Alla inlägg av Janne

Helt hundra

Det är jämna plågor, brukar man ibland svara på frågan om hur läget är. Jag får numera frågan varje vardagsmorgon som ett led i arbetsgivarens arbetsmiljöarbete. Enligt företaget bakom tjänsten är självskattning mycket användbart i arbetsmiljöarbetet, vilket enligt dem bygger på vetenskaplig grund. Det tror jag säkert, och till slut kan man nog se sin egen variation, även om skattningen i absoluta tal mellan 1-100 nog skiljer sig åt beroende på om man är en glaset är halvtomt eller halvfullt-person. Sedan tjänsten infördes har det visserligen varit lite stresspåslag generellt i livet och dessutom tämligen förkylt och eländigt, så formkurvan ser verkligen inte bra ut. Men när jag tänker efter så undrar jag om jag någonsin kommer att vara helt hundra? Det kanske man borde.

Sverige i valet och kvalet

Mitt intresse för det här valet har varit lågt. Det beror delvis på att utgången är rätt förväntad med ett läge som liknar det efter förra valet och övertygelsen att partierna kommer att vara usla på att hantera detta. Det beror också på att partiernas ansikten utåt är så onyanserade och i år särskilt inriktade på att prata om vad någon annan inte ha gjort än hur de har tänkt att lösa problem. Och vad pratar de om? Vårdköer, antalet poliser och skolresultat. Det är tveksamt vilket inflytande riksdag och regering har på de verkliga problemen: stressad och pressad arbetsmiljö i kärnverksamheterna. Polariseringen mellan sjuklövern och Sverigedemokraterna är känd sedan tidigare, men Alliansen fokus på Löfvens och den rödgröna sidans uselhet har nog gett nytt bränsle till en höger-vänster-polarisering också. Reinfeldts nya moderater och den gamla alliansen bemästrade detta på ett helt annat sätt från första till sista valrörelse och kunde alldeles säkert locka en och annan mittenväljare. Nu är det verkligen inte god ton från Alliansen, utan den rödgröna sidans representanter utmålas som odugliga och ideologin som galenskap. Det är dags för förändring, säger de, precis som Sverigedemokraterna, men vad exakt som skulle bli den stora förändringen förutom nya ministrar är svårt att se. Någon krona mindre av en viss skatt och någon krona mer på någon moms? Fler poliser? Sjuksköterskor? Läkare? Lärare? Ska de trolla? Faktum är att ingen kan trolla. De borde samla sig för att lösa de problem som finns. Det är ganska ointressant om det är genom skattetekniska åtgärder åt någotdera håll eller genom lagstiftning åt något håll, men människor måste vilja arbeta inom skola, vård och polis utan att riskera ohälsa. Klimatmålen är internationella: samarbeta!

 

Don’t party and fly

Hösten knackar på. Falnande färger, friska vindar, död och förruttnelse. Särskilt somliga småfåglar tappar det helt och börjar frossa på de rönnbär som andra är ytterst måttligt intresserade av. Det finns väl entusiaster som hämtar lite smak till saft eller sprit av rönnbär och jag minns hur bären utgjorde utmärkt ammunition för vapen av toarulle och ballong när man just stapplat ut på årskurs 3. Men ingen är så omåttlig som småfåglarna, som fyller buken och låter bären jäsa fram en redig fylla: plötsligt reflekterar någotsånär rena fönsterglas frihet och möjlighet. Smällen är hård. Några återhämtar sig och ger sig så småningom av, måhända en lärdom rikare tills nästa rönnbärsträd bjuder till fest. För andra tar det slut. Det tröstar att tänka på att de förmodligen hade en mycket härlig dag.

Inte riktigt nära döden-fall

Fall är den vanligaste orsaken till dödsolyckor. Det är väl oftast de äldre som trillar och därefter också av pinn. Men det är riktigt jobbigt att falla. Jag minns en gång när jag som cirka 10-åring halkade i isigt före och rev upp mina nya svarta jeans. Svarta jeans som vid tidpunkten var mycket märkvärdiga, men man hade ju passerat åldern för att gå i knähåliga byxor. Men det var inte bara byxorna, uppskrapade knän är också ett elände. Och sedan kroppens reflexmässiga försök till att parera: det kanske inte gjorde ont då, men det blir värre och värre med åren. Har man varit på väg att halka och reagerat, har det givit sträckningar på sju ställen.

Idag föll jag, på ett löjligt sätt, i trappan när jag skulle gömma mig för barnen. Ingen fara på taket, det var på väg uppåt och mer eller mindre på sista trappsteget, men jag föll hårt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det kändes som att jag landade på tåspetsar, ett knä och på händerna. Nu klarade sig alla lemmar, men ont gjorde det. Det värsta är att det känns som att man även slagit huvudet, fastän det inte var så. Man förstår snart, efter ett sådant lindrigt fall, att man inte behöver krascha från några förfärliga höjder, för att utgången ska vara slutet.

Det här var för övrigt bloggens sjuhundrade inlägg.

Året med extra allt

2018 har hittills bjudit på det lilla extra.  Till att börja med var det en mycket snörik vinter. Kall var den också, inget blidväder på flera månader norröver. När väl värmen kom så försvann de stora mängderna snö rekordsnabbt. Snöhögen som såg ut att kvarstå till midsommar var plötsligt borta. Det grönskade och träden knoppade. Sedan kom en rejäl vårflod som fyllde källare och stängde av vägar. Men lika snabbt var den över och vattennivåerna hamnade något under det normala – det hade ju blivit sommar. Sommaren har nästan uteslutande varit solig och varm, med följden att det är torrt som vid Medelhavet. Våra vanliga grödor hade kunna bytas ut mot oliver, druvor och citrusfrukter denna sommar. Torkan är så pass omfattande att de åskoväder som ändå bildats tänt eld på hela landet. Det brinner Ystad-Haparanda.

Så frågan är vad som gör hösten till en med extra allt. Det naturliga vore att det regnar hela hösten till 31 oktober, innan en meter snö faller de första veckorna i november. Man kan väl hoppas på särskilt frisk höstluft och starka höstfärger, men dessa är inte förenade med några problem som de förhållanden som hittills varit: raserade altantak, fuktskadade golvbjälkar och skogsbränder. Så räkna med syndafloden.

Skammens konvalescens

Jag var väl 20 år gammal och läste sociologi med viss glädje. Sociologiska teorier är verkligen intressanta, därav den vissa glädjen. Men samtidigt var det tufft: jag var ju bara en enkel arbetargrabb, som kanske hade visst kreativitetsfokuserat självförtroende (ja, det får väl sägas att utgångspunkten var att allt som kreerades var skit, men jag hade iallafall glädje av känslan av kreativitet), men i första hand dominerade känslan av att vara liten och enfaldig. Men någonstans där i det moderna samhället, vid rationalitetens järnbur och med kulturellt, symboliskt och ekonomiskt kapital hittade jag ett tråkigt men tryggt sätt att se på världen. Människan är ständigt kalkylerande i sina handlingar, samhället ett väv av transaktioner. Jag skrev texten relationsteorin, ej att blandas ihop med relativitetsteorin, om den oromantiska, kalkylerade kärleken som en förklaringsmodell måhända för mina egna tillkortakommanden i fältet.

Det hände väl att detta diskuterades vid några tillfällen, även om jag helst bara skrev och slapp stå upp för mina förslag. Ett förslag som någon annan kom med är att vi drivs av rädsla i första hand. Ja, vi kom väl fram till att rädslan var en viktig spelare även i mitt synsätt: kalkylerandet handlar mycket om riskminimering och att undvika rädslan. Ett annat förslag som hamnade på bordet var skammen. Bland känslor väger den blytungt.

Hörsägen: det tycks vara vanligt att seriemördare förnedrats som barn, att de verkligen badats i skam, så att de till slut imploderar.

Jag antar att de flesta människor drabbas av skammen, för det har då jag gjort genom hela livet. Kännetecknande är att det blir nattsvart i stunden. Hur kunde det bli så här? Nu är jag körd. Jävlar, jävlar, jävlar. Allt kommer att gå åt helvete. Skammen är stor och eftersom det är just fråga om skam vill man helst inte dela den med någon, så man är lämnad ensam med den. Den slog hårt när man var yngre; man kunde bli liggande i evigheter efter en knock. Ju äldre man blivit desto mer uddlösa har skammens slag blivit. Kanske för att man är mindre yvig på livets resa och lyckas kryssa förbi skammens vassa klippor, kanske för att man är mer motståndskraftig. Konvalescenstiden tycks minska ju äldre man blir.

Jag har kommit att tänka på det nu när ”livet passerar revy”. Barndomsminnen och skamliga upplevelser upp till gymnasiet skulle jag nog kunna berätta om öppet idag. Skammen är i huvudsak utagerad. Skamligheter från tiden som ung vuxen är svårare. Kanske är skammen i huvudsak utagerad, men samtidigt känns det så nära och skvallrar om de svagheter man förmodligen bär på än idag.

Käpphästar i hjulet

Såg just lite av den finska dokumentären Hobbyhorse revolution om unga käpphästentusiaster i Finland (kan ses t o m 11 december 2018 på https://www.svtplay.se/video/18269814/hobbyhorse-revolution). Minns också jag att någon gång under det gånga året hörde på radion om en käpphästtävling i Piteå.

Det är klart att man blir lite överraskad först: min bild av käpphästen är den av en hopplöst ouppskattad leksak som står i ett hörn på förskolan och samlar damm. Jag minns emellertid att jag någon gång där i mellanstadiet faktiskt beskådade och säkert hyfsat taffligt deltog i två skolkamraters hästlek, där man alltså skulle imitera hästens gångarter. Men det var ju inte för att hästens gångarter intresserade mig, utan för att få vara med tjejerna. Det är väl ungefär så käpphästtävlingarna går till förutom att man då samtidigt rider på en käpphäst.

Överraskad, som sagt, men den finska communityns tjejer vittnar om hur de blivit hånade och retade för sitt intresse, förmodligen mer ju äldre de blivit. Varför ska just käpphästeriet vara så bespottat?

Objektivt sätt är det svårt att tycka att fotboll, springa efter lädret och försöka föra in det i nät, skulle vara mindre löjligt än att försöka efterlikna hästens rörelser med en käpp mellan benen. Snarare lika löjligt och så ledes lika underbart, för den som uppskattar det.

Är det måhända en genusfråga? Nu såg jag inte hela dokumentären, men jag är ganska säker på att en del av mobbningen som tjejerna fått utstå kommer från de tuffa tjejerna som dricker, röker och ligger. Historiskt kan man också se att patriarkatet betraktat det kvinnliga som barnsligt. Mannen som trånade efter andra män blev hängd med en biljett till helvetet, medan kvinnlig homosexualitet snarare kunde ses som lättsinniga omogna lekar: hon har inte riktigt vuxit upp än. Genus är förmodligen en väsentlig delförklaring. Det kvinnliga anses oviktigt och lättsinnigt, barnsligt drömskt.

I slutet av dokumentären går tjejerna i ett slags pridetåg genom Helsingfors: vi håller på med käpphästar och vi står för det. En av tjejerna säger att det i den stunden kändes som att allt elände varit värt. Jag förstår storheten i känslan, det måste vara skönt att ha stått upp. Hade jag hållit på med käpphäst och fått gliringar hade jag förmodligen slängt den åt helvete och tänt en cigg (och sedan varit bitter i 30 år).

 

Den ovillige utbytesstudenten

Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.

Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.

Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.

Dunkla fiskevatten

Ikväll körde jag till Arjeplog. På vintern beklagar man sig över sladdriga vägbanor och snörök, medan det så här års är ett elände att på kvällen köra västerut. Solen i ögonen hela resan. Men det är man å andra sidan van vid efter att ha morgonpendlat österut och eftermiddagpendlat västerut i några år: same shit, every day.

Bortåt Arvidsjaur till, börjar de diverse förgreningarna av Byske älv slingra sig längs vägen från Luleå och under någon liten sträcka går det ett något mindre, men ack så charmigt åparti längs vägen. I solglasögonen var det mörkare än i verkligheten, så det såg ut att vara bra fiskeväder, om man då ska minnas fars påståenden om att det nappar bättre när vattnet skuggas. Det måste ha varit en besvikelse för honom att jag inte riktigt taggade till på fisket. Jag kan minnas att jag hade ett spö i handen någon gång, men lyckligtvis nappade det sällan, för det kändes stressande. Men samtidigt minns jag de enstaka fisketurerna med viss glädje. Jag trivdes i naturen, kunde sitta och betrakta eld och vatten länge, som, säg, 9-åring. Det fiskades antagligen på olika ställen, men jag minns att jag särskilt gillade Rickleån mellan Bygdeå och Robban. Skulle gissa att det var för att det lättillgängligt och relativt öppet omkring: mindre mygg, lätt att strosa längs med och så minns jag åtminstone en grillkåta, där man kunde kura in sig när det blåste snålt.

 

Snabb sommar

Det är svårt att tänka sig att man emellanåt firat studenten med knappt utslagna björkar. I alla fall i år, när sommaren kom så snabbt. Den myckna snön försvann, och pang, grönska och ut i full blom. Nu känns det liksom, jaha, nu är det så här det ska vara i ett par månader.