Helvete. Nu har jag blivit utmanad på Facebook att ange tio album som format min musiksmak. Jag är ju ingen albumlyssnare. Men okej, låt oss göra ett försök.
Vemodsbetonad poprock, gärna både synthar och gitarrer. Det är väl någonstans där min musiksmak ligger. Jag dristar mig till två grundbultar: Kent och den finska kombon Topi Sorsakoski med Agents. Den senare blev jag fullmatad med under stora delar av låg- och mellanstadiet. Kent blev ett faktum mot senare delen av gymnasiet. Vad hände däremellan?
Vi hade Elton John i huset, så han måste nog räknas som viktig del också. Slutet av 80-talet och början av 90-talet var det annars mycket MTV – man konsumerade hitsen. Min kompis T älskade PJ Harvey, Björk och Portishead – deras aktuella skivor var en utmärkt ljudkuliss för våra balkonghäng i ljusa sommarnätter. Bra och cool alternativ musik, men det tog inte fart i mig. Alanis Morissettes första och typ enda skiva berörde mig på starkt på något sätt, kanske är det lite offerkoftans lovsång.
Britpop blev så småningom en väsentlig spelare och Oasis platsar nog bland 10 skivor. Men såväl bröderna som musiken kunde vara lite väl gapig emellanåt, så kärleken var svår. Britterna tjatade sinsemellan om vem som var bäst, men från sidan var det ju enklast att plocka russinen ur alla kakor. The Verve måste med. Radioheads 90-talsskivor har vuxit ända till dags dato: fått nya stora favoritlåtar bara några år sedan. Magnus Carlsons svenska soloprojekt var en favorit – musiken ofta som Weeping Willows, som jag märkligt nog inte lyssnat mer på. Melody Clubs käcka melodiösa och synthiga poprock gjorde avtryck. Men WW kanske är mer ett svar mot det finska och Melody Club en glättigare partyvariant rock med synthinslag som passade mig utifrån tidigare formning. Bob Hund! Slamrigt, finurligt och med synth närvarande – ja, tack.
Det tycks vara 1994-2002 som det stora präglandet skett. Det är i poprocken som de jämnaste favoriterna finns. Tänker om det måste in något tyngre, för det är klart att man lyssnade på Guns ‘n Roses Use your illusion-skivor, Metallicas svarta, Bon Jovi, Europe och så vidare. Men det är som att hårdrockens bredd inte biter lika bra som poprockens. Grungen däremellan, tja, kanske Nevermind – som jag gillade – men ännu mer som symbol för den känslosvallande gitarren – mer frustrerad än rocken, lite mer städad än punken.
Var får jag in den elektroniska musiken då? Det finns många kandidater, men på något sätt landar det i det dominerande året 1997 och Sash! som levererade melodiösa danshits med Ecuador och Stay. Okej, vi kör på det. Men det hade kunnat vara mycket annat på den fronten.
- Elton John – Goodbye Yellow Brick Road (1973)
- Topi Sorsakoski & Agents – Pop (1988)
- Nirvana – Nevermind (1991)
- Oasis – (What’s the Story) Morning Glory? (1995)
- Alanis Morissette – Jagged Little Pill (1995)
- Sash! – It’s my life (1997)
- Radiohead – OK Computer (1997)
- The Verve – Urban Hymns (1997)
- Kent – Isola (1997)
- bob hund – Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (1998)