Kategorier
Kultur

Finska TV-cirklar sluts

Jag tänkte väl, och så var det, att jag hade skrivit här om mina forntida finska populärkulturella referenser. Det jag kan om finsk populärkultur är centrerat till, typ, 1986-1995. (Well, läs mer här!)

En av barndomens favorithumorserier i Finland var Pulttibois, där Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala tramsade fullt ut. Idag kan man på Youtube återse rejält politiskt inkorrekta klipp som driver med samer och zigenare, det var rejält blackface-trams, men också en del finess som man knappast förstod som liten parvel. Eftersom tiden därefter är ett svart hål i finsk kulturkunskap var det spännande att nu se den finska serien Poromafia (Reindeer Mafia), där nämnde Kalliala spelar en brysk patriark i de finska lappmarken. Han gör det fantastiskt!

Serien är rejält karikatyrisk och det är en del svart humor i gestaltningen av både entreprenörer, poliser och MC-skotergäng i gränslandet Finland-Norge-Sverige på Nordkalotten.

Slutet öppnar för säsong 2?

Strax därpå gled jag över till att se ännu en finsk inspel till Nordic/Scandinavian Noir, Kommisarie Hautalehto. Vilket härligt persongalleri, trots helt schemaenlig scandi noir med poliser, konferensrumsdragningar, plötsliga aha-upplevelser, och så vidare, så har den en charmant ton, som gör att man måste trycka skiten på näranog en kväll. Antti Reini som gestaltade “vår” massmördare i Västerbotten, Juha Valjakkala, i Jan Troells Il Capitano är för övrigt med i både Poromafia och Hautalehto nu, till skillnad från förr då, spelandes sköna men lite olika snubbar i femtioårsåldern. Det här hade Finland inte i sig 1989, det var inte bättre förr och ändå får polischefen (som Hautalehto vikarierar för under “sjukskrivningen”) vara en suput och supa i arkivskåpet med svaga ambitioner att dölja misären, men samtidigt fortfarande vara en klart duglig chef. Det är finskt!

Därutöver har jag sett senare avsnitt av Sorjonen som jag inte hade sett tidigare och även där har jag känt värme inför karaktärerna, trots att Sorjonens krimcase nästan uteslutande är isande makabra.

Är det det finska som gör det eller har det hittat en ton i Finland som vi inte bryr oss om i Sverige? Jämför med Beck, där Beck är Beck, men där man också på senare tid försökt förnya med otaliga nya huvudkaraktärer, den ena ointressantare än den andra, med något enstaka undantag.

Kategorier
Spaning

Feta finska missar

Fettisdagen heter laskiainen på finska. Därmed var det heller inte tal om annat när en och annan laskiaispulla, semla, inmundigades i den sverigefinska familjen på 1980-talet. Jag minns inte exakt när, men minns ändå, den omvälvande känslan av att inse att det heter fet-tisdag och inte fettis-dag. Inte för att det senare verkade vettigt alls, men hallå, det gjorde inte laskiainen heller. Läser nu på Wikipedia att det finns en handfull teorier vart det finska namnet kommer ifrån. Spontant ser man ordsläktskap till någon sorts nedgång och det spekuleras i om det kan vara fråga att om gå ned i fasta. Mer specifikt kan det också handla om att avstå kött, från romanska carne lasciare (lämna köttet) eller att laski egentligen är besläktat med fläsk, så som i att det nu var dags att överge det.

På ren association kommer jag nu också ihåg besvikelsen över insikten att TV-kocken hette Jan Boris-Möller och inte Jan-Boris Möller. Jan-Boris, det hade varit ett namn. Och det var ett namn, tills drömmen krossades.

Det finns garanterat fler feta finska missar, men jag kommer inte ihåg just nu. Ja, i årskurs fem och sex var jag en extremt produktiv författare av egna berättelser, som vi ibland fick skriva på svensklektionerna med Stig. Jag har en god känsla av att jag senare upptäckte några grova bommar i dessa skrivhäften. Jag skrev så satans mycket och för det mesta rätt bra, så Stig orkade nog varken läsa allt och därmed heller inte rätta felen.

Kategorier
Data/IT

Jannes blogg 2023

Haha, det här är väl egentligen ingen blogg. Det här är mer en sida där någon enstaka anteckning antecknas när andan faller på.

Men jag råkade hamna i en bläddring i gamla inlägg, där jag i begynnelsen följde hur den här sidans position mot andra jannars bloggar utvecklade sig vid Google-sökning på “Jannes blogg”. Vad jag kan se nådde denna blogg platsen som fjärde Jannes blogg. Konstaterar att utan inlägg och kanske främst utan navelskådarinlägg om just Jannes blogg, så har denna blogg dalat till åttonde plats, trots att det förmodligen är mer ovanligt nuförtiden att överhuvudtaget kalla något för Jannes blogg. Återstår att se om detta specifika inlägg om Jannes blogg kan förbättra positionen!

Lite tråkigt att det inte finns mer innehåll på dessa drygt 14 år, men vissa roliga förändringar kan skönjas:

Twitter är på gång

Automatincheckning, men manuell bagageinlämning

Politikförskjutning från 2010 till 2014 via 2017 x2 till 2018

Kategorier
Personligt Spaning

Mer terrorism

När vi var små lekte vi med pinnar.

Det kom sig att någon, förmodligen Tommi, hittade en längre pinne, mer en gren, som i ena änden hade någon rot eller förgreningsdel som en tyngre klump. Hursomhelst var den Tommis ägodel, som jag minns det. Träslaget, fråga inte vilket, var segt och spänstigt, vilket satte klumpen i fruktansvärd svängning. Pinnen nog hade kunnat användas som vapen i svåra våldsdåd. Men sådana var vi ju inte.

Det drogs däremot slutsatsen att denna pinne kunde verka som golfklubba. Skaftet tejpades och någonstansifrån dök en golfboll upp och snart stod pojkarna och svingade. Tommi var ett kraftpaket så han slog klart längst. Men apropå svåra våldsdåd räckte inte tankekraften till att gå till sådana ytor som golf normalt tarvar, utan slagen avfyrades ofta i grönområdena mellan husen på Elevstråket mellan Geografi- och Matematikgränd. Så som jag minns det så kunde bollen flyga väldigt golflikt, säkert gott över hundra meter, där icke ont ananade ålidhemsbor kunde dyka upp runt husknutar. Man får förmoda att alla slag inte gick rakt och att en och annan boll förmodligen slog mot husväggar.

Jag minns inga katastrofer, men vår mellanstadiegalenskap är något jag minns.

Kategorier
Samhälle

Ingen utväg

Ukraina är en ung stat av idag, men en äldre nation, som tyvärr marinerades i sovjetdiktaturens alla egenheter, där en del korrupta element levt kvar, trots steg mot demokrati. Det sägs t ex att den som bilar (eller gjorde det före kriget) genom Ukraina får vara beredd på poliser som stoppar en för vadsomhelst och erbjuder snabba lösningar mot en liten sedelbunt, en gammal sovjetkvarleva för underbetalda tjänstemän. Även under kriget har höga tjänstemän fått foten på grund av korruption. Läget är långt ifrån bra, men landet har klart ambitioner att bli något som mer liknar en modern demokrati.

Diktaturen Ryska federationen, som det så klart inte finns något demokratiskt hopp för, ockuperar först hela regioner av Ukraina, går sedan in för att invadera hela landet, arrangerar folkomröstningar i regionerna och kallar det självständiga folkrepubliker, samtidigt som man under ett år nu terrorbombat civila mål i hela Ukraina, deporterat barn och de icke-medgörliga varav många dödats, gjort sig skyldiga till avrättningar, våldtäkt och tortyr, sammantaget etnisk rensning och folkmord. Dessutom är man tekniskt efterblivet och har inget annat att komma med än att föra krig som om det vore 1916 igen och skickar dagligen tusen man till döden för att i bästa fall avancera någon kilometer.

Det är inte avgjort på slagfältet än, men Ryssland under dess nuvarande ledning har ingen väg ut. Det kommer att gå åt helvete för dem och oavsett om de ansvariga bara upphör att existera eller om de döms för sina brott, så kommer det ryska folket att få betala det högsta priset under decennier framåt för det här förvirrade vansinneskriget. Likt i fallet med andra diktatorer från, säg, 80 år sedan är utsiktslösheten tyvärr en garant för att vansinnet bara fortsätter tills det är över. Den ryske överstemafioson har redan offrat minst 130 000 man, förmodligen fler. Låt vara att man främst hämtat folk så långt bort som Moskva som möjligt och det motbjudande krigsföretaget Wagner värvat bus från fängelserna, men samtidigt har tiotusentals av de ordinarie yrkesmilitärerna förbrukats. Kanske är det lite tråkigt för ledaren att det gått dåligt, men syndabockar utses och de får en smäll eller faller olyckligt ut genom fönstret. Men enligt diktatorns logik finns oändliga resurser kvar, långt många fler potentiella soldater än andra någonsin kan frambringa, det är deras förbannad plikt att försvara moderlandet från hotet och leda oss, eller snarast fader diktator, till seger.

Ryssland kommer att bryta ihop i Ukraina, frågan är bara när och hur många fler som skickas till döden innan så sker. Det bästa vore förstås att den ryska armén imploderar snarast, men sannolikt krävs det leverans av tunga vapen till Ukraina och en hård utdrivning.

Den nuvarande envåldshärskarens eftermäle blir så klart denna så kallade specialoperation, som någotsånär enade den mer demokratiskt sinnade, fredsuppskattande delen av världen. Den befäster bilden av den ryska federationen som den skurkstat man är med ytterst få vänner, där folket förtrycks av paranoida ledare för deras expansiva drömmar, en rysk politisk tradition sedan Ivan den förskräcklige. Återstår att se om det räcker med under 200 000 döda specialoperatörer för ingenting eller om det kommer att krävs fler eller många fler.

Kategorier
Kultur

Albuquerque Show

Albuquerque, visst är det en läcker kombination av bokstäver att skriva ut. Stad i New Mexico, som fick namnet av spansk kunglighet som var hertig (eller något sådant) av staden Albuquerque i Spanien, ett namn som tros härstamma från latinets alba quercus, den vita eken. I något sammanhang har jag använt ortsnamnet som en omöjlig frågesportsfråga, försök att stava det här då…

Men framförallt står staden som skådeplats för förvecklingarna i några av 2000-talets hittills mest underhållande serier: Breaking Bad och spin-offen Better Call Saul (båda finns på Netflix). I Breaking Bad får vi se kemilärare Walter White, ställd inför tuffa livsbesked, välja den kriminella banan och lägga allt krut på att tillverka och kränga meth för att tjäna pengar till familjen. Saul Goodman framträder i Breaking Bad som en totalt urartad advokat, som är beredd att göra vad som helst för att få sin del av knarkpengarna. I Better Call Saul får vi istället följa tiden före Breaking Bad som visar på hur Sauls tidigare liv var och hur han hamnade där han hamnade.

Båda serierna, 5 respektive 6 säsonger, har gemensamt att nämnda huvudpersoner introduceras i någotsånär hedervärda ansträngningar för någotsånär goda saker, även om de uppenbart har karaktärsbrister och klåpar sig för jämnan, där det senare bidrar till seriernas mörkt komiska ådra. Denna bild förändras över tid och under resans gång börjar man känna att de borde skärpa sig, innan man inser att de är bortom räddning och ska gå under, på ett eller annat sätt.

Den mer hårdkokta delen står den etablerade knarkhandeln och dess karikatyriska karaktärer för, där varken White eller Goodman egentligen passar in. De båda får orienteringshjälp av den före detta korrupta polisen Mike Ehrmantraut som blir hantlangare för kartellen, men som kanske är den ledande karaktär som bäst kommer undan med hedern i behåll.

Allt detta i Albuquerque, lite som Las Vegas fast utan flärd, ett vattenhål i ett annars till synes oändligt ökenlandskap att gräva ner saker och personer i. Ja, efter 5+6 säsonger är man van och önskar närmast att man snart skulle få träffa dem igen, alla färggranna karaktärer, alla svåra förvecklingar, alla smartheter, alla dumheter och givetvis miljöerna i och kring Albuquerque.

Gillar man dessa serier, kan man också uppskatta Ozark (Netflix) där Jason Batemans revisorskaraktär gör en liknande resa, fast i en annan del av landet.

Kategorier
Personligt

Terroristerna på Ålidhem 1986

Det finns ett nytt, litet problem i livet. Barnens kompisar som kan knacka på 9.15 på en lördagsmorgon. Eller för den delen, barnens kompisar som hänger kvar till 19.45. Det här problemet är ju annars begränsat till något enstaka besök av släkt och bekanta, nog så jobbigt då, men alltså mycket värre nu, när det blir mer vardagligt.

Men vad är problemet då?

Jo, om jag får bestämma så måste man få slappna av 18-07 på vardagar och 18-11 på helger. Vadå slappna av? Ja, helst inte ha besvärliga byxor och tryckande tröjor och annat krams på sig.

Jaja, man får väl anstränga sig lite för att inte förstöra även andras sociala liv.

Men det hela fick mig att tänka på när jag tillhörde terroristerna på Ålidhem 1986. Det måste finnas folk därute som med fasa minns någon eller flera av dessa terrorhandlingar vi utsatte oskyldiga unga vuxna för.

Vi var väl vakna vid åtta och började ringa varandra. Videoaffären, där vi också hyrde Nintendo, öppnade 10 och ju tidigare vi hyrde desto längre fick vi spela innan det var dags att lämna igen den i kvällningen dagen efter. Veckopengen på någon liten tiolapp eller två, kanske tre, räckte inte fullt ut, så det behövdes ju cash, och helst skulle man väl ändå ha lite godis också. Så vad göra? Jo, terror. “Vi ses vid centrum!”

Minnet säger inte säkert och svirande studenter kan förstås sova länge efter blöta helgnätter, men alldeles oavsett var det i en tidig timme som vi begav oss till husen kring centrum och började ringa på dörrklockor. Perfekt brottsplats: många, många små studentlägenheter, många studenter som gärna tog ett glas eller tolv. Stackars tjejen som behövt dra på sig en avig morgonrock för att öppna, med rödsprängda bakisögong kisa ut i det bländande förmiddagsljuset och finna där ett par snorvalpar. “Har du nån pant vi kan få?” säkert lite nervöst framfört av oss, som ju till vardags pratade finska. Kanske lite finsk brytning på det hela.

Några var barska och sade kanske sanningen med ett bröligt nej och snabbt igendragen dörr. Andra var lite roade och drabbades av en märklig tjänstvillighet att glatt gå undersöka saken.

Ibland kom någon enstaka burk, andra gånger flera kassar. När terrorn varit särskilt lyckad rullade vi runt med en kundvagn full med pant. Då blev det spel och massor med snask!

Nå, terrorn var hederlig och pågick, som jag minns det, kanske till åk 2. Därefter blev det nog lite pinsamt, samtidigt som veckopengen nog gick upp och några av de äldre pojkarna dessutom blev mästersnattare.

Kategorier
Spaning

En liten svart seger

Jag borde äta mindre godis, det är inte bättre än att man ligger i farozonen för diabetes. Som en som därutöver ligger i gränslandet till förhöjt blodtryck och som haft problem med magsäcken, borde jag dessutom äta mindre lakrits. Man är ju ingen ungdom längre, ledsen smiley.

Med det sagt, så tror jag att tidigare har antecknat min saknad efter den finska skumlakritsklassikern UFO. Men vid en snabb genomsökning fanns inget här på bloggen. Jag vet att jag något år sedan har hittat en bild på de klassiska godisarna via sökmotor, men nu gör jag inte ens det!

Det var fråga om små, runda skumpuckar i färg av salmiakpulver och i form av flygande tefat. Finland låg lite efter med lösviktsgodis, då vanliga affärer inte alls erbjöd det, utan man fick köpa lite förplockat hos stora kioskkedjan R-Kioski. I en random mix kunde man hitta en 3-4 UFO, innan man fick jobba in resten som plåster på såren. Första steget mot en mer lösviktsorienterad kultur kom några år senare, när de ändå hade lite lösgodis på disken, så att man fick peka ut vad man ville ha. Pussi ufoja, en påse ufon, var nog min vanligaste beställning.

Så småningom slog lösgodiset igenom och tyvärr försvann de flygande tefaten. Jag är knappast ensam om längtan, då jag häromåret kunde se en onlinebutik skryta om att de erbjöd en annan lakritsskumgodis smakade som de klassiska UFO:na.

I sommar lyckades jag prova Haribo Nappar Skum-Lakrits, och jag måste säga att känslan är att de ligger nära de forntida flygande tefaten i smak. All möjlig lakrits är i och för sig godare, men att ha hittat dessa, som så mycket påminner om UFO-godiset, är en stor, nostalgisk seger.

Kategorier
Samhälle Spaning

Pandemi, krig, lågkonjunktur, inflation…

Pandemi. Gud så tråkigt det låter. Nu när man är där. Förr i tiden var det ett lite spännande, raffinerat ord. En läskig film om en osynlig fiende som svepte död över mänskligheten. Det gjorde i och för sig den här pandemin också. Men de allra flesta klarade sig och hade riktigt tråkigt.

Krig, så jävla dumt. Använda otroliga mängder resurser och människoliv för att förstöra och förgöra ännu mer resurser och människoliv. Förr i tiden, typ ifjol, var kriget avlägset i både tid och rum. Människor som riskerar allt för att kämpa för sin frihet. Sådant som var nödvändigt förr här i vår del av världen. Nuförtiden visste vi ju att samarbete ger största möjliga nytta för alla. Kunde man tro, min dumma åsna.

Lågkonjunktur och inflation. Usch så trist. Ekonomin bromsar, folk håller i pengarna när köpkraften minskar och snålar. Sverige klarade finanskrisen okej och har de senaste 20 åren haft en otrolig utveckling. Låt vara att hushållens skulder ökat 500% på 20 år, det har man ju räknat ut att det inte kommer att leda till något gott. Under min tid som samhällslärare var lågkonjunkturen en trist liten parentes innan maskinerna rullade igång igen. Depressioner, oljekriser och deflation var lustiga anekdoter från förr. Vem fan vet nu vad som händer, det kan bli åratal av tristess.

Men efter regn kommer solsken och då känns det gott.

Det postpandemiska livet är väl i princip här. Det är en frihetskänsla, även om det lätt blir väldigt larmigt när många människor samlas. Hörde på radion att vissa nattklubbar för unga ser panikångestattacker varje natt.

Efter kriget får vi dansa fredsdans. Bygga upp våra vänners städer. En ny chans till en ny romans. Ukrainsk babyboom medan de gamla monumenten återställs. Slava Ukraini! Giv styrka åt alla PTSD-hushåll, bara.

Ekonomin, är så långt vi har kunnat ha koll på den, cyklisk. Hur djup dalen än är så kommer vi alltid uppåt till slut. Wow, mänskligheten alltså. Trist bara för dem som inte klarade ränteuppgången på miljonlånen och tvingades sälja med förlust med härliga skulder på luft som följd. Alla unga, fräcka traders som opererat på en marknad av ständig uppgång sedan de gick ut gymnasiet, men som nu får sig en kiss of death. Energisituationen var problematisk redan innan den blev problematisk. I Sverige är vi jävligt förbannade på elpriserna, men ingen jävel vill behöva se eller höra ett endaste jävla vindkrafttorn. Det blir bra.

Ja, nog lever vi mitt i en stor käftsmäll som kommer att få efterverkningar under en lång tid framåt. Glaset är halvtomt.

Kategorier
Kultur Spaning

Finns det nåt kul på Youtube?

Svaret på frågan är ja.

Jag kan väl berätta vad jag har tittat på under det senaste halvåret.

För det första får jag aldrig nog av den finske sångaren Topi Sorsakoskis röst. Den var magisk när man som pojkspoling lyssnade på de stekheta skivorna som dominerade finska listor på 80-talet. Men den är ännu mer magisk när man lyssnar på den live och får se hur han liksom gräver den djupa, mörka stämman från det innersta av sin ganska lilla kropp. Eller grävde, innan han dog.

En annan som dog var Norm Macdonald som gick ur tiden i höstas. Jag konstaterade då att jag gillade honom skarpt back in the days när Saturday Night Live gick på ZTV. Men som ankare i Weekend Update i SNL var han lite flängig, då var föregångaren Kevin Nealon favoriten på 90-talet. Men någon natt nu såg jag det mesta av honom, och flängig är han ju, men helt enkelt rolig. Han gjorde en grej av att hos de amerikanska talkshowvärdarna aldrig prata om något vettigt, utan dra långrandiga rövarhistorier som i slutändan landade i en riktig dålig ordvits. Ett tips är att avnjuta något dravel, men sedan avsluta med hans dragning i Lettermans sista show.

Det är bara att tacka alla nördar som sett till att ta reda på guldkornen. Det här med SNL och Letterman var rätt så stora delar av mitt 90-tal. Vanliga drama- och komediserier har repriserats om och om igen, men tack vare nördar och oändliga Google-servrar får man nu ta del av även sådant. Man har t o m fått se sådant som det pratades om men som aldrig själv såg då: den stora fejden efter att Jay Leno tog över det finaste programmet Tonight Show, fastän nästan alla var överens att Letterman var den självklara arvtagaren. Conan O’Brien som senare blev en stor favorit, tog över Lettermans show, som flyttade till en annan kanal. Tack vare nördarna och servrarna, har jag sett O’Briens darriga men ändå rätt hyggliga första program – han hade bara skrivit för SNL och Simpsons och skulle då ta över Lettermans senkvällsshow. Men det flög inte riktigt, folk klagade, kritikerna kritiserade – tills Letterman efter en tid var gäst och hyllade sin efterträdare och deras grej. Just det, den intervjun har jag också fått se. Tack. Det finns förresten en Letterman-kanal med alla klassiska program.

Det är en ogripbar tid av kulturell lyx vi lever i när man kan se och lyssna på liveframträdanden av vad som helst. Ja, det fanns ju redan ett exempel ovan, men man kan lyssna på band, tiotusen olika covers av olika låtar och what not. Snabbt blir det att du glömmer sova.

Frågar man sina barn kan man dessutom se sk youtubers spela spel. Jag tittar inte så mycket, men hör dem. Vissa är faktiskt riktigt behagliga att lyssna på och trevliga i tonen, medan andra är irriterande gaphalsar.

Sedan finns det ju oceaner av trams. Ibland är det riktigt roligt. Som när Jakob Eklund passionerat säger: “Du…” och sedan “Vad fan!”. Eller när Leif GW Persson grymtar och rosslar, i en timme om du så önskar.

Och så finns det bra videos med tips om att lösa problem, men tyvärr också ännu fler videos som påstår sig tillhandahålla lösningar på problem, men gör inte det alls. De senare får man försöka hålla sig undan.