Taggarkiv: Fredrik Reinfeldt

Government by Twitter

Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.

Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.

Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?

Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för ”systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket.  Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.

Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.

AKB vacklar om öppna hjärtan

Efter decemberöverenskommelsen skrev jag att Anna Kinberg Batra därmed stod upp för Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna era hjärtan. Såg inte programmet ”Partiledaren” ikväll, men förstår av tidningarna att hon pressades i denna fråga och kunde inte lämna ett rakt svar.

Anna Kinberg BatraCreative Commons License Ragnar Jensen via Compfight

Vilket är förståeligt, ty det äro uppror bland gammelmoderater på högerkanten och på sina håll har man hållit distriktsomröstningar för att förkasta överenskommelsen.

Att inte fullt ut ta ställning för ”öppna era hjärtan” kan också betraktas som en vag flirt med Sverigedemokraterna.

Men samtidigt har hon försvarat decemberöverenskommelsen, vilket möjligen är en flört med alla de som inte vill ge makt åt Sverigedemokraterna, men som också är ett slag på käften på såväl gammelmoderater som sverigedemokrater.

Det är en balansgång mellan ett eller annat nonsens i toppolitiken. Därmed kan vi redan nu utropa Kinberg Batra till Sveriges nästa statsminister.

Antingen blir man större än den rödgröna röran och låter decemberöverenskommelsen plåga socialdemokrater att trycka på avstår-knappen på voteringar.

Eller så välkomnas Sverigedemokraterna in i alliansvärmen med en video liknande den som Ebba Busch Thor fick häromdagen. Jag tror att det är möjligt med nuvarande laguppställning i Alliansen. Får Jan Björklund foten och ersätts av Cecilia Malmström eller Birgitta Ohlsson blir det inget av det hela.

Reinfeldt i historieskrivningen

Vad kommer det att stå i historieskrivningen om Reinfeldt och hans Öppna våra hjärtan-tal?

Insåg han att det var kört och ville sätta ett sista avtryck? Istället för att bli den som utförsäkrade 87 000 blir han den som in i det sista stod upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Facit får vi om några år, men faktum är att talet hade en stor betydelse för mobiliseringen av intoleranta och lämnade landet ännu mer splittrat än innan.

 

 

 

Nähä! Joho! Nähä!

Julian Assange advokat menar att det finns risk för att det ska begås rättsövergrepp ifall den australiske informationsspridaren som är misstänkt för våldtäkt utlämnas till Sverige och svensk domstol. Fredrik Reinfeldt försvarar Sverige på bästa Alfons Åberg-manér i Aftonbladet[1]:

– Det är ju tyvärr så här det blir när man, i syfte att försvara en klient, beskriver nedlåtande andra länders rättssystem. Men alla som lever i Sverige vet ju att det inte är med sanningen överrensstämmande.

Advokaten är bara elak! Sverige är superduperrättssäkert! Så himla taskigt. Typ.

Är vi på väg att få vår egen Fredrik ”Dubbelve” Reinfeldt?

[1] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8535588.ab

En postkodmiljonär

Postkodmiljonären (Vem vill bli miljonär?) är som program ganska segt och enformigt. Först ett spänningsmoment i att se om någon råkar ha en kunskapslucka på låg nivå (ungefär som jag skulle ha om t ex svenska barnsagor eller -sånger). Sedan är det generellt en fråga om den tävlande ska nå andra säkerhetsnivån eller stanna och ta med sig några nätta 75 000 kr eller så. Egentligen är det väl ingen som hotar uppåt, och gör man det måste man ha tur med frågorna, ungefär som i filmen Slumdog Millionaire.

Som bekant har programmet numera bakats in i Postkodlotteriets koncept med TV-program, lotteri och välgörenhet: Spelarna får tillbaka en del. I ett postnummerområde kan folk få tiotusingar, hundratusingar eller någon Volvo V70. Det sega TV-programmet blir med andra ord inte bara uppstyckat av TV4:s högfrekventa reklampauseri, utan också av en käck reporter som är ute i den vinnande postkoden.

I en TT-artikel hos Västerbottens-kuriren kan vi läsa om vem det är som vill och kan bli miljonär, VD Niclas Kjellström-Matseke. Enligt artikeln hade lotteriet intäkter 2,1 miljarder kronor förra året. Av dessa gick 844 miljoner kronor tillbaka till deltagarna i lotteriet. 781 miljoner kronor gick till marknadsföring, TV-programmet, löner och andra driftskostander. Detta medan 470 miljoner kronor gick till välgörenhet. Ungefär 3 miljoner gick till Niclas Kjellström-Matseke.[1]

Kjellström-Matseke skakar hand med statsministern

Foto: Pressbild Postkodlotteriet.se

[1] http://www.vk.se/Article.jsp?article=382102

Det nya Sverige

Fotbollslandslaget har en ny tränarstab efter åratal av Baloo och Tråklasse och sedan bara Tråklasse. Nu är det Trivselerik som styr skutan genom ur och skur, förhoppningsvis mot nya härliga platser världen över. Till att börja med räcker det med smugglarfärjan från Nynäshamn till Polen (och Ukraina) 2012.

Trist nog för Tråklasses del så är det ju väldigt kul med det nya fräscha, istället för det gamla halvsura. Erik Hamrén erbjuder helt enkelt ett lite trevligare bemötande, även om han angränsar till det populistiska emellanåt. Och så länge laget vinner är det lätt att vara glad. Segrarna mot Ungern och San Marino är en utmärkt start. Det får blåsa lite av en motvind innan man på allvar kan ta ställning till Trivseleriks briljans.

Till sin hjälp har han en generation hyggliga svenska bollspelare. Man åstadkom ett trevligt offensivt spel i båda matcherna, men mot Ungern släppte man å andra sidan till otäckt många kontringar. Det kanske ändå blir så att Tråklasse får rätt i förlängningen: det lösare tyglarna och den offensiva kreativiteten kostar Sverige några viktiga poäng. Visserligen vann Sverige med 2-0 mot Ungern, men en mer behärskad offensiv och säkrare defensiv där man till varje pris håller sig på ”rätt sida” kanske hade varit tråkigare att se, men ändå en mer säker 1-0-seger.

Så länge Zlatan är glad och peppad kan det dock gå hur bra som helst.

Det nya Sverige kanske går att jämföra med de nya moderaterna. Den nya huvudtränaren Reinfeldt och den assisterande Borg är ena riktiga mysfarbröder som alltid anstränger sig till en myndig, faderlig ton. Det är skillnad mot både den gamla regeringens tråkfossiler i Persson och t ex Ringholm, men också till de gamla moderaternas lite mer gåpåiga översittarattityd, som vi sett hos  Bo Lundgren, Carl Bildt, Anders Björck och inte minst den blott skenbart nye, och numera föredetta arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin.

Nu har Reinfeldt tagit Sverige till ett slutspel. Många är nöjda, men nu finns inte den vägvinnande moroten att rösta bort Persson kvar. Reinfeldts framgång hänger troligtvis på hur mycket av en morot det är för den ”rörliga” gruppen bland väljarna att Mona Sahlin inte ska bli svensk regeringschef.