Etikett: skam

Kategorier
Det sociala spelet Spaning

Tänder till ibland

I den privata sfären är det lätt att manifestera ilska. Det är så klart inte roligt att vara arg och det är nästan aldrig produktivt. Men i den privata sfären kan man kosta på sig, så att säga. I det mer offentliga är det irrationella beteendet en ren förlust och ett tappat ansikte. Det blir aldrig snyggt, även om man skulle ha haft anledning att ilsket fräsa.

Kom att tänka på häromåret när jag tappade fattningen på Max Hamburgare. Det är annars numera en ganska riskfri zon, då de inte längre sysslar med kundkontakter: man beställer själv, hämtar maten, äter och plockar undan. Men den här gången blev det strul. Efter att ha beställt själv, hämtat maten, ätit och plockat undan, blev jag så pass sugen på kaffe att jag återvände till beställningsskärmen och petade in en kaffe och gick direkt och hängde vid uthämtningen – en kaffe är ju en knapptryckning bort. Minuten går, fem minuter, sju, åtta. Till slut måste jag gå fram och fråga vad som händer. Då säger tonåringen i kassan att kaffemaskinen har gått sönder. Irritationen tilltar, så klart. Varför sa de inget direkt? Varför går det överhuvudtaget att beställa om det inte finns? Tonåringen frågar om jag vill ha något annat istället, och det vill jag inte. Jag ser att tonåringen går och pratar med någon. Minuten går, två, tre minuter. Jag söker kontakt igen och undrar vad som händer. Tonåringen säger att hon inte får göra återbetalningar, utan det måste chefen göra. Jag antar att det var chefen hon var och pratade med, som stod och monterade burgare. Att hålla tempot var viktigare än att göra rätt för sig gentemot mig. Jag väntade ytterligare en halv minut, ingen ansats till någonting från tonåringen eller chefen, så jag slängde kvittot på disken och sa ett svårt sarkastiskt “tack så jävla mycket”. Det var förstås tonåringen som stod i skottlinjen, fastän hon var rätt oskyldig. Det kanske är bra för företaget att motverka svinn genom att inte låta alla göra utbetalningar från kassan, men en återbetalning när beställd vara inte finns borde givetvis vemsomhelst kunna göra. Företaget borde givetvis se till att kaffe försvinner från beställningssystemet om kaffemaskinen är trasig. Att sälja något som inte finns måste ju vara det sämsta ett företag kan göra, så chefen borde, trots att riktlinjerna säger att drive-in-burgaren ska vara klar inom 90 sekunder, prioritera rätt: hellre en burgare på 100 sekunder efter att han hanterat företagets klåperi.

När jag nu ånyo kom att tänka på spektaklet började det småputtra inom mig igen, tror att jag till och med muttrade något passivaggressivt. Men jag mindes också tydligt den efterföljande skammen av att låtit en gröngöling utstå mina patetiska känsloyttringar, när det är företaget som är ruttet. Förlåt.

Kategorier
Spaning

Trodde jag att jag var nåt, eller?

Jag har tidigare påstått att skammen över gamla fadäser och tillkortakommanden är så pass urvattnad att det längre inte känns att skriva om dem. Den häromsistens publicerade kvarlevan från 1998, som vittnar om tanken att leva på skrivandet, som journalist eller författare kändes dock. Skam kan handla om att bli tagen med byxorna nere, men dess kokpunkt för mig är att bli avslöjad som en naiv drömmare som tänker höga tankar om sig själv, men har helt fel. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, konstaterade Sokrates. Vad gäller skrivkonsten är det nog precis det som har hänt med alla de ofattbara mängder ord som passerat systemet sedan dess – jag har lärt mig och insett att förmågan är på normalnivå. Jag gillar att skriva; det är en utmärkt metod för terapeutisk reflektion, liksom en god egenskap i de delar av livet där text måste produceras. När jag nuförtiden anstränger mig lite extra kan en text faktiskt bli bra, med finurliga formuleringar, lyckad disposition och ett gott flyt. Men oftast skriver jag, som man säger, hellre än bra – låter det flöda ut, med knepig meningsbyggnad, ogenomtänkta satser, märklig kommatering utan stringens och ständiga upprepningar. Jag gör ofta en genomläsning av texter här och upptäcker några saknade ord och stavfel, som åtgärdas. Men många stycken river som naglar i läsögat, som otympliga klumpedunsar som borde göras något åt, men som får vara kvar. Detta är förvisso en blogg, men det finns alldeles för många meningar här som börjar med jag eller det för att man ska känna sig nöjd. Det är helt okej. Jag är helt okej.

Man kanske ska vara förlåtande mot 18-åringen, men det här känns alltså fortfarande. Jag var som en av de tondöva som på riktigt trott sig vara Whitney Houston och ställt sig för att glänsa inför Kishti och Bard. Stopp, det räcker. Eller som gubben med närmast obefintlig bolltalang på gubbinnebandyn som är överdrivet taggad och rankar sig själv som bland de bästa i gänget. Ju längre det är mellan egenbedömd och faktisk förmåga, desto hårdare blir smällen. Men först måste man ju komma till insikt, att man blivit driftkucku åt alla andra.

Kan självdistans rädda någon? Vad är självdistans ens, är det inte bara en strategi för att blotta brister man har kontroll över, för att förtrycka de verkliga problemen? Självförtroende kanske är bra – men är det bra om den står feldimensionerad grund? Det kanske enklaste sättet tycks även fortsättningsvis vara att låta bli att tro att man är något. Det är sedan gammalt i vårt land.

Kategorier
Personligt Spaning

Skammens konvalescens

Jag var väl 20 år gammal och läste sociologi med viss glädje. Sociologiska teorier är verkligen intressanta, därav den vissa glädjen. Men samtidigt var det tufft: jag var ju bara en enkel arbetargrabb, som kanske hade visst kreativitetsfokuserat självförtroende (ja, det får väl sägas att utgångspunkten var att allt som kreerades var skit, men jag hade iallafall glädje av känslan av kreativitet), men i första hand dominerade känslan av att vara liten och enfaldig. Men någonstans där i det moderna samhället, vid rationalitetens järnbur och med kulturellt, symboliskt och ekonomiskt kapital hittade jag ett tråkigt men tryggt sätt att se på världen. Människan är ständigt kalkylerande i sina handlingar, samhället ett väv av transaktioner. Jag skrev texten relationsteorin, ej att blandas ihop med relativitetsteorin, om den oromantiska, kalkylerade kärleken som en förklaringsmodell måhända för mina egna tillkortakommanden i fältet.

Det hände väl att detta diskuterades vid några tillfällen, även om jag helst bara skrev och slapp stå upp för mina förslag. Ett förslag som någon annan kom med är att vi drivs av rädsla i första hand. Ja, vi kom väl fram till att rädslan var en viktig spelare även i mitt synsätt: kalkylerandet handlar mycket om riskminimering och att undvika rädslan. Ett annat förslag som hamnade på bordet var skammen. Bland känslor väger den blytungt.

Hörsägen: det tycks vara vanligt att seriemördare förnedrats som barn, att de verkligen badats i skam, så att de till slut imploderar.

Jag antar att de flesta människor drabbas av skammen, för det har då jag gjort genom hela livet. Kännetecknande är att det blir nattsvart i stunden. Hur kunde det bli så här? Nu är jag körd. Jävlar, jävlar, jävlar. Allt kommer att gå åt helvete. Skammen är stor och eftersom det är just fråga om skam vill man helst inte dela den med någon, så man är lämnad ensam med den. Den slog hårt när man var yngre; man kunde bli liggande i evigheter efter en knock. Ju äldre man blivit desto mer uddlösa har skammens slag blivit. Kanske för att man är mindre yvig på livets resa och lyckas kryssa förbi skammens vassa klippor, kanske för att man är mer motståndskraftig. Konvalescenstiden tycks minska ju äldre man blir.

Jag har kommit att tänka på det nu när “livet passerar revy”. Barndomsminnen och skamliga upplevelser upp till gymnasiet skulle jag nog kunna berätta om öppet idag. Skammen är i huvudsak utagerad. Skamligheter från tiden som ung vuxen är svårare. Kanske är skammen i huvudsak utagerad, men samtidigt känns det så nära och skvallrar om de svagheter man förmodligen bär på än idag.