mars, 2022 | Jannes blogg

Svaret på frågan är ja.

Jag kan väl berätta vad jag har tittat på under det senaste halvåret.

För det första får jag aldrig nog av den finske sångaren Topi Sorsakoskis röst. Den var magisk när man som pojkspoling lyssnade på de stekheta skivorna som dominerade finska listor på 80-talet. Men den är ännu mer magisk när man lyssnar på den live och får se hur han liksom gräver den djupa, mörka stämman från det innersta av sin ganska lilla kropp. Eller grävde, innan han dog.

En annan som dog var Norm Macdonald som gick ur tiden i höstas. Jag konstaterade då att jag gillade honom skarpt back in the days när Saturday Night Live gick på ZTV. Men som ankare i Weekend Update i SNL var han lite flängig, då var föregångaren Kevin Nealon favoriten på 90-talet. Men någon natt nu såg jag det mesta av honom, och flängig är han ju, men helt enkelt rolig. Han gjorde en grej av att hos de amerikanska talkshowvärdarna aldrig prata om något vettigt, utan dra långrandiga rövarhistorier som i slutändan landade i en riktig dålig ordvits. Ett tips är att avnjuta något dravel, men sedan avsluta med hans dragning i Lettermans sista show.

Det är bara att tacka alla nördar som sett till att ta reda på guldkornen. Det här med SNL och Letterman var rätt så stora delar av mitt 90-tal. Vanliga drama- och komediserier har repriserats om och om igen, men tack vare nördar och oändliga Google-servrar får man nu ta del av även sådant. Man har t o m fått se sådant som det pratades om men som aldrig själv såg då: den stora fejden efter att Jay Leno tog över det finaste programmet Tonight Show, fastän nästan alla var överens att Letterman var den självklara arvtagaren. Conan O’Brien som senare blev en stor favorit, tog över Lettermans show, som flyttade till en annan kanal. Tack vare nördarna och servrarna, har jag sett O’Briens darriga men ändå rätt hyggliga första program – han hade bara skrivit för SNL och Simpsons och skulle då ta över Lettermans senkvällsshow. Men det flög inte riktigt, folk klagade, kritikerna kritiserade – tills Letterman efter en tid var gäst och hyllade sin efterträdare och deras grej. Just det, den intervjun har jag också fått se. Tack. Det finns förresten en Letterman-kanal med alla klassiska program.

Det är en ogripbar tid av kulturell lyx vi lever i när man kan se och lyssna på liveframträdanden av vad som helst. Ja, det fanns ju redan ett exempel ovan, men man kan lyssna på band, tiotusen olika covers av olika låtar och what not. Snabbt blir det att du glömmer sova.

Frågar man sina barn kan man dessutom se sk youtubers spela spel. Jag tittar inte så mycket, men hör dem. Vissa är faktiskt riktigt behagliga att lyssna på och trevliga i tonen, medan andra är irriterande gaphalsar.

Sedan finns det ju oceaner av trams. Ibland är det riktigt roligt. Som när Jakob Eklund passionerat säger: “Du…” och sedan “Vad fan!”. Eller när Leif GW Persson grymtar och rosslar, i en timme om du så önskar.

Och så finns det bra videos med tips om att lösa problem, men tyvärr också ännu fler videos som påstår sig tillhandahålla lösningar på problem, men gör inte det alls. De senare får man försöka hålla sig undan.

Världsmästare på tronen

Världsledare blir nog förledda att tro att de är fantastiska. Omgivna av tindrande ögon och jasägare. Blåser det snålt, kommer det en armé av förståsigpåare som förklarar varför det är fel på alla andra, att du har rätt och de säger vad du ska säga och så backar de dig till hundra procent. Jag tror nog att åtta år vid makten i en demokrati som Sverige har samma effekt. En, säg rysk, diktator som sitter i över tjugo år och dessutom har en personlig säkerhetstjänst som mer handgripligen eliminerar meningsmotståndare, känner sig nog som allra mest fantastisk.

Sedan har vi det här med åldern. Barn bråkar som bekant i sandlådan utan analys varken framåt eller bakåt, utan man ska bara ha. Under en väsentlig del av vuxenlivet är de flesta mer pragmatiska och kompromissar, de har inte tid att bråka och ofta har man mycket att förlora. Så småningom börjar man tydligare tänka på sig själv och förmodligen gör man det för att man tänker att man vet bäst och alla andra kan dra åt helvete. Man blir en världsmästare även i mikroperspektivet.

Så en ovannämnd, säg rysk, diktator, som dessutom passerat pensionsåldern och snart är 70 är en dubbel mardröm. En amerikansk president i näradödenåldern kan vara tydligt mer resonabel än annan sådan, men ändå i spontana sammanhang uppvisa precis samma världsmästarattityd.

Nej, låt den kompromissande massan av medelålders vuxna styra skutan, där alla har något att förlora och därmed allt att vinna av samarbete och kompromisser. Vi stoppar människor från inflytande under 18 första åren, så varför inte förbjuda politiska maktpositioner till människor från medellivslängden minus 15 år, då man inte ens på kort sikt behöver, bokstavligen, leva med konsekvenserna av sin politik.

Åldersdiskriminering? Inte värre än att det är så samhällen resonerar i liknande frågor. Du får sägas upp från din prickfria tjänstgöring utan saklig grund! Så ni folk, säg ryssar, med världsmästare på tronen: skicka blommor, tacka rutinmässigt för insatsen med en klapp på axeln och säg upp vederbörande.