Kategorier
Kultur Spaning

Självhjälp genom livet

Dagens barn har det så bra. De är så respekterade, sedda och bekräftade. Dessutom har de Daniel Tiger, denna lyckliga tigerunge, som är så respekterad, sedd och bekräftad och som anammar alla de psykologiska självhjälpskampsånger som de makalöst respekterande, seende och bekräftande föräldrarna mamma och pappa Tiger förser honom med. Okej, ibland är det hans perfekta fröken eller någon av de andra otroliga vuxna förebilderna i Daniel Tigers kvarter.

I avsnittet Daniel går på toa händer det t ex att Daniel blir kissnödig och lite orolig. Fröken och, eller, föräldrar ser och bekräftar och så musik i en trivsam trudelutt:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

En annan gång ska Daniel smaka på okända grönsaker. Inga problem, ingen måste äta bara för att, men:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

I ett tredje exempelavsnitt hämtar tigrarna en tårta till Daniels kalas, men som blir mosad på färden hem. Daniel blir jätteledsen, föräldrarna ser och bekräftar. Men Daniel, smakar inte tårtan ändå jättegott?

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Vilka verktyg dagens barn får! En liten sång och det går över. De kommer inte att behöva KBT eller antidepressiva.

Märkligt nog finns det inga vanliga föräldrar i Daniel Tigers kvarter, sådana som har gränser för tålamod och gör bort sig, som ibland inte når fram till perfekt uppfostran.

När Daniel blev äldre drabbades han givetvis ändå av livet. Det finns ju alltid där och väntar med alla käftsmällar. Mamma och pappa följde inte längre med honom överallt, och de var dessutom skilda, men deras röster ekade för alltid i hans huvud.

När han blev för full på festen och började må riktigt illa:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

När han, med lite skam bakerst i registret, var nyfiken på hur det skulle kännas om hans tvivlande flickvän pussade på den lite och utbrast:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

När Daniel och hans ex bara inte kunde komma överens om var de skulle bo och den satans socialtjänsten vittnade för att barnen hade det bäst hos mamma 70 mil bort. Men att han äntligen skulle få möjlighet till egentid och hinna läsa den där fejk-Stieg Larsson av Lagercrantz.

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Foto: (C) PBS
Kategorier
Sport

Volleybollfeber

Vik hädan, Covid – det svenska damlandslaget sprider nu volleybollfeber.

Nå. Jag har alltid gillat volleyboll! Spela i skolan, spela på TV-spel, gå på match med IKSU back in the days, titta på TV när tillfälle givits – vilket är mycket sällan, då svenska framgångar inte förekommit på decennier. SM-finalerna har förmodligen sänts, för så var det redan på 1990-talet när IKSU oftast var nästbäst i Sverige, men det har varit svårtajmat.

Därför kunde man tro att jag sett rubbet från årets succé-EM för damerna. Men nej, det har också varit svårtajmat.

Idag hade jag glömt bort åttondelsfinalen, när jag plötsligt såg en rubrik på mobilen, att Sverige utmanar Bulgarien. När jag kommer in har Bulgarien en tiopoängsledning i fjärde set, bara några bollar ifrån att kvittera till 2-2. Jag hann tänka, att det var just typiskt; jag kommer in när energin gått ur våra damer och EM rinner oss ur händerna. I vanlig ordning tänker jag att det är jag som avgör matchen; allt möjligt mirakulöst hade kunnat hända, bara jag hade hållit mig därifrån.

Avgörande set, tänk 0-0, tjejer! Bulgariskorna har initiativet långa stunder, leder med någon liten poäng. De går upp till matchboll, en matchboll till, men svenskorna klarar av det och roffar åt sig initiativet när det som mest behövs. Vad ska man med ett initiativ till när det inte går att avgöra? Pang, boom, block och ut. Sverige vinner och går vidare till kvartsfinal! Wow!

Otrolig spänning, men tjejerna håller fokus ända in i kaklet. Grädden på moset är den innerliga glädje och lycka de visar i intervjuerna efteråt. Inte direkt någon Henke Larsson som bara “näää, de är ett bra lag, men vi fick resultatet med oss”. Istället uttryck och känslor, glädjetårar och hängande hakor, som går rakt in i hjärtat. Tack som fan.

Kategorier
Personligt Spaning

Storfiskarens son

Min far var en storfiskare. Eller, jag vet inte precis hur stor, men det var ett väsentligt intresse för honom. Själv nappade jag inte riktigt på det. Han fick aldrig mig på kroken.

Jag tror dock att jag tyckte att det var ganska okej att vara ute i naturen.

Senare har jag fiskat vid tillfällen med lånade grejor och visst är det mäktigt när det nappar. Jag kanske inte fick tillräckligt många fiskar för att riktigt håvas in i fisket.

Eller så fick jag det, jag minns inte. För det är ju inte jätteroligt att få fisk och hantera allt vad det innebär. Döda. Snitta. Fjälla. Rensa. Grilla och äta går jättebra.

Optimalt fiske för mig: Fiska, få napp, tappa den i sista sekunden. Köpa en filé av Rönnbäcks och njuta av en god middag.

Om det är oklart hur det var förr, kan jag idag konstatera att jag gärna står ute vid en älv och mediterar, i synnerhet i kvällningen. Så därför gick det så långt en dag i somras, när jag behövde vara hemifrån i flertalet timmar, att jag gick till järnaffären för att köpa ett fiskespö. Bosse plockade fram ett och pekade ut några klassiskt effektiva drag. Jag ville helst ha flugkast som jag fiskat harr med vid de nämnda enstaka tillfällena, men de var slutsålda.

Häromkring finns mycket fina fiskevatten, men jag behövde söka mig lite avsides för att testa grejorna på ett ställe där ingen skulle se nybörjaren in action. Man kan ju bara inte glida ner vid det bästa stället med fräscha prylar och sedan kasta illa eller trassla in sig i linan.

Jag hittade ett ställe som kändes lämpligt dött och började kasta och veva. Efter bara något kast fick jag napp och fick snart se något ganska stort sprattla till. Herregud, vad är detta? Nå, den kom loss och for iväg och jag pustade ut.

Några kast senare konstaterade jag att det här ju fungerar fint och då nappade det igen. Och jämarns pannkaka, den är stor, förmodligen den största fisken jag haft på en krok. Vad är detta? Den drog rejält och jag fick testa bromsen och att ställa in den. Den sprattlade till upp över ytan och det var en jätte. Vad fan är det för monster? Hur ska jag klara av detta?

Man skulle kunna prata om tålmodigt drillande, men jag vet inte, det var nog bara förvirrat velande om hur man bäst ror det här i hamn. Och förhoppningar om att den sliter sig lös. Men icket, till slut var den vid strandkanten och mör, så att det bara var att håva in. Om jag hade haft en håv, vill säga. Det gick dock bra att dra upp den på land, där denna bjässe sedan sprattlade med monstruös kraft.

Det var en rätt maffig gädda. Jag kände igen den på leendet, men var ändå lite förvånad. Har haft uppfattningen att gäddor i allmänhet bor i sjöar, men det är klart din dumme fan, vattnen sitter ihop.

Det var uppenbart att kroken inte kommer att lossna lätt och uteslutet att jag skulle börja gräva i denna rovfisks skräckinjagande garnityr. Så det var väl bara sätta stopp för plågan och snabbt knäcka nacken på dem. Nja, kanske om vi hade varit tre personer, fast inte då heller, och nu var det bara jag. Fram med telefonen och google; ett hårt slag just ovanför mellan ögonen så är det över, säger den. Det tycktes fungera bra.

Lyckligtvis hade jag en kniv i bilen, som jag hämtade. Ja, halvslö var den, men jobbet blev gjort. Det var en pressad situation, men den värsta stressen kom nog av att man ville göra det här så gott man kunde, så fort som möjligt, innan det råkade komma förbi någon gammal räv och se på eländet. Det kom ingen. Men farsan sitter nog och fnissar i himlen över detta spektakel, tänkte jag. Är den där min son?

En annan turlig detalj var att jag hade en plastpåse i bilen. Fick ta bort huvudet, men då rymdes den just så pass.

Väl hemma blev det någon whisky med grannen som fick höra om mitt äventyr. Stärkt av starka droppar och efter en snabbkurs på Youtube tog jag fram den bästa kniven och filéade firren. Filéerna ligger nu i frysen och jag tänker hedra denna gädda på 5-6 kg med att högtidligt äta upp den vid tillfälle.

Övervägde att titta in hos Bosse och be om att få lämna tillbaka grejorna. Inte kan han väl sälja grejor till en nybörjare som riskerar att sluta i ett sådant här äventyr?

Istället åkte jag ut igen kvällen därpå, nu till de mer populära stråken i fiskevårdsområdet. Mästardraget från kvällen innan fastnade i botten och i försöken att få loss den förstörde jag linan rätt bra, innan jag tvingades skära av den.

Kategorier
Spaning

Gråtrista drömmar

Det sägs att drömmar, sådana som man drömmer om natten, förmodligen utgör någon sorts bearbetning av hjärnas förnimmelser. Men man säger också att man egentligen inte vet vad drömmandet ska vara bra för, vad funktionen går ut på. Vidare säger man väl att man förmodligen drömmer hela tiden, men kommer bara ihåg något om man vaknar mitt i. Alltså kommer man förmodligen mest ihåg eländiga stressdrömmar där man vaknar av oron. När du drömmer om att du har det härligt, fortsätter du förmodligen att sova gott.

Häromsistens drömde jag om ett Facebook-inlägg från en kamrat, som lydde “exakt ungefär” så här: Efter 18 problemfria år på hojen förtjänade jag väl en liten olycka. Bild på demolerad hoj och paketerat ben.

Vad ska man säga? Sjukt trist dröm, ungefär lika trist som verkligheten. Jag vaknade till, men somnade om. När jag vaknade igen var jag tvungen att kolla Facebook. Puh, där fanns inget.

Undrar just vad jag läser för andra trista Facebook-inlägg i drömmar som inte får en att vakna?

Men det är på något sätt typiskt att även stressdrömmarna börjar bli gråtrista och verkliga. Då var det med action när man hade mördat grannen och funderade på hur man skulle sopa undan spåren för att komma undan, samtidigt som det var så himla sorgligt. Då var man tagen halva dagen efteråt.

Kategorier
Spaning

Here comes Delta

Det har blivit mörkt om kvällen igen. Just ikväll ska väckarklockan ställas för första gången sedan det blomstrade och var ljust. Vardagen står i farstun och väntar ivrigt på att få komma in. Liksom Delta. Dags för smittspridning på arbetsplatser och skolor! Återstår att se vad det innebär. Storbritannien har i stor utsträckning öppnat upp och har under sommaren fått se kraftigt tilltagande smittspridning. Men nu när det gått en tid så ser man att dubbelvaccinerade har 98,5 % skydd mot död och ca 95 % skydd mot infektion. Siffror från Israel visade något liknande (länkar finns på Agnes Wolds twitter). Det kanske håller på att fara i rätt riktning.

Det finns annat som går sämre. Talibanerna tar över. Ekosystemen är ruckade på. Björklöven förlorade med 0-9. Arsenal förlorade mot nykomlingen, medan Tottenham vann mot mästaren.

Kategorier
Spaning

Ett skitinlägg om skoltoaletten

I diskussion med gosse om förmågan att hantera det större besöket på huset, säger han att han aldrig går sådana ärenden på skolan. Nöden har ingen lag, konstaterar jag, men vid närmare eftertanke stämmer nog hans upplevelse överens med de egna minnena från skoltiden. Det kanske inte handlade om någon direkt aversion i unga år, utan att man helt enkelt inte hade tid med sådant, men visst blev det så småningom något man undvek. Kala ekande rum med sandpapper på rulle och osäkerhet kring låsens faktiska funktion bidrog till otrivsel.

Från gymnasiet minns jag inga värre problem, men anrättningarna låg precis intill skåpen där alla ständigt hängde. I den stora skåpsalen på källarplanet fanns en hel rad med säkert tio effektiva små spegelsalar på rad. Dessa var alltid i eländigt skick. Smutsiga pappershanddukar överallt, skabbiga golv, rinnande kranar eller så var de helt enkelt avstängda ur funktion. De var också dimensionerade för att inget annat än ändamålsenliga(!) besök skulle vara av intresse för någon. Parentetiskt måste konstateras att det finns grader i helvetet, för det kan inte finnas mindre salonger än dem som jag på senare tid försökt besöka på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna efter att ha kört dit i tre timmar, där dörren är så smal att det är svårt att ta sig in och takhöjden håller högst två meter. Och då är det också en gymnasieskola! Man har lärt sig att man gör bäst i att snegla efter fina p-fickor efter Svappavaara.

Men vart ska det här motbjudande inlägget? (Motbjudande måhända, men inte helt oväsentligt, en snabb överslagsräkning visar på att man kanske spenderar mer än ett år av sitt liv på ringen.) Det är ändå minnet av det goda exemplet från gymnasiet som slog mig i diskussionen med sonen. På Östra Gymnasieskolan, en mycket stor gymnasieskola, lyckades jag och några klasskamrater under andra eller tredje året lokalisera en närmast hemtrevlig plats, i en avlägsen tvärkorridor, en anonym halvtrappa ner. Det var aldrig någon där, det luktade alltid städat och det fanns t o m fönster ut med frostat glas som släppte in dagsljus. I minnet är det nästan som att det fanns krukväxter i hörnet och färgglada frottéhanddukar hängde på rustika krokar. Platsen kom att kallas kliniken. Vi delade inte med oss av vår nyfunna helgedom, utan behöll den som en intern liten herrklubb tills vi sjöng om studentens lyckliga dag.

Kategorier
Personligt

Tomma vårkänslor

Våren kom snabbt och bestämt i år. Med tanke på breddgraden och att det i ytterligare någon timme bara är mars, kommer det att komma bakslag, men på en varm och solig tiodagars blev vägarna bara och snön sjönk ihop till en liten decimeter. Nu är det bara en tidsfråga innan något livskraftigt skjuter sig ut ur den kalla men bara jorden närmast husens solsidor.

Ett år har gått sedan helvetet på jorden blev verkligt och globalt. Den första våren fungerade nostalgi som botemedel i väntan på den postpandemiska friheten. Jag var inte den som uteslöt risken till en ny våg: det är bara att se på alla andra virus som kommer i det svenska inomhusmörkret. Men att vågen skulle bli lika jävlig och ännu jävligare trög. Mitten av mars till början av juni var en evighet ifjol. Från november och nu vidare in i april är således en dubbel evighet, som förmodligen förlängs till en trippel. Barnens dynamik håller igång en, men annars är det tomt. Nostalgin är förbrukad och i horisonten syns just ingenting.

Kategorier
Kultur

Living the life i Liberty City

Till slut har jag lyckats spela Grand Theft Auto IV. Ja, spelet har nu några tolv år på nacken och för mig som en mycket glad spelare av den gamla trilogin GTA III, GTA Vice City och GTA San Andreas (2001-2004) var det stort när ett nytt spel till slut släpptes 2008. Men tji fick jag. Trots en ganska kompetent dator, räckte inte grafikkortet till och det hade krävts en rejäl investering för att få det att lira och det blev aldrig av. Tills nu. Eller ja, jag blev ju med Playstation 3 där någon gång 10 år sedan och köpte faktiskt GTA IV begagnad på rea någon tid därefter. Det fungerade förstås bättre, men jag har aldrig lärt mig att spela den här typen av spel med handkontroll, jag behöver mus och tangentbord. Jag gav upp ganska snabbt och därför fick det vänta till nu. Nu räcker de flesta datorer till och när jag i höstas såg att man kunde köpa spelet digitalt för 49 kronor, så var det inget snack (49 kronor för denna upplevelse är helt ofattbart värde, särskilt om man jämför med de potentiellt obegriplig dyra skitspelen).

Men ett tolv år gammalt spel, kan det verkligen vara något? Ja, verkligen! Animeringen av karaktärerna är kanske lite stabbig; inte för att jag själv har spelat nyare spel, men jag tycker mig ha sett att nyare spel kan erbjuda ännu mer realistiska rörelsemönster och en annan mänsklig mjukhet i animationen. Men annars är det fantastiskt! Liberty City är en skönhet, och inte för att jag varit där, men efter att man spelat känns det som att jag har varit i New York som agerar förlaga. Faktum är att jag var tvungen att prova Google Streetview för att jämföra lite och kunde snabbt konstatera otroliga likheter ner i minsta detalj. Ljuset i gryning eller solnedgång, olika väder och det omgivande vattnet, det känns inte gammalt på något sätt trots att det gått 12 år!

Berättelsen är som i tidigare spel fokuserad på en huvudperson som kommer in som en anonym fixare åt småskurkar, för att sedan stiga i graderna och till slut själv bli en maktfaktor på gatorna. De berättelsebärande uppdragen drivs av filmiska scener (cutscenes) där huvudpersonen träffar någon, gör upp planer, innan man därefter får bege sig ut och verkställa. Det är helt enkelt lite som en interaktiv actionkomedi med ett nödvändigt finurligt manus, som gör att man aldrig tappar intresset. För det har jag känt även med de tidigare spelen, att det tidvis kan bli lite tjatigt när det blir många liknande eldstrider på rad. En extra utmaning i spelet är att man ska upprätthålla och vårda sina relationer vid sidan av uppdragen: gå på lokal och dricka med kusinen och sedan raglande försöka få tag i en taxi innan båda blir överkörda, spela bowling, biljard eller kasta pil. Sidoutmaningar i den stora fria världen är kul, men det är ändå berättelsen som skapar den bästa stämningen.

Våldsamt är det förstås, precis som det alltid varit. I det allra första enkla DOS-spelet med vy uppifrån fick man bonus för att köra över alla Hare Krishna-munkar i ett svep. Bland mycket annat. I GTA IV är det väldigt mycket blodiga uppgörelser, ett misslyckat bankrån renderar tiotals döda poliser, och ibland uppmanas man i en obetydlig skärmytsling i en skitsak ta livet av någon oviktig typ – och då kan de rycka till i den moraliska kompassen, även om det bara är ett spel. Sedan finns det märkligt nog några nyckelsekvenser där spelet ger en valet att skona någon, vilket beroende på val ger olika konsekvenser. Det kommer att dröja ett bra tag innan mina barn får prova de här spelen, då ska de ha skolats in med lite klassisk actionfilm först. Die Hard, Dödligt vapen, någon Jöns Bond, kanske.

Jag får väl gå och kolla specifikationer på GTA V, men som ett spel från 2013 finns det nog anledning att hoppas att även det rullar på fint på en dussindator på 20-talet. Och bara tanken att det nog finns minst en handfull ytterligare fantastiska spel från förr att köpa till relevant peng för timmar av härligt spelande gör att det pirrar i kroppen. Gäller bara att en vacker dag få tid för det.

Kategorier
Spaning

Lång kall vinter

En bit in i februari och man är trött på vinter och kyla. Påminnelsen gör ont, vintern är lång och vi har inte ens kommit halvvägs. Eller har vi?

0 0 nov 0 0 0 dec 0 0 0 jan 0 0 0 feb 0 0 0 mar 0 0 0 apr 0 0

Vi kanske har kommit halvvägs!

Nå, det hjälps inte. Det känns som att det ändå är för länge täckjacka, kalla bilsäten och torr hud kvar. Mars är en jobbig månad mentalt: det är inget särskilt med den, men den ligger där lång och utsträckt. När barnen är större kanske sportlovet kan bli lite mer av ett lov och lägga grunden för ett bättre mars. Februari är inte så mycket bättre, men hon räddas av att vara kort och bjuda på semlor.

Kategorier
Spaning

11 år sedan sist

Det kanske hinner gå uppemot 12 år innan nästa fix. För som myndigheterna säger, vi vanligt folk hinner nu fundera ett tag innan det är dags för oss, till skillnad riskgrupper och frontlinjen.