Det är vår. Nåja, idag var det rena rama junisommardagen för en umebo i exil. Och ikväll åskade det. Men, det är faktiskt vår. Det innebär för en färsking på arbetsmarknaden att det är dags att söka förnyat förtroende. Ikväll har sju tiggarbrev skickats iväg. Skönast vore det förstås att undvika besök på Arbetsförmedlingen, för där riskerar man att mötas av deprimerande anslag som det nedan, som jag möttes av i Umeå i våras.
Nu är jag på vägen igen. Dock ombord på en buss. Det kan ju vara tradigt, men man kan ju å andra sidan strunta i alla husvagnar och lastbilar, luta sig tillbaka och utnyttja internet. Fast på en sådan här tur är det kanske inte så mycket värt, när det inte finns eluttag. Men ett par timmar blir man ju av med iallafall.
Ikväll är flaxandet över och imorgon börjar arbetet igen.
Nu är jag färdig med allt och har kunnat trappa ner till den sista vilan, innan resan ned till den konungliga huvudstaden och arbete från och med måndag. Nu är det bara att hålla tummarna för att man får hålla sig relativt frisk, för de senaste dagarnas konstanta hålligång och sömnbrist känns verkligen i kroppen och då är man som bekant mottaglig för diverse ont. Vore ju trist att göra entré på nya jobbet med skallen full av slem. Fast å andra sidan dröjer det ytterligare en veckan innan det är dags att leverera på allvar. Idag blir det ett mycket lågt tempo, det är en sak som är säker.
Har just fått premiärgranska höstens schema på nya jobbet. Mördarmåndag kan bli ett återkommande begrepp framöver. Men det är nog inte helt fel att göra bort det värsta direkt, som de brukar säga.
T minus 80 minutes. And counting.