Kategoriarkiv: Det sociala spelet

Automagi utan finess

I den nya bilen finns allehanda automatik och finesser, men de hänför inte, ty vi talar om en Toyota. I förra bilen var automatiska vindrutetorkare det nya: en sensor kände av nederbörd och började veva med någotsånär rimlig frekvens. I nya bilen är det helljuset som tänds och släcks automatiskt, med hjälp av en kamera som spanar efter ljus i mörkret. Men den agerar som en riktigt skitnödig förare, ultradefensiv för att inte råka blända mötande bilar och hamna i krig. Så fort ljuset blir synligt, om det så är en kilometer bort i en kurva, så bländar den av. Ibland kan den t o m tro att den ensamma gatlyktan vid en frusen brevlåda är ett möte och blända av. Sådana förare finns förstås inte i verkligheten och nog hade Toyota kunnat kosta på sig lite artificiell tjurskallighet: vänta så länge som möjligt med att blända av, ett bra rättesnöre är att hålla ut och låta den andra blända av först och om man mot förmodan måste blända av först trots allt, så ska man ju tända helljuset lite för tidigt för att blända mötet lite just vid passage som hämnd för att de inte bländade av först.

Naken utan mobil

Gick till pizzerian för att köpa söndagsmiddag och redan halvvägs insåg jag att mobilen låg kvar hemma. Vända? Nej, då blir det något rabalder med ungarna. Dessutom var gåendet av besvärlig sort: regn på kallt landskap isbepansrade hela byn.

Det var bara att acceptera, mina tio minuter, en kvart, skulle avlöpa med den fysiska verkligheten närvarande. Obehaget tilltog när det stod klart att inte heller tidningar syntes till. Finns det något märkligare idag än en sysslolös person i det offentliga rummet som inte sitter med böjd nacke stirrandes på en skärm? Jag tog på mig hörlurarna, som lyckligtvis låg i innerfickan, för att simulera min frizon, då kunde jag rentav blunda. Skojar bara. Kom på nu att det hade kunnat vara en lösning.

Nej, jag stirrade på TV-skärmen med kommunens information och reklam. Två gubbar kom in. Känner jag dem? Nickade diskret mot dem, tillräckligt för att godkännas om vi träffats tidigare och inte för mycket för att vara främlingar.  Det var tvunget att göras. Utan mobil måste man blotta nacken, visa sitt anlete och öppna porten till själen, om så bara för en sekund.

Köinstitutionens döda vinkel

Svenskar är fantastiska på att stå i kö generellt. God disciplin och respekt för systemen gäller för det mesta.  Särskilt bra fungerar det i affärer, där är det väl ingen som går före en annan i kön. Ja, inte förrän en ny kassa öppnar; då blandas korten om och det är först till kvarn. En som stod längst bak, kan utan skam i kroppen skynda sig in till den nyöppnade kassan och passera långt före alla andra. Man kan t o m se de morallösa förutspå en kassaöppning och visa överdrivet intresse för tidningarna vid den kassa som brukar öppnas.

Norrbottenskoden

Behöver man någon typ av tjänst av t ex hantverkare, och särskilt om dessa är äldre herrar, är du som kund alltid lite till besvär. ”Det blir svårt” och ”vi hinner nog inte nu” är vanliga svar. Man får lägga på och sura en stund, innan de återkommer och helt plötsligt ordnar sig allting trots allt. Så tycks det fungera i Norrbotten.

Och nog är det väl bra! Hade de kommit in och installerat diskmaskinen direkt hade jag inte varit lika glad som när jag först trodde att jag skulle få handdiska några dagar till, för att sedan få glädjebeskedet att jag slipper det.

Fiffig kod.

Normalt/onormalt

I förra veckan passerade jag Systembolaget och i kön hamnade jag bakom ett strävsamt arbetarpar i 50-årsåldern, de skulle förmodligen festa till det på onsdagen. Men mängden dryck gjorde det lite ledsamt, det kändes helt enkelt inte hälsosamt,  lite utanför normen, och det kändes när de packade upp sina varor att de där runt fyrasnåret lite för tydligt längtade hem för att få sätta igång. När kassapersonalen sedan frågade damen i sällskapet något visade sig att hon hade kraftig finsk brytning och plötsligt förändrades situationen fullständigt, med tydlig riktning mot det normala.

Kärlek på pendeln

Idag på pendeln stod ett par flirtades och pussades. Han kanske 47 år, en alldagligare Ernst Kirchsteiger ungefär, medan hon kanske var 42, typ Anitra Steen 15 år sedan. Om de inte hade flirtats och pussats så mycket så hade man kunnat tänka gifta sedan 20 år tillbaka, men så som det såg ut måste de vara nykära. Förhoppningsvis har någon av dem just separerat, förhoppningvis, så att det inte återstår att göra. Förhoppningsvis var det för allas bästa, men förmodligen inte. Alltsomallt var det lite gulligt, men sorgligt.

Uppfostran

I morse var jag ute med hund, som kissade i gathörn i centrala tätortens asfaltsdjungel. Då kom en annan med hund och sade:

– Låt inte hunden kissa på huset.

Bister ordväxling följde. Vi har alla olika fokus här i livet.

I sak kan jag ha full förståelse för alla möjliga ståndpunkter, men när de förs fram med en förmyndarattityd som inte någonstans är öppen för andra synsätt blir jag lack. Det är en bra lärdom för en som jobbar med människor: det är sällan med den metoden man får folk att göra som man vill.

Ljud i offentliga rum

Idag på tåget var det en nisse som började poppa reggae från sin mobiltelefon, utan hörlurar, rakt ut i det offentliga rummet. Kan det bli mer oförskämt och egocentriskt? I en vagn med tiotals passagerare tog han sig friheten att bestämma vad alla ska lyssna på. Svensson vände sig om försiktigt för att se vad det försiggick för kulturbrott.

Men i ärlighetens namn hade det kunnat vara värre, det hade ju kunnat vara något annat än reggae. Det är inte för intet som reggaebusschauffören accepterats av många umebor och nått viss berömmelse för sitt intrång medelst västindiska tongångar i bussens offentliga rum. Baktakten och det drömska och rökdimmiga filosoferandet får en att inta en mer förlåtande och accepterande inställning.