I den tredje delen av romansviten Min kamp blottlägger Karl Ove Knausgård det “ruckliga provisorium” som utgör hans barndom. När det står klart känns det som den kanske svåraste utmaningen hittills, att fortsätta med den detaljrika och drivna beskrivningen av vardag, tankar och känslor från en sådan avlägsen dåtid, som badturen med familjen i femårsåldern, första dagarna i skolan och så vidare. Knausgård har minnen, men konstaterar också:
“Minnet är inte en tillförlitlig kvalitet i ett liv. Och det är inte av den enkla anledningen att minnet inte sätter sanningen främst. Det är aldrig kravet på sanning som avgör om minnet återger en händelse korrekt eller inte. Det är egennyttan som gör det. Minnet är pragmatiskt, det är lömskt och lurigt, men inte på något fientligt eller ondskefullt sätt; tvärtom gör det allt för att vara sin värd till lags. En del föser det bort till glömskans tomma intet, annat förvränger det till oigenkännlighet, somliga saker missförstår det lekande lätt, en del, och det är så gott som ingenting, minns det skarpt, tydligt och korrekt. Vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma.”
Och så börjar han minnas och återge bilden av sin barndom som den otroliga berättare han är. Här får vi en utvecklad bild av fadern som den lynniga husdiktator han tycks ha varit. Faderns kontrollstyre är nog i själva verket ännu mer effektiv än han själv då kunde förstå. Antingen var han en psykotisk diktatorstyp på riktigt, eller så trodde han på rejält handfast uppfostran av gammalt snitt, vilket på Karl Ove fick den följden att hela hans liv kretsade kring att rätta sig i ledet och robotlikt sköta sina förehavanden, för att inte väcka faderns vrede. Det bidrar givetvis till att göra Karl Ove till en osäker person och trots att fadern tidigt gjort klart att det inte är okej att gråta så gråter den lille Karl Ove vid alla motgångar, ögon som tåras, snyft och gråt är nog det enskilt vanligaste fenomenet i Knausgårds barndom, i alla fall som han lägger fram sina minnen.
Som en berättelse betraktat är detta nog den svagaste boken hittills, det landar inte riktigt någonstans. Lågstadieåren och de första mellanstadieåren är utförligast beskrivna och därmed också bäst. Allteftersom blir beskrivningarna mer återhållsamma och ytliga, kanske delvis för att fadern är mindre närvarande, kanske för att det i själva verket inte händer så mycket nytt: det blev visserligen ännu mindre populärt att vara duktig och vännerna färre och relationerna mer enformiga.
Men samtidigt är det ett imponerande hantverk av rekonstruktioner. Den terror som lille Karl Ove utsätts för känner jag inte igen mig i, men i övrigt hittar han många situationer och känslor, uppenbarligen ganska typiska för barn, som väckt många sedan länge insomnade minnen hos mig till liv. Fascinerande! På ett känslomässigt plan är därför denna tredje bok kanske den starkaste hittills! Och trots att Knausgård fortfarande är decenniet äldre än vad jag är och därmed var pojk på 70-talet och tonåring på 80-talet, så känner man igen sig otroligt mycket.
Likaså gillar jag hur Knausgård skalat bort nästan hela vuxenperspektivet och faller inte in i resonemang om varför det blev si eller varför det blev så, utan låter den lille Karl Oves känslor spela huvudrollen för det mesta okommenterat. Ett vågat och svårt grepp i mina ögon, men det fungerar utmärkt.