Månad: maj 2020

Kategorier
Personligt

Coronapendeln

Stark är jag inte. Ena stunden vinner förnuftet och statistiken, att även om man åker dit i det här läget, så är risken att bli riktigt dålig låg även när man tagit hänsyn till övervikt. De allra flesta får mild sjukdom, de allra flesta som blir illa däran klarar sig också. Andra stunder är det dödsångest. Det kan vara när jag tittar på barnen. Eller när jag läser om folk som drabbats.

Samma gäller situationen i Sverige. Man vill att corona ska försvinna, att dödstalen ska bli låga. Dödstalen är deppiga, som en fullsatt islada med människoliv. Vi var uppe över 100 döda per dag ett tag. I flera veckor var det ca 70, medan det nu är ca 50 per dag. Andra stunder kommer man ihåg att ca 250 svenska dör dagligen av något. Dåliga influensaår kan skapa en överdödlighet i tusental. Läser på kvartal.se att vi dör mer på löningsdagen, liksom generellt på fredagar. Fylla, droger och dekadens skördar också sina offer.

Hälsocentralen, som den kallas nuförtiden, meddelar att de ser ökad spridning i östra Norrbotten. Vad händer med pendeln nu?

Jag hade en tid av märkligt mående i mars, vad var det?

Kunde inte vara med på ett möte på jobbet i förmiddags, men de ska ha sagt att arbetsgivaren ska tillhandahålla testning. Stat och eller region verkar inte komma till skott med detta. I vanlig nyliberal ordning kommer vissa att få, andra inte.

Kategorier
Samhälle Spaning

Stanna hemma när man är sjuk?

Jag var peppad på att räkna på kostnader av smitta å ena sidan och kostnader för att minska smittan å den andra. Men det blev för komplicerat och jag gav upp. Enligt nationalekonomen Oskar Nordström Skans producerar svenska arbetstagare till ett värde av 10 000 kr i veckan, så det fanns något att utgå ifrån. Min grundfråga är helt enkelt: vad skulle effekten bli i stort, om alla som är sjuka stannade hemma. Ingen sjuknärvaro, inga småfebriga, halvkrassliga snornäsor på arbetsplatser, kollektivtrafik, affärer och skolor. Antag att våra övningar i distansarbete under pandemin gör att man nödvändigtvis inte behöver vara sjukskriven – ofta har man viss arbetsförmåga för att göra det nödvändigaste. Skulle det kosta för mycket i förhållande till att vi förmodligen totalt sett minskar spridningen av sjuka?

Gissningsvis har man räknat på detta och förmodligen är fördelarna med minskad sjuknärvaro inte tillräckligt stora.

Jag har själv ytterst få sjukdagar på mitt CV. Två tunga ryggskott kostade väl varsin vecka. En gång gick jag hem tidigare pga feberfrossa och illamående. 2008 var jag eventuellt sjuk två dagar, hotfullt illamående och arbetsinnehåll som rimmade dåligt med det. Senast jag var riktigt sjuk, ja, förutom de ovanstående episoderna och gammal hederlig stress och ångest, var 2006. Smittan spred sig från farfars 90-årskalas och på vägen hem, den 26 februari började man bli svag. På kvällen var det hög feber och sedan låg man däckad i ungefär två dygn. Sova, toa, dricka och sova igen. Svettiga psykedeliska drömmar och lakan därefter. Hur kommer jag ihåg datum och allt? Nå, på vägen hem spelade Sverige och Finland OS-final i ishockey, en lyckosam seger för Sverige upplevdes via radio i bilen. Då var man student, så det var inget särskilt med dessa sjukdagar. Jag minns en annan gång något år däromkring att jag hade hemsk feberfrossa men var tvungen att rasta hunden. Vet inte hur det såg ut, men jag skakade hela vägen runt kvarteret.

Det är hemskt att vara sjuk på jobbet. I första hand för att man trög i huvudet. Men också för att man måste försöka hålla näsan otäppt och snorfri och vill helst inte att problem ska uppstå däromkring när man har med andra människor att göra. En klassisk episod var på Folkuniversitetet i Umeå där jag jobbade på deras gymnasium under ett drygt år. Det var nog 2008 innan jul och jag var dunderförkyld. Så pass att jag nog anpassade undervisning efter min bristande förmåga. Tekniken fanns inte riktigt på plats på den tiden, så jag tror att jag skulle rigga upp en film; hitta sladden till projektorn, hitta sladden till datorhögtalarna och så vidare. Fann mig krypande under katedern i jakt på 3,5 mm-sladden, som jag hittade. Men när jag skulle kliva upp slog jag i huvudet i någon metallkonsol under bordsskivan, så pass att det gjorde riktigt ont på en redan mörbultad skalle. Till min fasa känner jag hur något rinner ner på sidan i håret. Japp, blod. Ursäktar mig en stund och känner mig nästan lite svajig för ett ögonblick, innan jag kommer in på toaletten och baddar av skadan. Det slutar blöda ganska snabbt och jag kan återgå i halvkass verksamhet. Ett halvår senare, på samma arbetsplats, med en lindrigare förkylning tvingade jag att nysa i klassrummet. Hemskt redan där, men inte blev det bättre än att det resulterade i näsblod.

Jag vet förstås inte hur mycket smitta jag har spridit, men visst borde man stanna hemma lite oftare än man gjort. Det är som att man satt ett värde i att vara tapper och härda ut, gå loss på nässpray och Treo ständigt på brus. Har man arbete där man kan undvika människor, ja då kanske man kan kämpa på, men i människonära yrken och där distansarbete är möjligt, borde det absolut bli kutym med att stanna hemma. Men låt nationalekonomerna och epidemiologerna bryta arm om det först.

Kategorier
Spaning

Baciller nu och då

Det är besvärligt när barnen är sjuka. Värst är det väl med kräks och det är väl det enda positiva med covid, att vi på köpet dödade den smittspridningen (eller om folk bara slutade söka information om eller vård för det). Det är alldeles säkert så att vi som samhälle i stort sköter hygienen lite snyggare i dessa tider. Jag tror mig ha minskat mitt ansiktspetande med åtminstone 50 % kanske 75 %. Händerna tvättas oftare än generellt efter toalettbestyr, och med noggrant. Under ganska många veckor i mars-april fick barnen vara hemma från förskolan. Sammantaget har de varit fantastiskt friska under våren.

Men barn är ganska äckliga. Måste jag skölja av mig efter badet? Pruttar med munnen på varandra. Äter med händerna, slickar på händerna och finns det något spännande på golvet – ja, tack. Kladdar gärna på allt i affären, ska känna på alla leksaker och fippla med Coops lekskärm.

För hygienpolisen finns många insatser att göra. Och hygienpolisen har lyssnat på Tegnell och har ständig span på de misstänkta. Fokus ligger på väl på covid, men spiller över på allt annat. Drick inte ur den där vattenflaskan, den är väl från förra veckans träning, god damn it. Faror lurar här och där, och den pragmatiska förpandemiska polisen är borta. Nu är det bara bad cop, hela tiden.

Apropå vattenflaskan kom jag att tänka på min kompis Mini-Janne, då deras familj hade sådana schyssta vattenflaskor. De kanske var från Intersport och hade det där korta böjda sugröret på toppen. Åh, vad det var underbart att dricka vatten ur en sådan – helst inte heller iskallt, så att man riktigt fick dricka mycket. Vi fyllde alltid upp dem och sög i oss en liter. Gud, så äckligt. Undrar om vi inte delade flaska också, alla sörplade på samma sugrör. Om det är ett gränsfall att smaka någon annans öl någon gång, så vågar jag inte ens tänka vad ett mikroskop skulle ha avslöjat om den där sugrörsstumpen. De går väl inte ens att diska ordentligt? Jävlar vad de där skitungarna hade fått höra, om den här hygienpolisen hade haft jour då.

Sluta usch, ni sprider sjukdom.

Vill du bli sjuk?

Kategorier
Spaning

Leve diskmaskinen!

Okej, diskmaskinen är ingen avancerad maskin. Den är förmodligen ingen robot. Enligt Wikipedia är roboten “en teknisk anordning, oftast en elektromekanisk maskin som styrs av elektronisk programmering, som utför fysiska uppgifter”. Wikipedia presenterar även en definition från SAOB 1958 där roboten är en “mekanisk inrättning som till det yttre liknar en människa och genom elektriska impulser eller på annat sätt kan fås att utföra visst arbete eller vissa rörelser”. Diskmaskinen liknar förvisso ingen människa, men den är å andra sidan styrd genom programmering och utför en fysisk uppgift. Anser jag. För det var en gång, för säg 4-5 år sedan när roboten fann sig i en slags renässans, i något program på TV eller på radion, som man diskuterade robotar i hemmet och allt det där, och diskmaskinen kom på tal. Nähejdu, skrattade någon expert. Diskmaskinen är absolut ingen robot, det krävs något mer än att skvätta runt vatten, konstaterade experten torrt. Vid ytterligare några tillfällen var det uppenbart hur vederbörande njöt av att hånfullt säga att skvätter vatten, det är allt den gör. Jag blev oerhört kränkt av hånet: skärp dig, du pratar om min favoritmaskin, bror. Kom att tänka på detta idag och har utan framgång försökt hitta programmet och experten, lite illvilligt för att se hur det gått för den i livet.

Det kan bli aktuellt med robotdammsugare snart, då en del talar sig varma för dem. I somras var jag med när en kamrat trimmade in en robotgräsklippare – vilken fars. Det är inte som att de ser riktigt kloka ut. De kanske får jobbet gjort, men ser riktigt löjliga ut där de dräller omkring, till skillnad från den gamla, tryggt brummande, diskmaskinen.

Kategorier
Samhälle Spaning

Börshajen och Telia

Ja, man sparar på börsen nuförtiden. När Televerket blev Telia och introducerades på börsen som en folkaktie gick det illa – många köpte, men värdet dalade. Aktien introducerades på 85 kronor och dithän har man aldrig återkommit. Men det är klart – staten är delägare och Telia kommer att hänga med och förmodligen leda telenätsutvecklingen i landet även fortsättningsvis. Men marknaden kräver prispress och inrikes är nog möjligheten till reell tillväxt begränsad. Det har dock sett ganska stabilt ut i bolaget de senaste 10 åren, så jag köpte lite några månader sedan. En trogen kund och numera ägare.

Som kund har jag för det mesta varit ganska nöjd. I ungdomen var det populärt att snacka skit om Telia, många som modemsurfade och så småningom ADSL-surfade med dem hade synpunkter. Felia, fick man heta. Även om Telia förstås levererade den fasta telefonin, så ringde jag BIP, Botnia internet provider, med mitt modem, och efter flytten hemifrån blev man genast med bredband via universitetsnätet som studentgränderna på Ålidhem begåvats med. Men den fasta telefonin hängde kvar ända till 2009. Under några år var jag blott en kontantkortskund innan priserna mobilt blev fasta oavsett bruk. Sedan dess har Telia försökt att kapitalisera på “data”. 299 kr i månaden, 1 gb data, 399 kr 5 gb, och så vidare. Telia kämpade ett bra tag med att försöka ta mer betalt, men har nog fått anpassa sig efter andra aktörer. De har haft bra service när jag behövt det och hyggliga subventioner på telefoner när man tecknat förlängning på avtal. Först i höstas blev jag småsur. Fick brev och mail och påminnelser om “förmån” för kunder. Som förmån skulle jag få 500 mbit istället 100 mbit på bredbandet. Eller 40 gb data istället för 20 gb. Fick jag äntligen en klapp på axeln för mitt bidrag? Nej, det går ju inte för sig. Det skulle visserligen vara kostnadsfritt ett år, men därefter skulle uppgraderingen kosta som den gör. Ja, det kanske är förmån – förmodligen var det 99 kronor rabatt i månaden under ett år, nästan 1200 kronor. Men därefter var man hooked på det dyrare tills vidare. Det som irriterar är att man betonade förmån och att de faktiska förhållandena fanns i det finstilta. Jag hade inte haft något emot en kampanj om att uppgradera, första året utan extra kostnad. Jag hade kanske t o m nappat. Men kampanjen kändes skenhelig och jag slog bakut.

Lite senare under hösten agerade Telia, som sedan länge också är TV-leverantör, stort på den svenska marknaden och köpte TV4 och Cmore. Som sagt, det blir nog ingen tillväxt på telenät, så man måste hitta andra vägar. En fantastisk affär, menade VD, nu ska vi satsa stort på innehåll, eller content, som man ska säga.

Jag har aldrig riktigt gillat TV4, det känns som att bläddra i Amelia. En doft av blommor, ansträngda lyckliga leenden, ja, egentligen som en enda reklamfilm, även vid sidan av reklamen. Är det något som är intressant så är det snart en lång, lång reklampaus. Och herregud, en film på två timmar blir tre timmar lång, ofta med avbrott för Nyheterna och kanske ett röstningsprogram. Jag förstår att det kostar att göra TV och att man måste få in pengarna någonstans, men, säg exempelvis TV3, har aldrig irriterat på samma sätt. Och Cmore, som är förlängningen på det gamla Canal+ i Sverige. Ja, de har haft handen på svensk ishockey länge och tack vare det har jag varit prenumerant i många år. De har också haft allehanda fotboll. Men faktum är att innehållet minskat år efter år, medan priset gått upp rejält, så pass att det är irriterande.

Som ägare är det inte så att hjärtat bultar upphetsat av allt detta innehåll. Som om inte det var nog så rapporterades snart att det var storsatsning på gång. På Big Brother. Fräscht! Ja, inget slår väl att få tjuvtitta på en fyllefest, men ändå!

Inte så att jag är intresserad, men Cmore tappade dessutom budgivningen om Allsvenskan i fotboll. Den visningsrättigheten har haft ett värde. Nu på våren har det blivit känt att man gått fullständigt all in på Champions League, som Viasat å sin sidan alltid haft. Det luktar tokflopp. Champions League är fram till slutspelet ett ganska trist jippo. Man spelar rätt sällan och de flesta matcher är ganska ointressanta – de enda som brinner är småklubbarna som i bästa fall kan ta poäng av en jätte. På vårsidan är det slutspel, men ännu färre matcher, men då kan det i bästa fall hetta till lite. Priset för detta var fruktansvärt och jag är övertygad om att Allsvenskan hade varit ett bättre köp, till vilket pris som helst. Allsvenskan är inte min kopp av te, men det är nu Discovery som har tagit över och försöker påtvinga konsumenter ytterligare ett satans abonnemang. Tur att jag slipper det.

Efter de dystra börsdagarna i början av pandemin återhämtade sig Telia hyggligt, men är sedan dess ner över 10%. Jag vet inte om den tokiga miljardsatsningen på ganska meningslös fotboll är något som får marknaden att reagera, men jag reagerar. Det känns dumt och ganska farligt. En nöjd kund på kommunikationsfronten, men en rädd ägare i och med idiotsatsningarna på contentområdet.

Dags att sälja?

Kategorier
Personligt Spaning

Pandemiskt fördärv

Kanske har man haft mild infektion, kanske inte. Det finns säkert ett test att tillgå när antikropparna ändå har gått ur. Vår tröghet i att ställa om till storskalig testning av såväl infektion som antikroppar är min besvikelse i vår kamp.

Men det var inte det jag skulle lägga till handlingarna, utan berättelsen om fördärvet. Det har inte varit överdådigt som hos Solkungen, men nog har den relativa isoleringen inneburit ett lagerhållande av gott och blandat. I början var man otroligt duktig på att endast veckohandla, samtidigt som viss preppingsatsning gjordes. Mest noggrann var man förvisso med rekommendationerna att fylla lagret med choklad – bra med högt energiinnehåll, men också för att hålla humöret uppe. Och mycket annat smarrigt. Så det har varit lätt att springa i skåpen och nalla i ett par månader nu. Samtidigt har alkoholförrådet omhändertagits väl, liksom att mat och tillbehör däromkring hållit en hög smaskighetsnivå. De här månaderna har mest liknat en slags oavbruten tröstkonsumtion.

Men nu är jag less på allt. Salamin från delidisken är god, det är den fortfarande, men känslan är fullständigt urholkad. Godis, fy fan, det är inte ens särskilt gott från början, men allt det där sötklibbet i munnen som varit – snälla, försvinn godis. Jag är inte ens sugen på öl längre, orkar inte. I början av pandemin brukade jag med stor behållning sörpla på en whiskey till Aktuellt då och då, men blev less på det också. Jag har tänkt att göra EuroJackpot sedan 6-7 veckor tillbaka för att försöka få igång lite gamla spelkickar, men glömmer bort det: inte ens drömmen att kanske vinna medel till att anlägga en bastu, biter längre. Vad ska man nu ta till? Om korv, öl och dobbel inte belönar, ja, gud, måste jag börja arbeta med kroppen?

Kategorier
Spaning

Trodde jag att jag var nåt, eller?

Jag har tidigare påstått att skammen över gamla fadäser och tillkortakommanden är så pass urvattnad att det längre inte känns att skriva om dem. Den häromsistens publicerade kvarlevan från 1998, som vittnar om tanken att leva på skrivandet, som journalist eller författare kändes dock. Skam kan handla om att bli tagen med byxorna nere, men dess kokpunkt för mig är att bli avslöjad som en naiv drömmare som tänker höga tankar om sig själv, men har helt fel. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, konstaterade Sokrates. Vad gäller skrivkonsten är det nog precis det som har hänt med alla de ofattbara mängder ord som passerat systemet sedan dess – jag har lärt mig och insett att förmågan är på normalnivå. Jag gillar att skriva; det är en utmärkt metod för terapeutisk reflektion, liksom en god egenskap i de delar av livet där text måste produceras. När jag nuförtiden anstränger mig lite extra kan en text faktiskt bli bra, med finurliga formuleringar, lyckad disposition och ett gott flyt. Men oftast skriver jag, som man säger, hellre än bra – låter det flöda ut, med knepig meningsbyggnad, ogenomtänkta satser, märklig kommatering utan stringens och ständiga upprepningar. Jag gör ofta en genomläsning av texter här och upptäcker några saknade ord och stavfel, som åtgärdas. Men många stycken river som naglar i läsögat, som otympliga klumpedunsar som borde göras något åt, men som får vara kvar. Detta är förvisso en blogg, men det finns alldeles för många meningar här som börjar med jag eller det för att man ska känna sig nöjd. Det är helt okej. Jag är helt okej.

Man kanske ska vara förlåtande mot 18-åringen, men det här känns alltså fortfarande. Jag var som en av de tondöva som på riktigt trott sig vara Whitney Houston och ställt sig för att glänsa inför Kishti och Bard. Stopp, det räcker. Eller som gubben med närmast obefintlig bolltalang på gubbinnebandyn som är överdrivet taggad och rankar sig själv som bland de bästa i gänget. Ju längre det är mellan egenbedömd och faktisk förmåga, desto hårdare blir smällen. Men först måste man ju komma till insikt, att man blivit driftkucku åt alla andra.

Kan självdistans rädda någon? Vad är självdistans ens, är det inte bara en strategi för att blotta brister man har kontroll över, för att förtrycka de verkliga problemen? Självförtroende kanske är bra – men är det bra om den står feldimensionerad grund? Det kanske enklaste sättet tycks även fortsättningsvis vara att låta bli att tro att man är något. Det är sedan gammalt i vårt land.

Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?

Kategorier
Spaning

Avstånd här och där

Covidläser i DN att många i Belgien bilar till norra Italien på ledigheter, för att det är så god mat och det är så pass nära. Detta ska ha bidragit till Belgiens svåra dödssiffror.

Jamen så pass, är det verkligen nära?

Jag åker gärna till Umeå över en helg, 360 km. Till Stockholm är det ganska precis 1000 km, men det går väl an att ta en sådan körning i värsta fall, om man man nu t ex vill ha så god mat (men att köra upp en lastbil flyttlass och sedan omedelbart tillbaka var tungt). När jag växte i Umeå var det ganska precis 600 km till mormor i Kittilä, Finland – och när man bodde i Stockholm var det en liknande sträcka hem till Umeå. Jag vet inte om den stora erfarenheten av 600 km långa resor gjort den för min urtyp av lagom dagsresa eller om de flesta skulle hålla med. Så hur långt tar man sig på 360, 600 eller 1000 km, om man skulle bo någon annanstans?

Staffanstorp
360: Uddevalla, Flensburg (dansktyska gränsen)
600: Stockholm, Berlin (färja Rödby-Puttgarden)
1000: Prag, Lille (20 mil kvar till Paris)

Berlin
360: Prag, Kiel
600: Warszawa, Wien, München, Groningen
1000: Dover (färja i kanal), Paris, Verona, Vilnius

Bryssel
360: London, Paris, Groningen, Mainz
600: Hamburg, Sheffield, Nürnberg, Zürich, Angers
1000: Genua, Schladming, Edinburgh, Helsingborg, Marseille

Lyon
360: Turin, Bern
600: Barcelona, Bologna, Stuttgart
1000: Valencia, Ljubljana, Plzen, Amsterdam, London

Wien
360: Prag, München, Zagreb, Budapest, Katowice
600: Berlin, Stuttgart, Liechtenstein, Venedig, Belgrad, Uzhjorod
1000: Bukarest, Sofia, Podgorica, Genua, Genéve, Luxemburg, Venlo, Lübeck, Kaliningrad, Baranavitjy

Det här var inte särskilt intressant. Sverige är ett långt land, medan många andra länder snarare är breda. Så det som verkligen fascinerar är distansen i nordsydlig riktning. Om jag skulle cykla till Stockholm, tar sig pågen från Staffanstorp nästan till Paris. Man behöver bara ta sig till Skåne så är det mesta nära. I Tyskland och Frankrike har de många mil att tugga i östvästdimensionen, så de nämnda belgarna måste nog åka närmare 100 mil på sina turer.

Men Wien framstår jusom en fantastisk plats även på andra sätt än de jag upplevde på resan dit för ett par år sedan. Man når inte riktigt Spanien eller båten till England på 100 mil, men å ena sidan flera huvudstäder i Östeuropa och Balkan, in i Ukraina och Vitryssland, och å andra sidan samtidigt nästan “hem”, till Lübeck.

En annan aspekt som man lite hajar till av är, att trots att det kan kännas som att man bor i världens ände, så finns det kvar av Skandinavien. Till Nordkapp är det 75 mil och ungefär lika långt till Murmansk.

Kategorier
Personligt

Bläckfisk till middag?

Jag har svårt att minnas hur tankarna gick inför studenten. Vad skulle det bli av mig? Tanken att bli lärare hade funnits med sedan länge, men jag har en känsla av att den inte var förhärskande då.** Var det då jag sökte journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola, men blev inte antagen? Inför hösten hade jag nog av någon anledning tänkt att läsa finska – knappast till någon särskild nytta – kanske i tron att det skulle vara enkelt. Innan höstterminen började hade det dock ändrats till historia, vilket gick mycket dåligt.

Under sommaren hade jag arbete under några veckor i ett ungdomskulturellt samarbetsprojekt längs Blå Vägen, där jag var ledare för den svenska delegationen och vi reste först ända bort till Sortavala i Ryssland, för att sedan vända och kryssa längs Blå Vägen till Mo i Rana. Jag var sedvanligt osäker inombords, men jag tror att resan totalt sett stärkte mig också. Harig som jag var, överlevde jag t ex de fysiska och mentala prövningarna forsränning och grottutforskning. Att besöka en grotta lät som en lättsam naturupplevelse på förhand, men när blåställ och hjälm med pannlampa plockades fram till alla steg pulsen. Och några 90 minuter in i färden tryckte vi oss genom håligheter som man just kom igenom. Klaustrofobiskt! Men i den vissa ledarpositionen tror jag att jag tvingade mig att gå i bräschen. En annan som fick puls var busschauffören, för efter grotturen låtsades vi att en av umeådeltagarna hade skadat sig. Han såg skärrad ut med cigaretten i mungipan när jag kom rusandes mot bussen med Martin liggande över axeln. En bit in på resan kom jag och min norska kollega av någon anledning, kanske någon film som visades på bussen, att säga “fuck” som närmaste reaktion på minsta motgång, ungefär som man kan säga “fan”. Fuck this och fuck that, i några dagar, tills en av de ryska ungdomarna tyckte att vi skulle sluta. Helt fucking sant, tänkte jag då och vi slutade. Vilka töntar!

Forsränning på gång

Efter resan var det så dags att flytta hemifrån. Jag tror inte jag visste särskilt mycket om studentboenden på förhand och är osäker på hur noga genomtänkt det var, men då var det fantastiskt att flytten gick till Historiegränd med sina perfekta studentrum med egen kokvrå, så att man slapp vara del av ett korridorskollektivet. I efterhand kan jag fundera på om sådant korridorsliv hade kunnat vara ytterligare en utmaning som i bästa fall också hade stärkt mig där och då. Men Hispan var perfekt: man hade allt – det var ju t o m möblerat – och allt var så pass litet att det i stort sett gick att hålla ordning. Ribbsängen med madrass dög dock inte, så jag och Robert körde över min resårmadrass från barndomshemmet på Geografigränd till Hispan – ja, genom att lägga den på taket, veva ner rutorna och hålla fast den från respektive håll. På tal om Robert så var vi på gång att nappa på en lägenhet att dela, kanske året därpå – men jag bangade ur, för att jag värdesatte min egna sfär så otroligt högt och trivdes utmärkt i mitt lilla rum. Men det är också ett val jag funderat över, om livet hade tagit någon annan väg om jag utmanat mig och spräckt min lilla bubbla.

Första månaden var fattig, jag sökte och fick visst försörjningsstöd för den tiden innan skolan började. Det var väl med den slanten som jag begav mig till ICA Maxi för att “storhandla”. Det var säkert sammantaget en riktigt usel handling – men det finns bara en produkt som jag kommer ihåg att jag köpte. Ett paket frysta bläckfiskbitar. Kanske som en följd av det embryo av äventyrligt mod som vuxit fram under sommaren. Här skulle provas grejor. När jag tre år senare flyttade till lägenhet och stökade ur rummet, fick jag lov att kassera den då kantstötta förpackningen med bläckfisk längst in i frysboxen.

Det dröjde sedan till 2019 då jag i arbetet hade nöjet att sitta och äta middag i goda kamraters sällskap, en ljuvlig sen höstkväll i Alicante. De tapasvana tipsade om bläckfisken. Den var, i och för sig som allt annat, mycket god.

** Uppdatering: Jag hittade en skrift på engelska från sommaren 1998 med samband till resan som beskrivs. Den säger så här: “I´d like to make a living of my writing as a journalist or maybe even a book writer. Otherwise I´d love to teach history and Swedish in upper secondary school.”