Kategorier
Personligt Spaning

Ett halvt liv

Medellivslängden för män i Sverige är 80,78 år (siffror från 2018). Således har en medelålders, medelmåttig medelman levt halva livet, 40,39 år, 142 dagar efter fyrtionde födelsedagen. Det får bli fest den 14/3, innan den långa resan hem börjar.

Det är väl värt att fira. Hälften är inte dåligt. Det ger godkänt på tentamen.

Kategorier
Personligt

Lagt kort ligger

Det är ibland en plåga att spela spel med sina barn, särskilt spel där jag kan råka vinna. Senast idag öppnade vi ett spel som den förstfödde fick i julklapp, Karibiens guld. Ett ganska trevligt spel, men i det avgörande läget – när man ska dyka efter skatten, så är det ett rent turspel och ibland kan man ha oturen att dra skatten och vinna över barnen. Den äldsta får blanka ögon, treåringen börjar gråta. Helvete! Vi hade ju jättekul i 20 minuter och det är ju bara tur, det spelar ingen roll som vinner! Jo, tjena.

Det får mig att minnas när jag spelade kort med mamma och moster i mormors sommarstuga. Jag måste nog ha varit åtminstone 10-11 år. Vi spelade då femhundra och i den varianten som då gällde var svartfärgade tvåor jokrar som kunde gälla som vilket kort som helst. Någon gång kunde jag ha avgjort spelet, men tänkte mig inte för och la en svart tvåa på högen, varpå någon av de andra förstås vittjade högen och vann. Blev väl lite lagom myndigt hånad för mina missar och var kanske gammal nog för det. Det ska bli spännande att se var den skarven kommer att ligga, när lagt kort faktiskt ligger. Just nu gissar jag på längre fram i tiden, än när man själv var liten.

Kategorier
Kultur Personligt

Den hederliga Björnligan

När jag växte upp prenumererade min moster i Finland på finska Kalle Anka, Aku Ankka, åt mig. Det är jag tacksam för – det gav fortlöpande läsövning även när man hade lämnat den finska skolan i Umeå. Det var ingen vidare ordning i vårt hushåll; det känns som att det var ytterst sällan vi åt tillsammans, så för det mesta hade jag Kalle med mig till bords. Av dessa dussinhistorier är det inte många som fastnat i minnet, men en minns jag riktigt bra:

Björnligan blev hederliga företagare och startade en bensinmack ett stenkast från von Ankas pengabinge. Det tycktes gå riktigt bra! Kunderna kom och kunderna gick. Vad roligt! Äntligen! Nu slipper de försöka tjuva och göra bort sig, och farfar Björnbuse får en bra pension. Farbror Joakims oklädsamma snålhet bidrog givetvis till att det kändes helt okej att konkurrensen från Björnligan blev så pass stark att det märktes på nivåerna i pengabingen. Det var vackert så länge det varade. Men till slut var det väl Joakim själv eller om det var Kalle som vid fel tillfälle for och tankade på macken och istället för bensin kom det pengar ur pumpen, eller om det blev en läcka på ledningen. Björnbusarna hade kopplat upp sig direkt mot pengabingen och tömde den, sakta men säkert underifrån. Åh, så typiskt.

En gång tjuv, alltid tjuv? Ibland är det väl så, men jag tror att jag mentalt har en benägenhet att ge andra chanser till den som sonat sitt straff och tycks försöka välja rätt väg. Inte så att jag är bekant med kriminella, men även i mer flagranta fall som man tagit del av i fiktionens värld har jag hoppats på nya, hederliga tider – men där, som i Björnligans fall, går det alltid åt helvete till slut.

Kategorier
Personligt

En annan fest

Det var väl våren i åttan eller hösten i nian, under den kalla tiden på året. Någon hade lyckats boka in kvarterets festlokal någonstans på Mariedal, dit knappt byxmyndigt folk och fä vallfärdade. Helt otroligt att man ger sig på det, kvarterslokalen där man bor, med alla grannar omkring – det är klart att det inte kommer att gå obemärkt förbi. Jag minns inte alls vad jag själv tänkte om sådant, det var ju inte mitt kvarter, och jag kan omöjligt veta vad festens värd hade för tankar kring det – hippieföräldrar, kanske. Idag vet man att om 14-15-åringar har fest på gång märks det tydligt och direkt. Jag minns inte särskilt mycket av själva festen – det var nog knappt så att man hann dit, innan det började pratas om att snuten var på ingående. De flesta i vårt gäng gick iväg till det närliggande Bowlingcentrum.

Det var väl ändå fredag, så det var lite folk där och förmodligen var det ganska vanligt att det var lite ungdomsgård därinne på helgaftnarna. Däremot vet jag inte om det särskilt ofta rumlade in en hel stor fest. Vi kom att hamna i omklädningsrummen och satt till slut i bastun. Några rökte och jag minns särskilt hur H & H blossade mun till mun. Jag avslöjade också inför några att jag var lite förtjust i T i en av de andra klasserna, men sedan lurade någon dit T och jag fick inse att jag blandat ihop namnen och att det egentligen var U som jag var förtjust i. Nog gick det någon timme därinne och vad jag minns så rundades allt av först när stället stängde. Det blev förmodligen en trist dag på jobbet för den som skulle städa i omklädningsdelen morgonen därpå.

Kategorier
Personligt

Dum och dummare

Boys will be boys, right?

Under någon tid i slutet av mellanstadiet levde vi livet de luxe under några lovveckor. Vi i sammanhanget var jag, en klasskompis, hans bror, någon gång ytterligare en kompis och ibland också någon kusin till bröderna. Från vardagen i Umeå åkte vi till brödernas far som bodde i Kukkola strax norr om Haparanda. På gården, en äldre jordbruksfastighet, fanns ett gammalt hus, en gammal ladugård som i huvudsak fungerade som garage och en nyare sommarstuga, där brödernas far nog vanligen huserade. Men när vi kom på besök överlät han sommarstugan åt oss och sov själv i huset. En så kallad win-win-situation: han slapp bry sig om oss och vi fick göra precis vad vi ville.

Där fanns TV-spel av olika slag inomhus. Utomhus fanns dessutom en liten typ av moped, Honda Monkey, som var vanlig i Finland back in the days och på vintern fanns det skoter. När brödernas far inte tog oss till Kalles grill som serverade hamburgare dolt i ett berg av strips toppad med otroliga mängder hamburgerdressing, bjöd han på makaroner med korv eller pytt eller annat stekt och smarrigt. Vad jag kan minnas var det aldrig brist på karameller och läskedrycker. Livet de luxe, helt enkelt. Deras far skötte sitt sällanfaderskap utmärkt.

Monkey Bike
Honda Monkey CC-BY-SA Mr Michael Phams

Det nya Super Nintendo-spelet Mario Paint minns jag att de tjatade till sig. Inte för färgläggandet av bilder av Yoshi eller frihandstecknande med en joypad, utan för att man kunde programmera in musik med Nintendoljud. Satt nog en hel natt med det, innan man var tvungen att stänga av och allt var borta.

Jag minns också hur jag fastnade med skotern i en sluttning upp från älven. Saknade problemlösningsförmåga och fick till slut strosa en rejäl bit för att hämta hjälp.

Dessutom fick jag på sommaren punka på Monkeyn när jag var på den längsta turen. Fick kämpa och leda den hem i fem kilometer.

Men framförallt minns jag två dåliga idéer:

Gården låg en bit från stora vägen och hade därmed en liten privat vägsnutt som ledde upp till gården. Som gjord för racing, va? Vi gjorde en bana med ett snirkligt avsnitt på gården, som sedan fortsatte längs uppfartsvägen mot den stora vägen, där man gjorde en U-sväng, för att sedan gasa fullt in i mål vid stugan. Jag vet inte om vi tog tid eller så, men det var städat nog för att slippa tillbud och olyckor. Ja, tills brödernas ännu yngre kusin kom förbi. Han var ganska hetlevrad och imponerade i det snirkliga partiet med modiga kurvtagningar. När han kom ut på rakan mot stora vägen blev modet emellertid till övermod då han helt enkelt inte fick stopp på ekipaget och fortsatte ut på vägen, där en blekt orange 240 kom körande norrut. Volvoföraren slängde sig på tutan och bromsen men gled otäckt närmare kusinen. Bilen stannade med några 10 meter till godo. Vi blev alla skärrade och jag hoppas att hetsporren till kusin, precis som jag, stärkt säkerhetstänkandet sedan dess.

Men ännu värre var det under ett jullov. Världens bästa sällanfarsa hade försett oss med smällare efter önskemål. Jag var aldrig någon superentusiast, men småkul var det allt, helst om andra skötte om tändandet. En kväll, kanske nyårsafton, fick vi den ljusa idén att smälla i den gamla lagårn. Kilade in små smällare i spännande håligheter i väggarna och fyrade av. Det var säkert -25, så det var väl lugnt? De här träplankorna var så gamla att det inte var något att bry sig om? Snart fick kylan oss att gå in igen. När jag efter någon timme gick ut för att slå en drill, ser jag något ljus från lagårn och ganska snart inser jag att det nog flimrar som från flammor. Svindel och panik: kompisen springer bort till huset och väcker sin far, vi spolar upp vatten i en hink, pappan kommer yrvaket och tar kommandot, backar ut en bil från garaget där, släcker elden och jobbar sedan med yxan i en timme för att säkerställa att inget glödande finns kvar. Han var inte en man av stora känsloyttringar – kanske att han ville veta vad vi gjort och kanske att han nämnde något om att det inte var så bra, men sedan tände han en cigg, gick bort till huset och la sig igen. Det dröjde till morgonen innan vi somnade. Vi var skärrade, men hade kanske lärt oss något nytt och praktiskt om eld och trävirke, och prisade mitt val att gå ut för att slå en drill, för även den gången hade det ju kunnat gå mycket värre.

Ett par år tidigare var min egen far ouppmärksam när han körde bil och skulle byta fil, så att en bil i vänsterfilen körde in i sidan på oss just när vi svängde ut. Inte särskilt hårt, men det var en så pass omtumlande händelse att jag sedan dess har svårt att sitta i en bil utan att uppmärksamma allt runtomkring.

Det här är episoder som jag verkligen minns och som gjort mig, i bästa fall till en riskmedveten person i allmänhet, eller i sämsta fall till ett något spattigt kontrollfreak.