Etikett: TV-serier

Kategorier
Kultur Spaning

När kriget kommer…

Här följer lekmannadiskussioner efter att ha sett den finska TV-serien Konflikt.

Jag har vuxit upp med Kalla krigets slut, Sovjetunionens och murens fall, där idén om att faran är över fått fäste, trots att historien visar att så länge det finns människor finns det konflikter. Uppvuxen som medborgare i Finland blev jag kallad till mönstring där, men bytte då genast medborgarskap till svenskt. Mest var det väl en allmän ängslighet och bekvämlighet som gjorde intresset lågt för att rycka in som värnpliktig i Finland. Men nog var man också invaggad i tidens idé om att faran var över. När väl Sverige kallade till mönstring några år senare så hade den allmänna värnplikten på allvar börjat monteras ned och även om jag åkter på mönstring i Östersund så åkte jag därifrån med besked om att jag inte behövs. Och det var nog det jag ville.

I synnerhet efter ryska anfallskriget mot Ukraina har läget påtagligt förändrats och känslorna med. Den ryska traditionen av krig som politiskt maktmedel var möjligen på paus några enstaka år i samband med Sovjetunionens fall, men snabbt hittade de hem och med ett lynnigt och chauvinistiskt ryskt centralstyre så vet man inte vad som kan hända. Finland som bara drygt 80 år sedan levde i faktiskt krigstillstånd och tvingades till fred med Sovjet har aldrig riktigt slappnat av så som t ex Sverige har gjort. Men nu har även vi i Sverige fått vakna, om än det kommer att ta lång tid innan vår beredskap är någotsånär god. Vad medlemskapet i NATO kan innebära i skarpt läge kan man inte på förhand veta. Personligen har jag vid ett par tillfällen surfat in på Hemvärnets hemsida för att se vad det finns för utbildningar. Det har liksom blivit en fråga om att kunna göra något relevant när kriget kommer.

I TV-serien Konflikt från 2024 utsätts Finland för en attack av en oklar militär sammanslutning som ockuperar Hangö. Just där håller en officersutbildning på att avsluta en större övning för midsommarfirande där aspiranterna då blir direkt involverade i konflikten. Som krydda har amerikaner deltagit i övning och är kvar på platsen. I politiken finns en gammal rutinerad räv, på svenska skulle man kunna kalla honom för gråsosse, som statsminister medan det på presidentposten finns en Sanna Marin-inspirerad yngre kvinna, och dessa har olika syn på hur politiken ska bedrivas i krisen och även vad gäller frågan om att presidenten leder landet som överbefälhavare i krig.

På förhand tvivlade jag på vilken grad av realism framställningen kunde frambringa. Men visst, det går att köpa de flesta förutsättningar och det känns obehagligt på riktigt. Det hade kunnat vara fråga om en halvstor privat militärkraft som rysknära Wagner-gruppen. Det är väl där realismen kan svaja lite, man får aldrig någon riktig känsla av hur stor fienden är. Frågor kan också ställas kring att de med civila lastfartyg kunnat ställa sig i finsk hamn med all den materiel de hade till sitt förfogande. Men huvudpoängen är kanske att de räknade med gråsossens nordiska mjäkighet och eftergifter som huvudlinje när situationen av att hålla civilbefolkningen gisslan blivit ett faktum.

Vad som däremot kändes realistiskt var svårigheten att få information i fält, skräcken i strider och för gisslan. Serien släpptes 2024 och spelades därför in när kriget i Ukraina var ungt. När manus skrevs var det nog inte ens fullskaligt krig där än. I serien förekommer drönare mest i spaningssyfte, men genom att följa utvecklingen i Ukraina har man fått lära sig att drönarna dominerar slagfälten och nuförtiden oftast släpper bomber och granater som ett helvete för marktrupper.

Det kanske var förväntat, men slutet bär drag av klassiska amerikanska krigsfilmer där ceremonier för de stupade och flygbilder på kyrkogårdar dominerar. Tonen kanske inte är helt klockren för den nordiska publiken, men säkert för andra. Likaså är det lite lustigt eller olustigt att lugnet före stormen gestaltas genom att både presidenten och den kvinnliga officersstudenten är på väg att förlusta sig med sina partners innan krisen slår till och får musslorna att sluta sig.

Sammantaget var serien underhållande och väckte sina tankar. Regissören Aki Louhimies gjorde för några år sedan en nyinspelning av den klassiska finska krigsfilmen Okänd soldat efter Väinö Linnas bok och i år får hans film om Lapplandskriget 1944-45 premiär. Återstår att se om den visas i Sverige eller kommer snabbt till streaming, eller om filmen kan bli ett första biobesök i Finland.

Har jag blivit en militarist? Absolut inte. Att romantisera kriget är inte smakfullt. Kan t ex inte begripa vad Försvarsmakten håller på med nu när de kommunicerar med folket genom reklamfilmer på TV. De visar fordon och flygplan och fartyg i rörelse till trallvänlig musik och konstaterar att vår upprustning är allt annat än lagom. Det är riktigt motbjudande och jag undrar vilken grupp av kommunikatörer och beslutsfattare kommit fram till att det här var vägen att gå. Försvaret ska inte vara coolt. Det ska ha god beredskap på riktigt. Allvar och trygghet.

Kategorier
Kultur

Good ol’ days i Midsomer

Sommaren kan få en att fastna vid TV:n. TV8 visar dagligen ett avsnitt av Morden i Midsomer vid sextiden. Vet inte hur lämpligt det är, barn kan ju råka zappa. Nej förresten, de kan de inte. De kan nog inte med fjärrkontroller som inte har en Youtube-knapp och isåfall kan de bara den knappen. Morden i Midsomer har ganska många avsnitt och det finns något med konceptet som får en att uthärda med saker som kanske inte är så jättebra, t ex karaktären John Barnaby, ursprungliga Barnabys, Toms, kusin som lämpligt nog skulle kliva in när skådespelaren John Nettles hade gjort sitt. John spelas av Neil Dudgeon och är ju lite för mycket av en spelevink, jämfört med den ursprungliga hårdhudade Tom med den bistra uppsynen men med en vag men kännbar brittisk glimt i ögat. Hursomhelst fick jag häromdagen se ett sådant fantastiskt avsnitt: Destroying Angel, säsong 4, avsnitt 2 från 2001. Fantastiskt avsnitt! Det har blivit lite av seriens signatur att någon by i Midsomer har ett väldigt specifikt särintresse som manifisteras genom en förening eller ett evenemang och det är där det händer. I Destroying Angel är de flera spännande element: svampplockning, dockteater och bågskytte! Men det är så klart inte just det som gör avsnittet så bra. Det är de färggranna karaktärerna, att manuset leder gåtan till att bli svårare och svårare, så pass att Tom Barnaby vid tillfällen tappar hoppet. Det finns flera otroliga scener. Som när svampkännaren Colin inför en förgiftad torrt brittiskt redogör för vilket helvete som väntar. Eller som när Tom Barnaby efter ännu ett mord åker på nattpass med pyjamas under jackan. 10 poäng.

Jag antar att det går att att plugga på lite och hitta fler guldavsnitt och se dem sena sommarkvällar.

Men som jag skrivit tidigare. Barnaby, den riktige eller den senare, borde så klart ha gjort det bättre. Nästan alla deras fall slutar i massmord. Uppklarandeprocenten är så klart hög, men de borde med lite aggressivare metoder ha klarat upp 100 mord möjligen, inte 100 massmord.

Kategorier
Kultur

Finska TV-cirklar sluts

Jag tänkte väl, och så var det, att jag hade skrivit här om mina forntida finska populärkulturella referenser. Det jag kan om finsk populärkultur är centrerat till, typ, 1986-1995. (Well, läs mer här!)

En av barndomens favorithumorserier i Finland var Pulttibois, där Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala tramsade fullt ut. Idag kan man på Youtube återse rejält politiskt inkorrekta klipp som driver med samer och zigenare, det var rejält blackface-trams, men också en del finess som man knappast förstod som liten parvel. Eftersom tiden därefter är ett svart hål i finsk kulturkunskap var det spännande att nu se den finska serien Poromafia (Reindeer Mafia), där nämnde Kalliala spelar en brysk patriark i de finska lappmarken. Han gör det fantastiskt!

Serien är rejält karikatyrisk och det är en del svart humor i gestaltningen av både entreprenörer, poliser och MC-skotergäng i gränslandet Finland-Norge-Sverige på Nordkalotten.

Slutet öppnar för säsong 2?

Strax därpå gled jag över till att se ännu en finsk inspel till Nordic/Scandinavian Noir, Kommisarie Hautalehto. Vilket härligt persongalleri, trots helt schemaenlig scandi noir med poliser, konferensrumsdragningar, plötsliga aha-upplevelser, och så vidare, så har den en charmant ton, som gör att man måste trycka skiten på näranog en kväll. Antti Reini som gestaltade “vår” massmördare i Västerbotten, Juha Valjakkala, i Jan Troells Il Capitano är för övrigt med i både Poromafia och Hautalehto nu, till skillnad från förr då, spelandes sköna men lite olika snubbar i femtioårsåldern. Det här hade Finland inte i sig 1989, det var inte bättre förr och ändå får polischefen (som Hautalehto vikarierar för under “sjukskrivningen”) vara en suput och supa i arkivskåpet med svaga ambitioner att dölja misären, men samtidigt fortfarande vara en klart duglig chef. Det är finskt!

Därutöver har jag sett senare avsnitt av Sorjonen som jag inte hade sett tidigare och även där har jag känt värme inför karaktärerna, trots att Sorjonens krimcase nästan uteslutande är isande makabra.

Är det det finska som gör det eller har det hittat en ton i Finland som vi inte bryr oss om i Sverige? Jämför med Beck, där Beck är Beck, men där man också på senare tid försökt förnya med otaliga nya huvudkaraktärer, den ena ointressantare än den andra, med något enstaka undantag.

Kategorier
Kultur

Albuquerque Show

Albuquerque, visst är det en läcker kombination av bokstäver att skriva ut. Stad i New Mexico, som fick namnet av spansk kunglighet som var hertig (eller något sådant) av staden Albuquerque i Spanien, ett namn som tros härstamma från latinets alba quercus, den vita eken. I något sammanhang har jag använt ortsnamnet som en omöjlig frågesportsfråga, försök att stava det här då…

Men framförallt står staden som skådeplats för förvecklingarna i några av 2000-talets hittills mest underhållande serier: Breaking Bad och spin-offen Better Call Saul (båda finns på Netflix). I Breaking Bad får vi se kemilärare Walter White, ställd inför tuffa livsbesked, välja den kriminella banan och lägga allt krut på att tillverka och kränga meth för att tjäna pengar till familjen. Saul Goodman framträder i Breaking Bad som en totalt urartad advokat, som är beredd att göra vad som helst för att få sin del av knarkpengarna. I Better Call Saul får vi istället följa tiden före Breaking Bad som visar på hur Sauls tidigare liv var och hur han hamnade där han hamnade.

Båda serierna, 5 respektive 6 säsonger, har gemensamt att nämnda huvudpersoner introduceras i någotsånär hedervärda ansträngningar för någotsånär goda saker, även om de uppenbart har karaktärsbrister och klåpar sig för jämnan, där det senare bidrar till seriernas mörkt komiska ådra. Denna bild förändras över tid och under resans gång börjar man känna att de borde skärpa sig, innan man inser att de är bortom räddning och ska gå under, på ett eller annat sätt.

Den mer hårdkokta delen står den etablerade knarkhandeln och dess karikatyriska karaktärer för, där varken White eller Goodman egentligen passar in. De båda får orienteringshjälp av den före detta korrupta polisen Mike Ehrmantraut som blir hantlangare för kartellen, men som kanske är den ledande karaktär som bäst kommer undan med hedern i behåll.

Allt detta i Albuquerque, lite som Las Vegas fast utan flärd, ett vattenhål i ett annars till synes oändligt ökenlandskap att gräva ner saker och personer i. Ja, efter 5+6 säsonger är man van och önskar närmast att man snart skulle få träffa dem igen, alla färggranna karaktärer, alla svåra förvecklingar, alla smartheter, alla dumheter och givetvis miljöerna i och kring Albuquerque.

Gillar man dessa serier, kan man också uppskatta Ozark (Netflix) där Jason Batemans revisorskaraktär gör en liknande resa, fast i en annan del av landet.

Kategorier
Kultur

Doktor House

I sommar har jag lyckats se några avsnitt av House. De underliggande långsiktiga förvecklingarna och karaktärerna är intressanta, medan avsnittsdramaturgin är irriterande, nästan löjeväckande. House och hans team specialiserar sig på att ställa diagnoser i svåra fall. Avsnitt börjar generellt med patientfokus, en beskrivning av hur de drabbas av sjukdom. Sedan ställer de 2-3 felaktiga diagnoser och behandlar dem, vilket ofta riskerar att skapa andra symtom som förvirrar dem ytterligare. Tio minuter från slutet pratar House om något helt oväsentligt med någon, som råkar säga något som leder till en snilleblixt och vips var fallet löst. Exempelvis kan någon säga “oh, crap!” och då kommer han på att det är avföringen som är nyckeln till allting. Men vad fan, det borde du ha tänkt på tidigare, doktorn. Irriterande, som sagt. Men, det är klart, skulle de vara för duktiga skulle det ju inte bli någon spänning.

Sedan är detta ytterligare ett exempel på ämnesområde som man ju egentligen vet något om. De slänger sig med läckra medicinska termer, men för en medicinare är det förmodligen bara trams!

Kategorier
Kultur

Bron, for helvede!

Bra TV-serier är bra tills de tar slut, för då blir det tomt.

(Ja, i huvudsak är det här ett inlägg för att få ett inlägg i november – ännu finns det anteckningar från varje månad i bloggens liv.)

Kategorier
Kultur

TV-seriens natur

Numera är det lätt att maratonkonsumera TV-serier. Det är inte ovanligt att folk sveper hela säsonger på en helg och är lyriska. Men än så länge finns det väl inga serier som görs med maratontittarna i åtanke, utan huvudfokus måste ligga i TV-mediets intressen. Små spänningsmoment för reklampauser och cliffhangers till nästa avsnitt i serier där berättelsen skrider fram i varje avsnitt  eller tröttsamt upprepande av gimmickar i serier med fristående avsnitt.

I dagarna två har The Killing, den amerikanska versionen av danska Brottet (Forbrydelsen), fått chansen med Joel “JW” Kinnaman i en av huvudrollerna. Ett hyggligt polisdrama i grunden, men inget märkvärdigt, samtidigt som TV-serie-egenskaperna går en på nerverna: tittar du på tre avsnitt blir spänningstopparna ganska få och dököttet ganska omfattande. I mittendelen av avsnittet tänker du att det här blir den sista du ser, bara för att sedan luras in i nästa med cliffhangern, bara för att snart inse att det nya spåret var ett felaktigt spår, följt av tjugominuters koma, innan du återigen tänker att det här är tamejfan sista, innan nästa cliffhanger slänger ut kroken. Nu är jag duktigt less på att se en familj sörja, stirra ut i tomma intet, gråta, ligga sömnlös och så stirra och gråta lite till. I TV-mediets veckovisa leverans kanske det är viktigt att påminna tittarna om sorgen, men med maratontittandet blir astronomiskt övertydligt och en ren påfrestning.

Kategorier
Kultur

Äkta människor

Jag har verkligen inget emot att betala TV-licens och på så sätt försäkra mig om fri kvalitets-TV (även om det en gång i tiden var dråpligt värre när jag just lämnat studentkorridoren för att bo på Tomtebo och inte självmant anmält licensen för att ekonomin inte var den bästa och licensagenten (som på den tiden påstods se till att licensskolkaren fick en snigel i ögat) ringde på dörren innan jag öppnade med Rederiets signaturmelodi som ljudkuliss – megahaffad!).

Visst är SVT med och köper och delfinansierar en del dramaprojekt, men det här senaste TV-året har varit fullständigt lysande. Min känsla är att man tidigare dessutom bara gjorde små miniserier, som ibland kunde vara bra, men förlorade lite av de längre seriernas charm. Redan förra våren blev jag chockad att när den gemytliga dramakomedin Gynekologen i Askim återkom till rutan så var det i hela 10 avsnitt. Just nu längtar man lite extra till måndagar, då deppardramat 30 grader i februari sänds, också det i tio avsnitt. Man kanske får lov att återkomma till den, men i söndags tog en annan tioavsnittsserie slut, nämligen Äkta människor.

Äkta människor handlar om en alternativ nutid, där humanoida robotar, hubotar, blivit en del av vardagen. Huboten kan   agera hemhjälp, utföra arbeten som inte kräver mänsklig intelligens eller helt enkelt vara sällskap, oavsett om de används som vänner av ensamma eller avancerade sexleksaker av dem som känner för det.

TV-serien väljer att följa flera olika trådar av varierande intresse: Den tvekande familjen som är osäker på om det verkligen är vettigt att låta en hubot göra allt i hemmet, den splittrade familjen där kvinnan lämnar mannen (Leif Andrée, så klart!) för att leva ihop med huboten istället som hon sedan tweakar sexuellt, pojken som blir kär i en hubot, hubotarna som ett arbetsmarknadsmässigt hot, framväxten av antihubotrörelsen Äkta människor, den svarta hubotmarknaden där man fifflar med koden för att hubotarna ska göra sådan som de kanske ursprungligen inte var ämnade att göra och så vidare. Nog finns det utrymme för drama och många av trådarna väcker visst intresse!

I centrum för förvecklingarna finns dock en ganska oengagerande ramberättelse om en grupp fria hubotar som kämpar för, ja vem vet vad egentligen! De skapades av forskaren Stefan Eischer som också lappade ihop sin son till en halvhubot efter ett han råkat ut för en drunkningsolycka. De fria hubotarnas ledare Niska fick en del av datakoden som de drivs med och sonen Leo fick resterande del. Koden är deras själ, en helt ny livsform, säger Eischer. Denna kod blir föremål för intresse för de mäktigaste männen inom säkerhetspolisen, en fråga om nationens säkerhet. Varför det är det och vad som egentligen var Eischers och de fria hubotarnas agenda förblir ganska oklart, en stor grå fläck i en i övrigt tämligen intressant science-fiction.