Månad: april 2020

Kategorier
Personligt

Vid minsta symptom: kris

Även om man kanske borde göra det, känner jag aldrig att jag mår helt hundra. Vad är då minsta symptom?

Berättelsen om covid är brutal. Minsta symptom, kanske lite fler och värre symptom, som om den leker med dig, innan du plötsligt en dag inte kan andas. Statistiken talar visserligen för var och en av oss; de allra flesta är asymptomatiska eller milt sjuka och även av de konstaterat smittade som behöver vård klarar sig de flesta, till och med majoriteten av de äldre med underliggande sjukdomar.

En rationell hjärna borde kunna beräkna sig kall, men den kraften saknar jag. Vid minsta antydan på minsta symptom växer sig oron stark. Det kanske är bäst att registrera sitt Vita Arkiv.

Kategorier
Spaning

Är det vår?

Vintern rasat ut bland våra fjällar,

Drivans blommor smälta ner och dö.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar,

Solen kysser liv i skog och sjö.

Den studentikosa valborgstraditionen levde inte direkt i Umeå – eller vad vet jag, jag var inte direkt studentikos själv. Men något Uppsala var det definitivt inte.

Men som yngre tonåring var Valborg ett klassiskt tillfälle för fest, eller “supa” som man sa i mina kretsar.

Det på något sätt gulliga i det ohälsosamma och farliga ungdomsdrickandet var att det på Valborg till varje pris skulle ske utomhus. Under mina år som yngre tonåring så handlade det ofta om att hänga nere vid Öbacka, som då bestod av en gångväg omgiven av gigantiska gräsytor längs älven, innan det så småningom blev ett svindyrt bostadsområde.

Vi var väl inte direkt och stämde av vårens framfart på förhand, men så här i efterhand kan man konstatera att Valborgsfestligheterna alltid gav ett tydligt besked om var i årstiden vi befann oss. Var byxorna blöta om stjärten var vi helt klart fortfarande i slutet av vårvintern och förmodligen fanns där en och annan ploghög kvar. I värsta fall luktade det ruttet gräs. Var byxorna torra baktill, var det vår!

Precis som med brännbollsfestligheterna i slutet av maj kunde förutsättningarna variera kraftigt, men på något sätt var det trots allt alltid ljust och härligt. Vissa år kunde björkarna slå ut ordentligt först en bit in i juni, som när jag tog studenten.

Kategorier
Personligt Spaning

Problemet R

När jag var liten kunde jag inte säga r och det fortsatte förmodligen att vara något fel på det upp på högstadiet. Jag kan dock inte minnas hur problemet gestaltade sig då! Från mellanstadiet har jag inga minnen av förnedringen att inte kunna – kanske för att problemet inte var så stort, kanske för att skolan var så trygg och jag var bra på allt annat än just det. Men från högstadiet har jag ångestfyllda minnesbilder, i synnerhet från lektioner i tyska. Jag minns att det värsta var genomgången av glosor till kommande läxa, där ordet gick runt bland eleverna och man fick läsa upp en glosa. Det gick väl i någon sorts ordning så att man snart kunde börja räkna om man skulle åka på en tysk glosa innehållandes ett r. Bahnhof – yes! Genus, Janne? Helvete.. der Bahnhof.

Men jag minns som sagt inte problemets fulla natur. Kanske var det mer den ackumulerade helheten som knäckte mig. Att ha lämnat tryggheten i mellanstadiet, att vara en sjua, osäkerheten i att vara en finnjävel (även om jag inte var den enda), att tyskan dessutom var utanför klassen och, auf jeden fall, att tysk grammatik och meningsbyggnad är en utmaning. Då blev ett litet r det som fick bägaren att rinna över.

Tyska blev så mitt svaga ämne. I det relativa betygssystemet fick jag ändå en trea, vilket knappast är värdigt de kunskaper jag hade. I gymnasiet var det så många som läste tyska att man var tvungen att skapa en extragrupp, och i den hamnade jag, tillsammans med blott en handfull andra. Fantastiska möjligheter att lära sig mycket? Eller omöjligt att gömma sig? Tyvärr levde den dåliga känslan för ämnet kvar in på gymnasiet så inget kunde ändra kräftgången, även om jag förstås blev godkänd. Det känns bistert, jag tror ändå att jag i smyg utvecklade ett intresse för språket, som blommade ut några år senare. Tänk vad mycket tid som ändå spenderats på lektioner i tyska. Hade jag hittat glädjen där och då så hade det faktiskt kunnat bli nåt.

Det är tyvärr så att man, kanske främst i den åldern, kan få för sig att man saknar talang eller huvud för vissa saker, så pass att man ger upp. Många är de elever som man själv haft senare som haft så lågt matematiksjälvförtroende att de gett upp, som om det vore omöjligt att lära sig eller bli bättre på. Det är klart att det finns diagnoser som kan innebära problem för viss typ av inlärning, men det är ännu fler som bara inte kommit in i det och hittat glädjen i utveckling. Det är olyckligt!

Tyskan är den stora sorgen för mig, men jag har genom också trott att just jag inte kan:

  • Programmera – det är bara för Mozarts som haft tangentbord sedan spädbarnsåldern
  • Löpa längre distans – det måste man börja tidigt med, annars är det kört
  • Ta examen i högskolan – jag är en förlorare från arbetarklassen – den känslan puttrade på hela vägen till den sista uppsatsen (särskilt uppgiven på förhand var jag inför nationalekonomi med alla dess modeller och formler – men i slutändan blev den kursen en av de roligaste, kanske just för att den var som den var och helt annorlunda jämfört med vanliga samhällsvetenskapliga kurser).

Alla kan lyckas med nästan vadsomhelst.

Kategorier
Spaning

En värmande hamburgare

I det förra inlägget satt jag på Frasses och åt skrovmål med syrran – men det finns mer att säga om hamburgare och uppväxten i Umeå. Det är klart bröd, kött och gojs är smarrigt; fett och snabba kolhydrater är för det mesta en mycket begärlig kombination. Men det finns något mer med det hela. Det var alltid kallt i Umeå och busstrafiken var gles och otajmad. Hade man hälsat på någon på andra sidan stan, kunde man räkna med att få vänta en halvtimme på stan för bussbyte. Och bussen från ishallen gick för det mesta så att man var tvungen att lämna matchen med halva sista perioden kvar för att hinna med den. Nästa buss gick en timme senare. Oftast valde man väl att gå i isande kyla till stan, bara för att finna att det är 20 minuter kvar tills bussen hem går. På kvällarna var det bara hamburgarhaken som hade öppet. Råkade man då ha lite pengar på sig var det en fantastisk lycka, först att bara kliva in i värmen på restaurangen och känna den härliga doften av friterat, och sedan, att få hugga tag i en varm, smarrig hamburgare och njuta en stund. Fantastisk lycka, alltså.

Kategorier
Personligt

Torsdagstraditionen

Det var väl där i mellanstadiet, typ, för syster var inte gammal. Hon hade emellertid fått möjlighet att dansa. Gissningsvis “jazzdans”, eller? Det var väl inte balett? Måste fråga någon gång. Men vad det än var, så var det på torsdagar, kanske 17.00 eller 17.30.

I brist på föräldrakapacitet fick jag följa med henne. Ut på hållplats Elevstråket, ta 1:an ner på stan och lämna av syster vid Vasaplan – för dansen var någonstans i Folkets hus/Idunkvarteret. Har inte direkta minnen av vad jag pysslade med under danslektionen, men gissningsvis kan jag ha kollat böcker och tidningar på stadsbiblioteket eller strosat i affärer; kanske att man fick provspela TV-spel någonstans.

Vi hade också fått med oss en sedel för att äta på Frasses på torget. Skrovmål för, säg 39 kronor. Minns inte om McDonalds var ett alternativ just då, det gick så dåligt för dem att de lämnade stan tidigt på 90-talet. I barndomen gillade jag inte Max något vidare: känns som att det alltid låg en fet vattnig tomatskiva som helt tog över i deras burgare då. Så som jag minns det, gillade ungdomar Frasses: det var billigt och de var tidigt ute med att erbjuda “stripsmeny”. För övrigt hade de en härlig kampanj med Löven där i början av 90-talet, som innebar att priset på skrovmålet sänktes med gissningsvis 2 kronor per Löven-mål om man gick och åt efter matchen. Det kan ha varit så pass att man fick ett mål för 9 kronor vid tillfällen. Slut på sidospår.

Efter mat och dans åkte vi hem och klockan kan ha börjat närma sig 19.30 eller så. Eftersom det var torsdag innebar det en, tror jag, ganska sällsynt samling i vardagsrummet, för att klockan 20.00 växla till kanal 1 och avnjuta ett nytt avsnitt av Rederiet. Dahléns mot Silver Line. Skulle Silvers närmaste man Henrik Bjurheds romans med Dahlén-dottern hålla? Hur skulle bastardsonen Carl svika sin godtrogna far nu då? Och så kammarspelet ombord på Freja med Uno, Joker och Tony i spetsen. Ja, inte var det brist på underhållning. Häromnyligt har man ju börjat sända Rederiet på morgnarna och man fastnar självklart i en och annan scen när man kommer över dem, men det får bli någon gång i framtiden som man återupplever någon hel säsong. Det finns ett särskilt värde i denna folksåpopera, nämligen att ungefär alla skådespelare har varit med i den.

Torsdagstraditionen är verkligen något jag minns.

Kategorier
Kultur Personligt Spaning

Adagio i g-moll

Giazottos Adagio i g-moll

Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:

En fantastisk vinter.

Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.

Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.

Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.

Kategorier
Personligt

Ingen USP

Mamma sa alltid att jag är unik, men så visar det sig att jag inte var det. Nej, det sa hon faktiskt inte. Men utifrån hennes egna utmaningar har hon väl uttryckt sig i varma ordalag om att arbetslivet fungerat för pojken. Men socialt, i samspelet med andra, får de flesta av oss ungefär samma skolning, och trots att det finns lite variation så är det ganska lätt att göra en grundklassificering av personer eller personlighetstyper. Vi är sällan unika.

“Du är unik! Som alla andra.”

Jag tycker mig ha lätt att hitta positiva egenskaper hos andra och tänka att, wow, om man ändå hade lite av det där så skulle allt vända sig till det bättre. Den har så positiv och varm aura. Den har omedelbart så bra reflektioner på allt. Den är så skarp, men ändå mjuk på samma gång. Den ser så intressanta vinklar, bortom det där som man själv först fokuserar på. Den verkar vara mentalt urstark! Den löser problem direkt. Den är bara så jävla rolig! Många människor tycks ha en USP – unique selling point – det som skiljer dem från alla andra. De flesta andra. Åtminstone i närheten.

Jag har ingen USP som social varelse: jag har inget särskilt att erbjuda och i värsta fall mindre än så. Tänk om man håller på att bli kompis med någon och skulle mötas av frågan, som är så vanlig i arbetsintervjuer : Varför ska jag välja just dig som min vän?

Eh.. öh..

För några år sedan diskuterades hur män som kommer upp i medelåldern snabbt stagnerar i sitt sociala liv och slutar umgås i allmänhet, för att så småningom i och för sig bli besatta av en hobby och inom ramen för den träffa människor. Men aldrig bara för att umgås (hittar tyvärr inte krönikören/artikeln som beskrev detta så väl). Det är väl det som blir nästa steg, när barnen blir lite mer självgående. Cykelentusiast? Börja skruva i gamla bilar? Samla på något? Golf? Gröna fingrar? Vad det än blir är det en potentiell USP och när den yttersta dagen kommer, är det denna ännu okända besatthet som kommer att prägla berättelsen om mig.

Kategorier
Samhälle Spaning

Den pandemiska ångestens kronologi

En tid av ofrihet utan tydlig slutpunkt. Maj? Juni? Juli? Augusti? September? Social distansering, inga folksamlingar – det låter ju som en dröm för en sådan som mig – men det är inte det. Det är lite som med påtvingad ensamhet i förhållande till självvald ensamhet. Eller lite som min kärlek till allt utbud i Stockholm när jag bodde där; det var härligt att ha det det nära, men tre vändor inne i stan per år fick räcka. Den här ofriheten, som förvisso då bara är rekommenderad av myndigheter, är hemsk. Covid eller ångesten, eller båda, kommer att gnaga på dig, mer eller mindre. Länge till.

Det är nästan obegripligt att viruset bara tre veckor sedan kändes som något hyfsat avlägset. Då var det bara norra Italien som hade problem och de som hade varit där under det sydsvenska och stockholmska sportlovet hade blivit sjuka. Ungefär där någonstans började bilden att vidgas. Fd kollegor kom hem från det norrländska sportlovet som spenderats i Österrike och hade förkylningssymtom. De hade varit Ischgl som visade sig vara en fruktansvärd smitthärd. Publikarrangemang började ställas in. Italiens siffror började urarta. Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i Sverige och det stod klart att det kommer att bli horribelt även i Sverige – frågan var bara när. Nu tar det fart. De fd kollegorna har inte behövt vård, men har varit febriga och eländiga i tre veckor. Efter en tuff vecka av typ vanlig flunsa, som börjar kännas bättre, kryper sjukdomen ner i lungorna och man blir ännu sjukare i två veckor till. Den som har andra problem kan få allvarlig lunginflammation och stryka med. Vilken skit.

Känslan av ofrihet är påtaglig och fienden eller hotet osynligt och mycket ihärdigt. Om man jämför med andra kriser så framstår detta som värre – och då får vi vara tacksamma över att dödligheten inte är ännu högre. Men massiva skogsbränder hinner man oftast fly ifrån. Naturkatastrofer generellt kommer ofta med någon sorts förvarning och blir trots allt ganska lokala. Finanskriser skördar också offer – men de flesta behövs ganska snart i produktionen ändå. Krig, då? Leva i en diktatur? Vem vet!

Men nu sitter vi fast.

Det var väl i julhelgerna, drygt tre månader sedan viruset dök upp i nyheterna. Man tog väl knappt notis. Att sinnebilden av svininfluensan blev en lätt lavett – vaccin och narkolepsi blev i slutändan klart mer uppmärksammad än själva smittan som ändå var en allvarlig pandemi – bidrog till lättjan, som skulle fortsätta.

I slutet av januari dyker munskydd upp som “veckan storsäljare” på CDON – vilket jag hånar. Tänker också på alla coronor från fattigmansbiljard till öl och kårhus. Minns kvällen för Oscarsgalan den 9 februari: det var snöstorm när jag gått och lagt mig; tänkte på att det var morgonrusning med munskydd i Kina, samtidigt som röda mattor rullades ut i ett soligt Kalifornien. Därefter kom sportloven och utan att man riktigt visste om det var norra Italien illa ute. Det krävdes några hundra dödsfall in i mars, innan Italien drog i bromsen och satte de norra delarna i karantän. Gulligt till en början, med balkongopera och galej – men när dödstalen sedan exploderade har även dessa tystnat.

Sportlovsresenärerna blev Sveriges första kända fall – det är inte otänkbart att smittan etablerat sig även innan dessa, av “friska” smittbärare – men till en början ägnades stort engagemang åt smittspårning. Efter den första veckan i mars kunde dock samhällsspridning konstateras, åtminstone i Stockholm. Därefter har vi tillsammans jobbat för att platta till kurvan – genom att i stor utsträckning stänga ner allt. Jag kan erkänna att jag har satt stort hopp till svenskens förmåga till social distansering. Det finns inget facit än, men nu när stormen faktiskt är här så känns det inte vidare hoppfullt längre.

Genom sociala medier och medier får man ta del av vittnesmål av sjukdomen. Det verkar inte trevligt och vittnesmålen är ganska många. Ofriheten är stor och oron för att krisen närsomhelst på något sätt knackar på din dörr är gnagande.