På 1300-talet hade gynnsamt klimat, hjulplogar och därigenom bättre jordbruk lett till en befolkningsökning i Europa. Bristen på kunskap och långsiktighet gjorde att européerna hade en slags slit-och-släng-attityd till naturen och dess resurser. När efterfrågan på jordbruksvaror ökade hade man inget tålamod och kom att i stor utsträckning utarma jorden på näring. Där treskifte användes, övergavs det och jorden fick aldrig återhämta sig. Denna iver att leverera gjorde saken än värre. Hållbar utveckling fanns inte på agendan.
I mitten av 1300-talet kom så pesten, digerdöden (den stora döden, den svarta döden). Under de följande årtiondena minskade Europas befolkning med ungefär en tredjedel. Resursbristen var över.
Kan historien återupprepa sig?
Självklart! För några år sen när fågelinfluensan var på tapeten diskuterade vi ödesmättat kring pandemier. Den oron har nu lagt sig och istället riktas uppmärksamheten mot mänsklighetens samvete och moral med klimathotet. Än så länge kan man påstå att resurser räcker till den globala befolkning vi har, även om det är betungande och tragiskt hur resurserna fördelas, inte minst att människor är hungriga, medan andra har övervikt och slänger minst 20% av den mat de bär hem från affären (Källa: http://www.nwt.se/karlstad/article72725.ece)
Hur många vi faktiskt kan vara på jorden dividerar de lärde om. Jag antar
- att någon form av pandemi eller större epidemi är något vi får räkna med på sikt,
- att dagens informationsteknik och kunskap gör att information om epidemin och handlingsberedskap kan spridas snabbt och kommer att spridas snabbt i västvärlden och
- att de som redan lever i fattigdom och hunger överhuvudtaget är mer mottagliga för en epidemi.
De globala sociala orättvisorna kommer sannolikt bibehållas in i de värsta katastroferna också.
Några hundra år därefter kan lärare berätta om den andra stora döden, som förstås skapade en del lidande, men också löste frågan om resursbristen.
Här är för övrigt en härlig film om digerdöden som fem elever satte ihop i höstas: