Taggarkiv: TV-serier

Doktor House

I sommar har jag lyckats se några avsnitt av House. De underliggande långsiktiga förvecklingarna och karaktärerna är intressanta, medan avsnittsdramaturgin är irriterande, nästan löjeväckande. House och hans team specialiserar sig på att ställa diagnoser i svåra fall. Avsnitt börjar generellt med patientfokus, en beskrivning av hur de drabbas av sjukdom. Sedan ställer de 2-3 felaktiga diagnoser och behandlar dem, vilket ofta riskerar att skapa andra symtom som förvirrar dem ytterligare. Tio minuter från slutet pratar House om något helt oväsentligt med någon, som råkar säga något som leder till en snilleblixt och vips var fallet löst. Exempelvis kan någon säga ”oh, crap!” och då kommer han på att det är avföringen som är nyckeln till allting. Men vad fan, det borde du ha tänkt på tidigare, doktorn. Irriterande, som sagt. Men, det är klart, skulle de vara för duktiga skulle det ju inte bli någon spänning.

Sedan är detta ytterligare ett exempel på ämnesområde som man ju egentligen vet något om. De slänger sig med läckra medicinska termer, men för en medicinare är det förmodligen bara trams!

TV-seriens natur

Numera är det lätt att maratonkonsumera TV-serier. Det är inte ovanligt att folk sveper hela säsonger på en helg och är lyriska. Men än så länge finns det väl inga serier som görs med maratontittarna i åtanke, utan huvudfokus måste ligga i TV-mediets intressen. Små spänningsmoment för reklampauser och cliffhangers till nästa avsnitt i serier där berättelsen skrider fram i varje avsnitt  eller tröttsamt upprepande av gimmickar i serier med fristående avsnitt.

I dagarna två har The Killing, den amerikanska versionen av danska Brottet (Forbrydelsen), fått chansen med Joel ”JW” Kinnaman i en av huvudrollerna. Ett hyggligt polisdrama i grunden, men inget märkvärdigt, samtidigt som TV-serie-egenskaperna går en på nerverna: tittar du på tre avsnitt blir spänningstopparna ganska få och dököttet ganska omfattande. I mittendelen av avsnittet tänker du att det här blir den sista du ser, bara för att sedan luras in i nästa med cliffhangern, bara för att snart inse att det nya spåret var ett felaktigt spår, följt av tjugominuters koma, innan du återigen tänker att det här är tamejfan sista, innan nästa cliffhanger slänger ut kroken. Nu är jag duktigt less på att se en familj sörja, stirra ut i tomma intet, gråta, ligga sömnlös och så stirra och gråta lite till. I TV-mediets veckovisa leverans kanske det är viktigt att påminna tittarna om sorgen, men med maratontittandet blir astronomiskt övertydligt och en ren påfrestning.

Äkta människor

Jag har verkligen inget emot att betala TV-licens och på så sätt försäkra mig om fri kvalitets-TV (även om det en gång i tiden var dråpligt värre när jag just lämnat studentkorridoren för att bo på Tomtebo och inte självmant anmält licensen för att ekonomin inte var den bästa och licensagenten (som på den tiden påstods se till att licensskolkaren fick en snigel i ögat) ringde på dörren innan jag öppnade med Rederiets signaturmelodi som ljudkuliss – megahaffad!).

Visst är SVT med och köper och delfinansierar en del dramaprojekt, men det här senaste TV-året har varit fullständigt lysande. Min känsla är att man tidigare dessutom bara gjorde små miniserier, som ibland kunde vara bra, men förlorade lite av de längre seriernas charm. Redan förra våren blev jag chockad att när den gemytliga dramakomedin Gynekologen i Askim återkom till rutan så var det i hela 10 avsnitt. Just nu längtar man lite extra till måndagar, då deppardramat 30 grader i februari sänds, också det i tio avsnitt. Man kanske får lov att återkomma till den, men i söndags tog en annan tioavsnittsserie slut, nämligen Äkta människor.

Äkta människor handlar om en alternativ nutid, där humanoida robotar, hubotar, blivit en del av vardagen. Huboten kan   agera hemhjälp, utföra arbeten som inte kräver mänsklig intelligens eller helt enkelt vara sällskap, oavsett om de används som vänner av ensamma eller avancerade sexleksaker av dem som känner för det.

TV-serien väljer att följa flera olika trådar av varierande intresse: Den tvekande familjen som är osäker på om det verkligen är vettigt att låta en hubot göra allt i hemmet, den splittrade familjen där kvinnan lämnar mannen (Leif Andrée, så klart!) för att leva ihop med huboten istället som hon sedan tweakar sexuellt, pojken som blir kär i en hubot, hubotarna som ett arbetsmarknadsmässigt hot, framväxten av antihubotrörelsen Äkta människor, den svarta hubotmarknaden där man fifflar med koden för att hubotarna ska göra sådan som de kanske ursprungligen inte var ämnade att göra och så vidare. Nog finns det utrymme för drama och många av trådarna väcker visst intresse!

I centrum för förvecklingarna finns dock en ganska oengagerande ramberättelse om en grupp fria hubotar som kämpar för, ja vem vet vad egentligen! De skapades av forskaren Stefan Eischer som också lappade ihop sin son till en halvhubot efter ett han råkat ut för en drunkningsolycka. De fria hubotarnas ledare Niska fick en del av datakoden som de drivs med och sonen Leo fick resterande del. Koden är deras själ, en helt ny livsform, säger Eischer. Denna kod blir föremål för intresse för de mäktigaste männen inom säkerhetspolisen, en fråga om nationens säkerhet. Varför det är det och vad som egentligen var Eischers och de fria hubotarnas agenda förblir ganska oklart, en stor grå fläck i en i övrigt tämligen intressant science-fiction.