Ordsynsk

Det finns många människor som lider av ordblindhet. (I förlängningen, det vill säga när man fått distans till ordblindheten och inte känner sig misslyckad, kan man ju fråga sig om det inte är ett privilegium att få hjälp att filtrera bort lite information.) Personligen har jag ganska lätt för att se ord. Ibland kan jag upptäcka ord i synfältets periferi, t ex i ytterkolumnen på en tidningssida medan jag läser huvudartikeln. När jag gör ett vardagligt depåstopp på herrarnas, där en morgontidning ofta ligger för beskådan, ser jag förstås massor av ord. Så var det även ikväll, när jag plötsligen, utan att ha tagit upp tidningen, registrerade ordet skärmdörr. Dock visade det sig att det ordet inte alls fanns vare sig på morgontidningen eller på det bifogade reklamblad som ramlat ur den. Granskningen var nitisk, men skärmdörren var för evigt försvunnen. Det har hänt att jag misstagit mig, att jag tyckt att det står Håkan Bogg (ishockeyspelare), fast det står Håkans blogg. Men i skärmdörrsfallet fanns inga sådana nästantvillingar. Därför har mitt bistra sinne trollat fram en skärmdörr.

Varför en skärmdörr? Vem pratar om skärmdörrar? Vad är min relation till skärmdörrar? Knappast viktig, men inte heller obefintlig. För två veckor sedan såg jag Frank Costanza göra sig av med en skärmdörr, som Kramer installerade vid ytterdörren till sin lägenhet och skapade sig en amerikansk idyll i trapphuset. Kent sjunger om en skärmdörr i låten Romeo återvänder ensam på skivan Du och jag döden, en mycket bra låt som jag lyssnade på några veckor sedan. Så det är inte helt orimligt att skärmdörren finns i mitt medvetande, men att den behagade sig att dyka upp ikväll är helt obegripligt.

Ursäkta att jag åker!

När man åker med Storstockholms lokaltrafik, SL, kan man ha ett periodkort på två olika sätt: den nya typen av kort med osynligt sändarchip som hålles mot en avläsare och som ska fyllas på och återanvändas för evigt, eller ett gammalt hederligt papperskort med magnetremsa och tryck. De flesta tycks fortfarande använda den äldre varianten, så även jag.

Ombord på bussarna finns inga magnetavläsare. Istället ska var och en med papperskort bevisa rätten till påstigning genom att fysiskt visa trycket på kortet för chauffören. Av någon anledning tittar de flesta chaufförer varsomhelst förutom på just färdbeviset. Det är nästan så att man känner sig skyldig som håller på och tjafsar genom att resa med. Om det finns någon som är osäker på vad det innebär att en människa ser less och ointresserad ut, är det bara att åka och beskåda dessa samhällets luttrade tjänstemän. Det kostar inte en endaste krona, för ser man bara till att ha ett rött kortfodral, så kan man lägga sitt senaste ICA-kvitto däri och åka buss i Stockholm.

Långholmen

Eftermiddagen spenderades på Långholmen, i byggnader som tidigare huserade allehanda skurkar och banditer, men som idag är vandrarhem, hotell och konferensanläggning. Vi konfererade med jobbet, men hann också gå runt och spana in övriga anrättningar. Det var intressant att se ett gammaldags fängelse med en stor avlång och öppen sal, med celler längs långsidorna i två våningar, ungefär som vi är vana att se dem i amerikanska filmer. Det fanns också en ren museidel, där man fick kliva in i en cell inredd efter tidig 1900-talsstandard och för ett ögonblick oroa sig för att dörren skulle stängas och låsas. Men övriga celler får du betala för idag till en kostnad beroende av om du önskar dubbelcell med dusch och WC, eller enkelcell med faciliteterna i korridoren.

Men jag blev konfunderad hur det kom sig att Oldsberg, eller någon annan skojfrisk göteborgare, fått ha sådant inflytande över omvandlingen. I vandrarhemmet fanns nämligen ett utrymme för kvällssamkväm som döpts till cellskapsrummet och i souvenirshopen fanns en del fångtröjor och -mössor att köpa ur Långholmen cellection.

Samvetets kval

Ibland blir det förtvivlat svårmodigt när man sitter och ser på TV. För bara 100 kronor i månaden kan jag bli orangutangfadder och rädda dem från världsekonomins skogsskövling som i förlängningen hotar deras existens, hävdar naturfilmaren Mattias Klum i en reklam som visas nu. För ett år sedan pratade han istället om isbjörnarna, vars glaciärer smälter på grund av den globala uppvärmningen. För bara 100 kronor kan jag bidra till att stoppa utvecklingen. Jag är skeptisk till hundralappens förmåga mot alla de viljor som samtidigt kan göra miljoner eller miljarder. Det är inte frågan om att tämja mitt dåliga samvete, utan en ganska sund skepticism. Och dessutom är det fel att gemene mans dåliga samvete ska betala för att rädda det som räddas går. Det är inte de som tjänat på det hetsiga resursanvändandet i första hand. Dock har alla i västvärlden tjänat i andra hand och bör stå för stor del av notan. Men frågan måste skötas politiskt, inte genom att spela på det dåliga samvetet.

Strax efter Mattias Klum dyker Persbrandt och pratar om människobarnen istället. De som inte någon mat har och behöver hjälp för att få någon chans i livet.

9/11

Nyss var det någon dag i september, men när jag lät musen sväva över windowsklockan såg jag att det minsann var den 11 september. Javisst, det är nog ett odödligt begrepp för vår generation. I USA är nine eleven garanterat 4-ever. Men det är förvisso 7-eleven också.

Jag minns 11 september 2001. Behövde plugga där i Tomtebo-lyan, men det blev inget av det. Jag kom in i matchen just innan andra planet mot World trade center och sedan blev det en lång dag i soffan.

Apropå datum skrevs nedanstående inlägg 090909. Tyvärr inte klockan 09:09. Och tyvärr gjorde jag inget minnesvärt. Dags att börja planera för 101010 istället. Det är en söndag. Ettor och nollor. Oktober! Det kan bli stort!

Livet efter pandemin

TV4 visar i veckan den brittiska dramaserien Survivors som handlar om hur samhället artar sig efter att en pandemi sveper bort några 95% av jordens befolkning. Det är lustigt hur de väljer att sträckvisa serien under en vecka: två timmar i söndags, en timme måndag, tisdag, torsdag och lördag, innan två avslutande timmar visas på söndag. Det är ingen konventionell tablåläggning, utan det är väl uppenbart att de vill rida på pandemivågen, och har också fått försvara sitt beslut att visa serien. Men själva smittospridningen och döendet är bara en begränsad del av serien, och även om det var lite kusligt, bör nog gemene man tåla det här.

Men det var inte därför jag började skriva. Det är ju ett mycket spännande tankeexperiment att fundera på vad som skulle hända om 99 av 100 människor skulle försvinna. I Survivors är framställningen av en sådan framtid mörk. Seriens huvudgrupp består av tre uppenbart goda vuxna och en pojke, samt en mördare som inte berättat om sin bakgrund för kamraterna men också hjälpt dem i nöd, samt en yngre instabil kvinna, som de hittade i en lagerlokal som skulle göra henne rik, innan en annan grupp övertog den. I en annan grupp finns en tidigare medlem av regeringen som utnyttjar en statlig nödanläggning med el och förnödenheter. Ministern försöker upprätthålla lagen och avrättar också en inkräktare som försökt stjäla från dem, i enlighet med lagen. I övrigt tycks det vara pirater som är ute på gatorna. Det oftast förekommande piratgänget har flera gånger hotat huvudgruppen med en hagelbössa, och det känns märkligt att inte huvudgruppen kunnat förse sig med försvarsvapen mot sådana pajasar, såvida man inte ideologiskt valt att avstå.

Kvinnan som hade lagerlokalen i besittning, tänkte att det äntligen är hennes tur att bli rik. Vad är då rikedom i en förfallen ekonomi? Hon har visserligen inte verkat ha alla hästar hemma, och det är väl inget att orda om efter traumat, men vad tänker hon sig? Ska hon ha pengar? Vad ska hon köpa för pengarna i en förfallen ekonomi? Hon kan gratis välja att bo varsomhelst, men helst inte i städerna där miljontals lik ruttnar och riskerar att sprida ytterligare sjukdomar. Hon kan hämta en lyxig bil hos en bilhandlare, men oljetransporterna har upphört. Hon kan sitta på sitt lager med varor som räcker ett par år, men sen då? Utan en produktion kan ingen bli rik. Och även om ett snille lyckades få igång en fabrik, så skulle det inte finnas marknader att sälja på.

Man måste tillbaka till grunderna, som en av männen i huvudgruppen hade planerat innan han träffade alla andra. Han skulle hitta ett ställe på landet, där han kunde ha djur och odla. Att skapa en långsiktig självhushållning borde vara den yttersta rikedomen i livet efter pandemin.

Pubsala

Efter fredagens hockeymatch hade jag någon timme att döda i Uppsala innan tågresan hem. Tänkte att en pint på en brittiskinfluerad pub skulle göra susen, och hittade snart irländska puben O’Connors. Riktigt gemytlig anrättning med trevlig personal som jag gärna besöker igen.

Två typiska observationer för en pub, en fredag omkring klockan 22:

En man och en kvinna, uppåt 30 år gamla, är alldeles uppenbart på en första dejt. De kommer till baren och väntar på att beställa. På TV:n är det en fullständigt ointressant tennismatch från US Open, men de tar båda till TV:n som tillflyktsort. De stirrar fokuserat, som om det var OS-final, men i själva verket funderar de på varför det går så dåligt och vad de ska säga härnäst. När jag gått på toaletten är de borta och hur det slutade får jag aldrig veta, men jag hoppas att de beställde starka droppar för att bryta isen.

En man och en kvinna, uppåt 50 år gamla och rätt slitna, är som vanligt på puben. Hon rör på sig mycket, pratar med allt och alla. När hon kommer från toaletten samtalandes med en annan man, tycks hennes gubbe lacka ur. Det ser man på hans isande blick. Han är för övrigt ruskigt lik Ted Åström . Tänk er Ted med angry face! När gumman kommer fram flyttar han demonstrativt sig längre bort i soffan, och när hon sträcker ut en hand för att klappa honom på axeln viftar han bort den. Sedan fortsätter protesten genom att han tar på sig skinnpajen och tycks vara på väg, men så småningom lugnar han ner sig igen. Någon kvart senare kommer han till baren för att köpa två öl. När han återvänder till bordet är damen på vift igen och när han sätter sig med sina två öl, ser man hur angry face återigen påkopplats och en ny demonstration förbereds. Den missade jag dock.

Zlatan, vilken tur!

Att Sverige vinner mot Ungern med 2-1 borta är i sig ingen bomb. Men istället var allt annat det.

Bomb 1: Ungerns spelare var individuellt sensationellt usla på egen planhalva. Det var rena tebjudningen, men svenskarna var artiga nog att avstå från ytterligare mål (förutom tvåan då, galen missbedömning av backen och tvivelaktigt försök till brytning av målvakten, som hade kunnat stå i vägen mer).

Bomb 2: Sverige vågade anfalla med mycket folk och skapade en hel del, utöver bjudningarna. Safari, Micke Nilsson och Elmander utmanade och kom runt på kanterna (vilket jag skyller på stabbiga ungerska ytterbackar). Kul att det till slut, efter många om och men, betalade sig.

Bomb 3: Ingen riktig tavla från Isaksson.

Bomb 4: Zlatan tokjublade på första målet, trots att han inte gjorde det själv.

Bomb 5: En kvittering när man just gett upp allt hopp. Kaboom!

Bomb 6: Det var en trevlig landskamp.

Bomb 7: När det är landslagshelg brukar man i regel längta till nästa helg och riktig fotboll från England och Spanien, men den här matchen var mycket trevlig, och i slutändan extremt välregisserad.

Vägen till VM är krokig och lång, men Sverige är kvar i racet.