Kategori: Samhälle

Kategorier
Samhälle

Resursbrist nu och då

På 1300-talet hade gynnsamt klimat, hjulplogar och därigenom bättre jordbruk lett till en befolkningsökning i Europa. Bristen på kunskap och långsiktighet gjorde att européerna hade en slags slit-och-släng-attityd till naturen och dess resurser. När efterfrågan på jordbruksvaror ökade hade man inget tålamod och kom att i stor utsträckning utarma jorden på näring. Där treskifte användes, övergavs det och jorden fick aldrig återhämta sig. Denna iver att leverera gjorde saken än värre. Hållbar utveckling fanns inte på agendan.

I mitten av 1300-talet kom så pesten, digerdöden (den stora döden, den svarta döden). Under de följande årtiondena minskade Europas befolkning med ungefär en tredjedel. Resursbristen var över.

Kan historien återupprepa sig?

Självklart! För några år sen när fågelinfluensan var på tapeten diskuterade vi ödesmättat kring pandemier. Den oron har nu lagt sig och istället riktas uppmärksamheten mot mänsklighetens samvete och moral med klimathotet. Än så länge kan man påstå att resurser räcker till den globala befolkning vi har, även om det är betungande och tragiskt hur resurserna fördelas, inte minst att människor är hungriga, medan andra har övervikt och slänger minst 20% av den mat de bär hem från affären (Källa: http://www.nwt.se/karlstad/article72725.ece)

Hur många vi faktiskt kan vara på jorden dividerar de lärde om. Jag antar

  • att någon form av pandemi eller större epidemi är något vi får räkna med på sikt,
  • att dagens informationsteknik  och kunskap gör att information om epidemin och handlingsberedskap kan spridas snabbt och kommer att spridas snabbt i västvärlden och
  • att de som redan lever i fattigdom och hunger överhuvudtaget är mer mottagliga för en epidemi.

De globala sociala orättvisorna kommer sannolikt bibehållas in i de värsta katastroferna också.

Några hundra år därefter kan lärare berätta om den andra stora döden, som förstås skapade en del lidande, men också löste frågan om resursbristen.

Här är för övrigt en härlig film om digerdöden som fem elever satte ihop i höstas:

Kategorier
Samhälle

Umeås arenaplaner

Umeå kommun har anlitat en konsultfirma för att utreda vilket av tre placeringar som är bäst, samt hur stor en arena i en stad som Umeå kan tänkas vara. Läs mer: http://www.vk.se/Article.jsp?article=248105

Jag ser framför mig en kommunfullmäktigedebatt mellan Anders Ågren (m) och Lennart Holmlund (s) där de tävlar om hur stor de tycker att arenan ska vara, som en naturlig följd till den märkliga visionssnoppmätartävling om Umeås folkmängd 2050.

Den nya arenan bör inte vara särskilt stor, egentligen räcker det med nuvarande Umeå arenas kapacitet på 6000 personer. Större publik än så lär vara svår att locka, och ska man gå över det bör 8000 var det absoluta taket.

För att arenan ska gå runt krävs evenemang, ett sådant är ishockeyn och Björklöven, som i dagens skick lockar ett par tusen åskådare. Vad Björklöven behöver och kan öka budgeten med är fler loger och möjligheter att locka företag. 6000 “vanliga” platser, men med tredubbel mängd loger öppnas möjligheter för Björklöven och på sikt för fler besökare i den nya arenan. Ur åskådarperspektivet, van som man är, har jag inga direkta invändningar mot den gamla arenan: det är en jättefin hockeyarena där alla ser bra och sitter nära isen. Det må vara lite skitigt och trist, men det duger hur bra som helst.

I själva verket skulle jag tala om placeringen. Politikerna har bestämt att läget för en eventuell arena kan bli I20, Dragonfältet eller Hamrinsberget. Alla har sin praktiska eller emotionella för- och nackdelar, men jag har definitivt fastnat för ett av dem.

Hamrinsberget är min dröm. Hamrinsberget ligger mellan vårdhögskolan och Östra gymnasiet och utifrån förstår man knappt att det är någon typ av “berg”. Högst upp finns några klippor där mången ung umebo druckit folköl och hånglat. Står man däruppe får man verkligen känslan av att vara på ett berg och det är en fin utsikt. I själva berget finns en vattenreservoar.

Tanken är förmodligen att skapa ett mervärde genom att slå in arenan in i berget. Jag gillar tanken och hoppas att där också diskuteras visst byggande på höjden – ett café, restaurang och aktivitetscenter i tornformat, men en fantastisk utsikt. Äntligen skulle man ha given plats att ta gäster till. I närheten finns universitetssjukhusets bussterminal och snart också järnvägsstationen Umeå Östra. Parkering som lyfts fram som ett problem är i själva verket inget problem åtminstone på kvällstid, då vi har Östra gymnasiets, samhällsvetar-, beteendevetar- och vårdvetarhusens parkering alldeles i närheten. På dagtid, t ex när Lennart Holmlund lyckats förlägga sossarnas kongress till arenan eller när Melodifestivalen äntligen vågar satsa på Umeå igen, kan det vara lurigare. Men det problemet skrämmer inte mig, det måste gå att lösa på olika sätt.

Vy från berget: http://www.lgnorlin.se/blogg/wp-content/2007/05/07_6564.jpg

Kategorier
Samhälle

Den sjunde generationen

Såg en gammal TV4-dokumentär om hopiindianer som tangerar temat hållbar utveckling. Hopiindianerna, liksom många andra ursprungsfolk, underordnar sig naturens lagar, men just inom hopi har de en särskilt imponerande doktrin om den sjunde generationen. Den generation du tillhör ska alltid försäkra sig om att den sjunde generationens från din ska ha förutsättningar att leva väl.

Jämför med Brundtlandskommissionens definition från 1987:

En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov

Kommande generationer kan förstås innebära alla kommande generationer, men den typiska västerländska snabbtolkningen föranleder oss säkert att bara tänka på våra barn. Det finns inget utrymme för  långsiktighet i våra hektiska och stressiga liv.

Det finns fortfarande de, främst ekonomer, som tycker att hållbar utveckling är trams och att marknadskrafterna kommer att lösa allt när svårigheter uppstår. Om vi ska tro hopistammen står vi vid ett vägskäl, där vårt vägval avgör människans existens. Fortsätter vi på samma vis kommer vi att utplånas, väljer vi den rätta vägen, livets väg, kommer vi att åter underordna oss naturen och överleva. När de transnationella företagen är starkare än flera av de politiskt inordnade staterna och deras framgång mäts i kvartalsrapporter och årsvisa resultat, blir det svårt att tro på en plötslig övergång i långsiktighet.

Återstår för den sjunde generationen att se vem som hade rätt: hopiindianerna eller ekonomerna.

Kategorier
Samhälle

Är Javier Solana my man?

Lissabonfördraget tycks bli verklighet, kanske redan till hösten. EU har satsat pengar i pågående projekt kring att stärka den europeiska identiteten bland medborgarna. Bland annat sponsrar man Youtube-kanalen EU-tube http://www.youtube.com/eutube.

Det här är en process som var och en kan utvärdera dagligen. Vår högre representant för GUSP, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, ska åka till Gaza för att försöka bidra till att säkra vapenvilan. Är han min representant i frågan? Jag har ju trots allt röstat i Sverige, ett medlemsland, och därmed deltagit i den demokratiska process som bidragit till vår representation i ministerrådet som som godkänt förslaget om att Solana ska vara ansvarig för GUSP, vilket man för övrigt är när man är generalsekreterare för ministerrådet.

För min del ligger samhörigheten till stor del på individnivå: just Solana har alltid gett ett sympatiskt intryck och känns som en riktig europavän av lagom proportioner. För min del känns det helt okej att han är vår man i Mellanöstern.