Taggarkiv: Jocke Berg

Déjà vu

Nej, men vad nu då? Har Ace of base gjort comeback? Har de dessutom tagit in Max Martin som producent och låtit Vincent Pontare sjunga? Ett rätt blev det iallafall när trötta svenska armar formerade sig för att spela lite luftbas. Det är ju Maroon 5 som sjunger One more night! Men mycket riktigt är det svenskt bakom spakar och beats: Shellback och den nämnde Max Martin. Klart man känner igen sitt svenska tuggummi!


Inte nog med det, strax därpå dök Kent upp i radion med sedvanlig melankoli. Rytmen, den banbrytande melodiknorren i slutet av ganska konventionella verser, den lite återhållsamma sången och de varierande ord- och meningsvalen mellan utsökt gestaltade känslor och pubertala plattityder – allt det känner vi igen från Jocke Berg och det känns verkligen som att det är han som sjunger, men det är en helt annan röst. Petra Marklund, tidigare känd som September, sjunger Händerna mot himlen, av Jocke Berg.

Taskigt

Vissa artister är svåra att placera in på den mycket långa skalan från ärkepajas till pretentiös och förstoppad kulturperson:

Ärkepajas <—————- x—————-> Pretentiös och förstoppad kulturperson

På ett ungefär vet man nog var folk ska in. Markoolio ska ganska långt åt vänster, medan Kents Jocke Berg kan hamna lite åt höger, medan de allra flesta rör sig kring mitten.

Men det finns artister som står med varsin fot på båda sidorna av mitten. Deras musik är tämligen lättsam, men de axlar inte riktigt rollen som pajasar på allvar, utan försöker bära upp någon sorts kulturell anständighet. Jag tänker t ex på en sådan som Mange Schmidt:

”När du hör en bra låt och din partner är kåt är det glassigt
när du har sommarlov och du håller hov är det glassigt
o när fredan är slut och du ska gå ut är det glassigt
när du har sjukt bra koll och hälsan i behåll då är det glassigt”

Vem riktar sig Schmidts musik till egentligen? Skolbarn? Eller medelålders gubbar? Det är det nog ingen som vet: ena dagen dyker han upp i morgonsoffan som en slags kulturperson, och nästa är han med i 10-12-åringarnas fredagsshow Bobster under ledning av Nassim al Fakir (lite tråkigt att alla dessa barnprogram flyttat till Barnkanalen så att man aldrig råkar komma över dem). Även om det lutar lite åt ärkepajashållet, så håller det inte fullt ut, varken text eller det yttre skalet visar på att Mange Schmidt står upp för sitt pajaseri. Därför blir det varken riktigt kul eller riktigt bra.

Riktigt kul blir det när man tar samma upplägg och gör det till 100% ärkepajas, här i det forna humorprogrammet Deluxe i P3, där Schmidts låtar anpassades till verkligheten av karaktären Janne Smisk:

Sommartema med Jocke Berg

Tidigare har bloggen uppmärksammat en plötslig återkomst av bob hund iform av EP:n Stumfilm. Plötsligt på jobbet får jag sms från kamrat Sandman som frågar om de nya kentlåtarna, in på http://www.kent.nu och kolla, och visst: den 30 juni släpps skivan En plats i solen. Idag släpptes också två av låtarna som en dubbelsingel, Gamla Ullevi och Skisser för sommaren.

Skisser för sommaren känns hitintills som en mycket trevlig sommarlåt. Ganska lättsam och okomplicerad text, lite tralalala och upprepningar. Och rätt så svängigt gung. Och gitarrerna låter som gitarrer! Ja tack!

Gamla Ullevi är mer som övriga nutida låtar med syntharna vid rodret. Hade kunnat vara med på förra skivan Röd. Men den känns relativt lättillgänglig också.

Bland de trogna fansen kommer säkert spekulationerna gå om en ny säljasinsjälskiva för att tjäna lite deg. Lite som Vapen & ammunition. Inte minst nu, när de goa gubbarna hamnat på en egen Singstar-skiva också.

Jazzkent

Vem kunde tro att det skulle bli lätt att rimma på Uzbekistans huvudstad Tasjkent? Men det blev det: Jazzkent.

Vad är då jazzkent? Jo, det är Carolina Wallin Peréz. I våras flirtade hon med oss kentanhängare (och anhängare av melodiös jazz) genom att på MySpace släppa en ”förstasingel” Pärlor i en ganska angenäm version. Nu i höst har fullängdaren Pärlor och svin släppts och finns att avnjuta på Spotify. Trevliga jazziga tolkningar av blandat gods från Jocke Berg (och Martin Skölds) kompositioner. Ingen festfixarskiva förstås, men mysigt en grådaskig höstkväll som denna.

http://www.myspace.com/carolinawallinperez

November

Idag släpps Kents nya platta Röd, men jag har inte riktigt resurser att köpa skivor till höger och vänster, så det blir avsmakning via Spotify så småningom. Vad kom först – hönan eller ägget? För det är nämligen så att Kents musik, i synnerhet de äldre skivorna, är klockrena höstskivor. Men så är det också så att Kents skivor oftast släppts på hösten. Är de duktiga på att beskriva höstkänslorna, eller är det Kent som definierat höstkänslorna för mig genom att ständigt dyka upp då. Förstasingeln Töntarna har jag ingen riktig uppfattning om: den är halvtrist, ungefär som alla andra förstasinglar – oftast den låt som gör minst avtryck. Däremot uppskattar jag verkligen låten Svarta linjer, som bandet framförde hos Skavlan förra fredagen.

Även om jag tyckte om förra skivan, Tillbaka till samtiden, så längtar man ibland tillbaka den gamla typen av låtar, de man växte upp med. Därför är det trevligt att Kent lite då och då kommer med sådana presenter till de åldrande, tillbakalängtande fansen. En sådan låt är På drift? som Jocke Berg skrev till förmån för Friends, som alla har hört en alternativ version av i Friends-reklamen med högstadieflickan som går genom korridoren i skolan och sjunger ut sina tankar. I orginalversionen kommer en härlig beskrivning av november: ”November är en mur av våt betong, där en löjlig dröm om flykt föds, för att krascha och sen dö”. Det ÄR november. I övrigt är det en härlig låt om plikttrogna människor som gnuggar på i det tysta. Här är hela låten:

Och om någon har glömt Friends-flickan så lägger vi in den också: