Taggarkiv: Stockholm

Att se framemot 2014

I höst är det slut med Enånger, Njutånger och Iggesund! Det har redan uppmärksammats och firats på bloggen. (Se  http://grymt.org/blogg/?p=1061)

Nu är det klart att nästa stora steg för bilismen mellan Stockholm och hemma blir klar 2014, då det äntligen är slut på karavankörningen mellan Njurundabommen och centrala Sundsvall. Med en ny väg söder om Medelpads huvudstad och en ny maffig 1,5 km lång bro över Sundsvallfjärden blir det äntligen möjligt att passera med bibehållen munterhet

Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/sverige/helt-klart-for-ny-e4-i-sundsvall

Läs än mer: http://www.vk.se/Article.jsp?article=413317

08-vinter

DSC00425

I och med flytten ner till Stockholm förväntade jag mig paraplyväder under vinterhalvåret. Så blev det ej. För det första var det en tämligen behaglig höst: inte en enda gång regnade det i problematisk omfattning på väg till eller från jobbet. Och sedan denna vinter från några dagar innan jul: det är ingen särskild skillnad mot vintern i Umeå de senaste åren. Det finns ingen anledning att sakna Umeå för vinterns skull iallafall.

En skillnad är tydlig: här finns inte samma snöröjningsresurser. Bilvägarna prioriteras, och så är det ju i norr också, men några dagar efter ett snöfall blir det uppenbart hur man inte hinner med trottoarer som lämnas i besvärligt moddigt skick under flertalet dagar.

Ett tåg i natten

Häromdag fanns det inte en enda ledig flygstol från Norrland till Stockholm, varför jag tvingades att åka det ökända nattåget. Det är trots allt ändå inte värre än att jag är en gammal tågromantiker, och innerst inne hoppas jag nog alltid att något ska hända och en privatdetektiv kliver fram ur en kupé för att frambringa sanningen. Dessvärre händer det aldrig något och allra minst längs norra stambanan som bokstavligen går mitt i obygden. Det är en obeskrivlig tristess, och lyckligtvis får man sova några av de 12 timmar som måste avverkas.

Nattåget är verkligen ingen höjdare. Det har varit samma vagnar utan någon nämnvärd uppfräschning så länge jag kan minnas. Det luktar dåligt och känns allmänt sunkigt.

Men tågromantikern är inte död: när den sk botniabanan kommer igång nästa år kommer jag gladeligen att åka till t ex Umeå på sex timmar, det är helt okej.

Ursäkta att jag åker!

När man åker med Storstockholms lokaltrafik, SL, kan man ha ett periodkort på två olika sätt: den nya typen av kort med osynligt sändarchip som hålles mot en avläsare och som ska fyllas på och återanvändas för evigt, eller ett gammalt hederligt papperskort med magnetremsa och tryck. De flesta tycks fortfarande använda den äldre varianten, så även jag.

Ombord på bussarna finns inga magnetavläsare. Istället ska var och en med papperskort bevisa rätten till påstigning genom att fysiskt visa trycket på kortet för chauffören. Av någon anledning tittar de flesta chaufförer varsomhelst förutom på just färdbeviset. Det är nästan så att man känner sig skyldig som håller på och tjafsar genom att resa med. Om det finns någon som är osäker på vad det innebär att en människa ser less och ointresserad ut, är det bara att åka och beskåda dessa samhällets luttrade tjänstemän. Det kostar inte en endaste krona, för ser man bara till att ha ett rött kortfodral, så kan man lägga sitt senaste ICA-kvitto däri och åka buss i Stockholm.

Umeå – Stockholm med buss

Nu är jag på vägen igen. Dock ombord på en buss. Det kan ju vara tradigt, men man kan ju å andra sidan strunta i alla husvagnar och lastbilar, luta sig tillbaka och utnyttja internet. Fast på en sådan här tur är det kanske inte så mycket värt, när det inte finns eluttag. Men ett par timmar blir man ju av med iallafall.

Ikväll är flaxandet över och imorgon börjar arbetet igen.

Umeå – Stockholm med bil

Jag har kört ner till Stockholm några vändor nu. Det är rätt lämplig väg nästan hela vägen. Rätt långa sträckor av mötesfri väg med vajerräcken. Och motorväg från Gävle till Stockholm.

Men det finns en plågsamt lång 80-sträcka mellan Hudiksvall och Söderhamn. Man dör lite varje gång man sitter där och våndas. På väg ner får man en liten belöning av att det just innan Söderhamn blir en motorvägssträcka över några mil – faktiskt lite omotiverat lång sträcka med tanke på var det är.

Sedan att det i trakterna finns två orter, Harmånger och Hamrånge, gör ju inte saken bättre. Har jag inte kommit längre än att jag är här igen? En riktig motivationsdämpare.

När jag körde ner i torsdags fick jag också smaka på Stockholms rusningstrafik. Inte blev det bättre av att den kryddades med våldsam åskskur. Från Järva krog till Nybodakopplet var det konstant kryphastighet och ännu mer stillastående. Det var inte långt ifrån kramp i fötterna efter koppla, gasa, bromsa, koppla, gasa, och så vidare. Några 1,5 mil, på 1,5 timme. Tragiskt. Att skaffa bil känns inte jätteintressant.


Visa större karta

Ett lass mindre

Idag har jag kört ner ett lass med grejor till Stockholm och magasinerat det hos Sandman Warehouse Inc. I själva verket var det nästan allt – nu är det mest bara kläder som måste ner.

Med kollektivtrafiken hittar jag mycket väl i huvudstaden, men med bil har jag inte utforskat dessa trakter. Dock fungerade allt som planerat!

De utvalda

Nu har jag förvisso lyckats ordna boende på Stockholms andrahandsmarknad, som jag här konstaterat vara ekvivalenten till en förtryckarregim. Jag är en av de utvalda, trots att jag är en man och andra generationens invandrare från Finland.

För enkelhetens skull väljer regimen helst halvmogna kvinnor. De kan ju faktiskt ta hand om sig själva och lägenheten, jämfört med alla slashasar till män. Smygrasismen mot Ali, Mohammad och Hassan är säkerligen omfattande. Före dessa skulle regimen förmodligen välja namn som Niklas Lindgren, Anders Eklund, Tony Olsson och Helge Fossmo.