allvar, utan försöker bära upp någon sorts kulturell anständighet. Jag tänker t ex på en sådan som Mange Schmidt:

”När du hör en bra låt och din partner är kåt är det glassigt
när du har sommarlov och du håller hov är det glassigt
o när fredan är slut och du ska gå ut är det glassigt
när du har sjukt bra koll och hälsan i behåll då är det glassigt”

Vem riktar sig Schmidts musik till egentligen? Skolbarn? Eller medelålders gubbar? Det är det nog ingen som vet: ena dagen dyker han upp i morgonsoffan som en slags kulturperson, och nästa är han med i 10-12-åringarnas fredagsshow Bobster under ledning av Nassim al Fakir (lite tråkigt att alla dessa barnprogram flyttat till Barnkanalen så att man aldrig råkar komma över dem). Även om det lutar lite åt ärkepajashållet, så håller det inte fullt ut, varken text eller det yttre skalet visar på att Mange Schmidt står upp för sitt pajaseri. Därför blir det varken riktigt kul eller riktigt bra.

Riktigt kul blir det när man tar samma upplägg och gör det till 100% ärkepajas, här i det forna humorprogrammet Deluxe i P3, där Schmidts låtar anpassades till verkligheten av karaktären Janne Smisk:

Amsterdamn

Fotbollslandslaget höll inte ihop det alls, utan släppte in två enkla mål efter försvarsmissar och slarv. Det blev 4-1 till Holland. Ingen rolig historia på något sätt. Och det märkligaste av allt med den här typen av matcher är att killar som Zlatan själv plötsligen inte kan slå enkla tvåmeterspassningar. Han var sur också och knäade sin forne kamrat Johnny Heitinga i baken.

Smekmånaden är över Hamrén. Det var uppenbart att det inte bara var trivsel längre när han pressades lite, men i mitt tycke för lite, av hårfagre Patrick Ekwall.

Kvällens kvarvarande frågeställning rör huruvida Zlatan kommer till studion och huruvida Peter Jihde kommer att reta upp honom så att han drar.